Anna Dahlberg
Det är ingen vacker bild av EU och Europa som tonar fram i årets valrörelse. SSU gör en valfilm med den tyske SS-officeren Rudolf Höss barnbarn, som varnar för att låta historien upprepa sig.
Moderpartiet satsar i stället på en nattsvart, socialrealistisk film där en lastbilschaufför somnar vid ratten och kör över på fel vägbana. Budskapen går inte att misstolka. Europa är en hotfull kraft där människovärdet pressas tillbaka av stöveltramp och fri rörlighet. Som kontrast får vi höra Palmes röst som minner om en tid då Sverige var sin egen dräng i norra Europa.
Det är alltså så som Socialdemokraterna vill möta väljarna i årets EU-val. Valsedeln toppas av EU-motståndaren Marita Ulvskog och argumenten är hämtade direkt från Byggnads. Det går inte att tolka som något annat än en öppen flirt med EU-motståndet.
Men skepticismen har fortplantat sig också på andra sidan blockgränsen. Kristdemokraterna och Centerpartiet tävlar numera om att framstå som mest njugga mot EU.
Centerpartiet möter väljarna med klatschiga klyschor om "närodlad politik" och ett "smalare men vassare EU". Man målar upp bilden av ett EU som vill detaljreglera allt, och kräver att Bryssel ska bort med tassarna.
Men när partiet pressas på vad det är som åsyftas, rämnar retoriken. Och varför sitter Centern i den liberala, mest federalistiska partigruppen i hela EU-parlamentet om minskad Brysselmakt står högst på agendan?
Bottennappet för denna inkonsekventa EU-populism är vargjakten. EU ska inte bestämma hur vi jagar varg i Sverige, låter de borgerliga partierna förstå.
Men EU-kommissionen har inga synpunkter på den saken så länge vi kan göra troligt att vargen i Sverige har "en gynnsam bevarandestatus", i enlighet med EU:s art- och habitatdirektiv.
Om vi har problem med principen att EU skyddar utrotningshotade arter måste vi i konsekvensens namn också slåss för fransmännens rätt att steka ortolansparvar eller spanjorernas rätt att fånga småfåglar med limstickor. Men då falnar genast entusiasmen för självbestämmandet.
Bakom mycket av den slappa EU-kritiken döljer sig ett EU à la carte-tänkande. Överstatlighet är det värsta som finns, utom på alla politikområden där partierna har egna hjärtefrågor.
De enda två partierna som inte profilerar sig som EU-skeptiker i detta val är Folkpartiet och Moderaterna. FP har gjort EU-entusiasmen till en egen position i debatten medan M brände sig i förra valet då väljarna ratade partiets EU-negativa image.
I övrigt möts vi av ett koppel EU-skeptiska partier i fallande skala: KD, C, S, MP, PP, V och SD.
En första undran är om partierna verkligen har läst opinionen rätt. Visserligen föll stödet för EU under krisen, men det vänder nu uppåt igen. Den långsiktiga trenden är att svenskarna har blivit alltmer positiva till EU sedan år 2001.
Enligt den senaste SOM-undersökningen är 43 procent av väljarna för EU-medlemskapet medan 27 procent är emot. Särskilt markant ökar stödet bland unga och C-, M- och MP-väljare.
Taktik kan heller inte vara allt, även om det är ett supervalår. I stället för att bejaka de provinsiella instinkterna borde våra politiker våga lyfta den motsatta hotbilden. Håller Sverige på att hamna i ett nytt utanförskap?
Vi har snart två decennier bakom oss då vi steg för steg har kunnat integrera oss med vårt närområde, utan att gå med i vare sig euron eller Nato. EU-maskineriet har tuffat på och Nato har ägnat sig åt internationella fredsoperationer och partnersamarbete.
Nu är den tiden förbi. Den europeiska unionen klyvs alltmer i ett kärnområde kring euron och en periferi som centrifugeras utåt. Inom några år kan Storbritannien ha lämnat EU. Då står Sverige ensamt kvar med Danmark utanför eurozonen i den gamla medlemskretsen.
Det kommer att bli mycket väntan utanför beslutsrummen i Bryssel för svenska finansministrar, tillsammans med kollegor från Bulgarien, Ungern och andra forna kommuniststater.
Samma dynamik märks kring Nato. I skuggan av Ukrainakrisen fokuserar Nato alltmer på sin kärnuppgift - det kollektiva försvaret av det egna territoriet. Konsekvenserna är redan synliga för Sverige som allt oftare möts av en stängd dörr till sammanträdesrummen i Natohögkvarteret.
Är det ute i korridorerna vi vill vara? Det dubbla utanförskapet i förhållande till euron och Nato riskerar att förvandla Sverige till en europeisk randstat.
Hittills har denna utveckling dämpats av starka ministrar som Borg och Bildt liksom av erkänt skickliga svenska tjänstemän. Men det räcker med att titta på Storbritanniens minskade inflytande för att se tangentens riktning.
Jag tycker att det finns goda skäl för Sverige att avvakta med euron. Alltför många frågor är ännu obesvarade och vi vet inte hur långtgående överstatligheten kommer att bli. Men några motsvarande skäl att stanna utanför Nato finns inte.
Det är dags att börja prata om utanförskapets pris. De provinsiella debatterna om Gotland och vargjakten skymmer ett större skeende. Risken är nämligen överhängande att de som ropar efter mindre Europa i Sverige blir bönhörda.