Anna Dahlberg
Sällan har domare varit ett så älskat skrå som efter Trumps installation i Vita huset. Likt hjältar i en Hollywoodfilm har de skyndat ut i det godas tjänst och räddat situationen.
Det är lätt att glömma med vilken skepsis som vi från svensk horisont brukar betrakta den amerikanska maktdelningen med dess mäktiga högsta domstol och ständiga rättsprocesser. Nu är tongångarna annorlunda. Dagens Nyheters ledarsida sjöng nyligen maktdelningens lov och krävde att Sverige inrättar en författningsdomstol.
Vill man vara lite elak kan man se denna vurm som en spegelbild av populisternas agerande. Medan populister runtom i västvärlden har gjort domstolarna till sin ideologiska fiende verkar juristmakten ha nått nya popularitetsnivåer hos motståndarlägret.
Därför kan det finnas skäl att ta ett djupt andetag och fundera över hur balansen mellan folksuveränitet och rättsstat bör se ut. Länge hade Sverige en synnerligen svag domstolsmakt. I stället var det massmedia som fyllde rollen som den tredje statsmakten.
Men med EU-inträdet ändrades detta i grunden. EU-rätten står över svensk lag och har i ett slag kastat om styrkeförhållandena mellan politik och juridik. EU-domstolen slog nyligen fast att den svenska datalagringen är olaglig. Det spelar ingen roll att polisen och Säpo skriker i högan sky om hur katastrofalt detta är för svensk brottsbekämpning. Sverige har inte längre rätt att på egen hand bestämma hur avvägningen mellan integritet och säkerhet ska se ut.
Om några veckor ska samma domstol avgöra om Sverige och andra EU-länder måste utfärda humanitära visum till flyktingar vid alla ambassader runtom i världen. Blir det ett ja riskerar det att rasera hela EU:s migrationspolitik och utlösa ett politiskt kaos i Europa.
Jag vill understryka att jag är en varm EU-vän, men exemplen ovan visar på avigsidorna med en stark juristmakt. Jurister varken behöver eller ska ta hänsyn till verkligheten med dess begränsningar; de ska tolka lagen, punkt.
Sverige har också på egen hand skyndat på juridifieringen. Domstolarnas ställning har stärkts, bland annat genom att utöka rätten till lagprövning.
Vi har fått specialdomstolar för såväl miljöärenden som migrationsärenden. Sedan 2006 är asylprocessen helt skild från politiken.
Omsorgen om funktionshindrade är utformad som en rättighetslagstiftning, där jurister driver processer mot staten för sina brukares räkning. Till skillnad från andra former av välfärd kan det offentliga inte sätta några ramar för kostnaderna eller väga olika behov mot varandra.
Även på skolans område har juridiken snabbt vunnit mark. Ett aktuellt exempel är diskussionen om mobilförbud. Det är lätt att tro att mobiltelefonernas vara eller icke-vara är en fråga som är upp till varje skola att bestämma över. Inte alls.
En förälder i Orsa anmälde förbudet till Skolinspektionen med motiveringen att ordningsregeln kränker demokratiska principer. I oktober kom avgörandet. Mobilförbud är tillåtet på svenska skolor - fast bara om eleverna får vara delaktiga i att ta fram ordningsreglerna.
Det är inget enskilt fall. Var fjärde lärare uppger att de har hotats med att bli anmälda av elever och föräldrar. Ett fackombud berättade för DN förra året hur lärare ringer dagligen och gråter: "Det kan räcka med att de bestämmer vilken grupp de ska tillhöra i ett grupparbete, ber eleverna stänga av mobilen, vara tysta eller påpekar att de glömt material för att vissa elever ska känna sig kränkta och hota med att de ska göra en anmälan" (DN 17/4).
Hur ska lärare klara av att upprätthålla ordning i klassrummen under sådana förhållanden? DN:s förre chefredaktör Hans Bergström beskrev utvecklingen träffande för några år sedan: "Det pågår en snabb utveckling i amerikansk riktning, där mellanmänskliga problem förvandlas till juridiska "ärenden" (DN 11/8-10).
Men aptiten på att omvandla politiska frågor till juridik sinar inte. Tvärtom driver den rödgröna regeringen nu på för att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. Det är ett vettlöst förslag som kan bakbinda politiken på sätt som vi knappt kan överblicka.
Redan i dag är Sverige skyldigt att respektera barnkonventionen och vi anpassar kontinuerligt lagar för att värna "barnets bästa". Den strävan är en självklarhet. Men varför skulle vi vilja lämna över politiska frågor som exempelvis rör barns ekonomiska välfärd till domstolar? Och vill vi verkligen att jurister ska bestämma på vilket sätt som barn ska få vara medbestämmande i allsköns frågor?
Det sätter fingret på något intressant. Förr var det en typisk högerposition att önska mer makt åt juridiken. För borgerligheten var maktdelning ett värn mot den starka staten och ett sätt att hävda negativa friheter såsom äganderätten.
Socialdemokraterna däremot ville ha så oinskränkt makt som möjligt för folkstyret.
Nu verkar den uppdelningen inte gälla längre. Även vänstern klär allt oftare den politiska kampen i termer av absoluta rättigheter - asylrätten, rätten att slippa diskriminering och så vidare.
Det säger något om vår tid. Vi blir alltmer individualistiska och ser alltfler frågor i svart och vitt. Den politiska kompromissen har aldrig stått lägre i kurs än nu.
Det finns givetvis fördelar med den maktförskjutning som har skett under senare decennier. För den enskilde är möjligheterna att få upprättelse betydligt större än tidigare. Och i tider av växande populism finns det skäl att se över hur domstolsväsendets integritet ska garanteras.
Men vi skulle också behöva prata om nackdelarna med att alltfler frågor överlämnas till juridiken. Det skapar tröghet, minskar utrymmet för flexibilitet och kompromisser och fråntar politikerna ansvaret för helheten.
Att Trump är dum är inget skäl att oreflekterat rusa i motsatt riktning.
Läs också: Kränkthetskulturen hotar hela skolan
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.