Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Palme körde Sverige i diket

ÄLSKAD och hatad. Vi har uppenbarligen ett omättligt behov av myten Palme. Politikern Palme har däremot förvånansvärt lite att säga vår tid.

Olof Palme är vår enda politiker med riktig stjärnlyster. Ändå blev hans gärning ett misslyckande.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Under pressvisningen av "Palme" tänker jag på hur svårt det är att föreställa sig en motsvarande film om dagens politiska ledare. Löfven bär förvisso på en gripande uppväxthistoria om barnhemsbarnet från Stockholm som hamnade hos kärleksfulla fosterföräldrar i ångermanländska Undrom. Men sedan tar det slut. Berättelsen om den kompromissinriktade Metallbasen som plockas in från reservbänken för att rädda partiet drar ingen biopublik.

Filmen om Reinfeldt skulle bli ännu tråkigare. Tänk er manuset: Konsultsonen från Täby som gick med i Moderata ungdomsförbundet som 18-åring och sedan klättrade hela vägen upp och snidade om det gamla högerpartiet till Nya Moderaterna.

Jag letar i minnet efter bevingade ord från Reinfeldt, men förgäves. Efter nio år som partiledare, varav sex som statsminister, har han inte efterlämnat en enda oförglömlig formulering. Och Socialdemokraterna leds av en partiledare som tror att majoritetsbefolkningen i Syrien heter syrianer.

 

Palmes citat däremot är självklara referenser i det offentliga samtalet flera decennier efter hans död. "Satans mördare", "Diktaturens kreatur", "Politik är att vilja"-talet inför SSU-kongressen 1964 och det rasande poemet över julbombningarna i Hanoi 1972.

Olof Palme är antagligen den största politiska begåvning som Sverige har haft. Det är denna särskilda lyskraft som får författare och andra att gång på gång återvända till hans gärning.

På flera områden var han långt före sin tid. Palme betraktade både kvinnan och "den andre" som jämlikar. Sveriges kompromisslösa kritik av apartheidsystemet i Sydafrika är något vi än i dag kan vara stolta över. Och det var Palme som banade väg för kvinnornas breda intåg på arbetsmarknaden med en serie avgörande reformer: särbeskattningen, föräldraförsäkringen och utbyggnaden av barnomsorgen. Denna pionjärinsats nämns märkligt nog bara i förbigående i filmen om Palme.

Så ser det ljusa arvet efter Palme ut. På de flesta andra områden har hans politiska arv åldrats ofördelaktigt. Hans internationella roll som frontfigur för den alliansfria rörelsen har förlorat sin relevans i och med kalla krigets slut. Vetskapen om att Sverige spelade under täcket med USA militärt samtidigt som Palme utåt var fränare i sin kritik av väst än öst dämpar dessutom lystern i hans internationella gärning.

Men det är det ekonomiska arvet som är mest besvärande. Till Palmes försvar ska sägas att han tillträdde i en svår tid. Rekordåren fick ett abrupt slut och ersattes av oljekriser, valutakriser och lågkonjunktur. Palmes svar på denna kris var dock inte att ödmjukt ompröva den egna politiken utan tvärtom att låta den tippa över på vänsterkant.

 

Finansminister Sträng kördes över och Sverige inledde en katastrofal överbryggningspolitik. Efterfrågan eldades på och lönekostnaderna skenade, vilket utlöste en akut industrikris. Jämlikhetssträvan drevs så långt att den högsta marginalskattesatsen uppgick till 85 procent för löntagare och för egenföretagare kunde den övergå 100 procent, vilket Astrid Lindgren påpekade i den berömda sagan om Pomperipossa i Expressen 1976.

Samtidigt anträddes vägen mot ekonomisk demokrati. Efter kampen för rösträtt och välfärdsstaten var det nu dags för det tredje steget, proklamerade Palme. Trygghetslagar som Las infördes och idén om löntagarfonder började ta form, vilka stegvis skulle flytta över det privata ägandet i fackets händer.

Palme själv ogillade löntagarfonderna, men vågade inte ta en öppen strid med LO om saken. Denna ovilja att konfrontera facket löper som en röd tråd genom Palmeåren, trots att de fackliga anspråken på löner och makt höll på att skjuta Sveriges konkurrenskraft i sank.

Det har tagit Sverige många år att retirera från denna skadliga hybris. Palme inledde själv återtåget på 80-talet tillsammans med finansminister Feldt, men utan att på allvar ta fajten med Stig Malms LO. Först efter 90-talskrisen har Sverige städat upp ordentligt efter excesserna på 70- och 80-talen.

 

Den historieskrivningen passar kanske inte för bioduken. "Palme" väjer visserligen inte för Palmeerans mörka sidor. Filmklippen sveper över såväl IB-affären som fondstriden och Ingmar Bergmans landsflykt undan skattmasen. Men grundackordet är ändå positivt. Biobesökaren tas med på en nostalgisk roadtrip genom ett Sverige som vågade drömma om en bättre värld med en statsminister som var större än sin samtid.

Det fångar paradoxen kring Palmes arv. Vi har uppenbarligen ett omättligt behov av myten Palme. Politikern Palme har däremot förvånansvärt lite att säga vår tid.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!