Anna Dahlberg
I morgon bjuder regeringen in till ett möte under sloganen "Sverige tillsammans". Tanken är att kommuner, myndigheter, fackliga organisationer och civilsamhället ska samlas för att gemensamt hitta sätt att möta det akuta flyktingläget. Det behöver inte vara fel om syftet är att på allvar planera för ett historiskt nytt läge.
Men det räcker med en snabb titt i programmet för att inse att krismedvetandet lyser med sin frånvaro. Rubriker som "Vi har gjort det förr" och "Möjligheter och lösningar" vittnar om att detta i själva verket är ett slags pep talk-möte. Här ska det inte tänkas några negativa tankar. Kommunalråden får kväva sin gråt och spotta upp sig.
Sverige är i ett krisläge. Regeringen bjuder på kick off.
I land efter land omkring oss försöker man nu till varje pris minska flyktingströmmarna. Finland fryser asylprövningarna för irakier och somalier. Norge inför tillfälliga uppehållstillstånd som varar i fem år. Till och med det hyllade Tyskland har infört gränskontroller och talar öppet om vilka volymer man tror att landet klarar av.
Bara i Sverige är handlingsförlamningen total. På sin höjd ägnar man sig åt passiv signalpolitik genom att varna för tältläger och långa handläggningstider. I övrigt är den enda synliga strategin att hålla tummarna för att allt ska gå vägen.
Önsketänkandet går som en röd tråd genom flyktingkrisen. För en månad sedan försäkrade Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson att antalet asylsökande inte var något som helst problem att hantera.
Lika trygg var SKL:s ordförande Lena Micko (S), som avfärdade tanken att nyanlända innebär en ekonomisk belastning för kommunerna (Ekots lördagsintervju 26/9). Nu larmar SKL tvärtom om att flyktingkrisen kommer att leda till en skattechock.
Samma obekymrade inställning har präglat medias rapportering och hela samhällsdebatten. Den som har uttryckt oro över utvecklingen har avfärdats som alarmist eller diagnosticerats med "migrationsfeber".
Nu börjar krismedvetandet så sakteliga sjunka in. Migrationsverket går på knäna, kommuner som Trelleborg och Filipstad larmar om en ohållbar situation och Malmö stad har gått upp i krisläge 2. Önsketänkandet har i stället förflyttats till framtiden. På lång sikt, försäkrar alla, kommer detta att gynna Sverige.
Men vad finns det egentligen för belägg för det påståendet? Om man studerar verklighetens exempel av "lång sikt" framträder en helt annan bild. Utvecklingen i ledande mottagarkommuner som Malmö, Botkyrka och Södertälje visar tvärtom att skattekraften har sjunkit kraftigt de senaste 20 åren. Det ligger också i linje med vad ledande migrationsforskare som Jan Ekberg och Joakim Ruist har kommit fram till. Så länge integrationen fungerar dåligt är flyktingmottagande inte en lösning på den demografiska utmaningen, utan tvärtom något som ökar försörjningsbördan.
Det är i sig inte ett skäl mot ett generöst flyktingmottagande. Hur många vi ska ta emot är ytterst en etisk fråga. Men vi måste ta oss an denna utmaning med öppna ögon. Det är inte mer av pep talk som behövs, utan en ärlig genomlysning av de stora påfrestningar som väntar både på kort och lång sikt.
Vi har bara fått en föraning om kommunernas bekymmer än. Först någon gång i mitten och slutet av nästa år – efter beviljad asyl – börjar kommunerna ta över ansvaret från Migrationsverket för alla de flyktingar som nu kommer. Undantaget är de ensamkommande barnen som omhändertas på lokal nivå från dag ett.
Med den nya lag som väntas den 1 mars nästa år kommer många tiotusentals nyanlända "tvångsfördelas" ut i kommunerna. Det är rätt i princip, men var är bostäderna för att lösa detta? Hittills har Sverige skött flyktingmottagandet med hjälp av en springnota. Nyanlända har flyttat in hos släktingar, köpt falska adresser eller hyreskontrakt och trängt ihop sig i redan trångbodda förorter. Det är inte hållbart i längden, men det har varit ett billigt sätt för det offentliga att runda den akuta bostadsbristen.
Regeringen måste nu inse att vi har en helt ny verklighet att hantera. Det går inte bara att trycka ut alla problem på kommunerna med medskicket "lös det" à la Morgan Johansson (S). Tvärtom står vi inför en situation där staten måste avlasta kommunerna på olika sätt. Risken är annars att Kommun-Sverige går sönder, för att använda en retorik som S brukar förstå.
Till att börja med bör staten axla ett större ansvar i mottagandet av de ensamkommande minderåriga. Vi måste också börja tänka tanken att stora flyktingläger kan vara en bättre lösning på mottagandet än att pressa kommunerna till bristningsgränsen.
En välfärdsstat som tappar kontrollen över sina yttre gränser måste överväga att införa inre. Vilka välfärdstjänster kan man tänka sig att man måste kvalificera sig för – om det skulle krävas för att klara finansieringen? Och hur kan vi snabbt avlasta systemen genom att skapa en låglönesektor? Alla sådana frågor måste upp på bordet. Till det ska läggas mer jordnära uppgifter som att rensa i regelverk, standardkrav och annat som bakbinder kommunerna.
Det börjar bli bråttom. Vi har just nu en regering som varken vill ta ansvar för att minska söktrycket mot Sverige eller ta höjd för de extraordinära förslag som kommer att behövas om denna situation blir uthållig.
När människor upptäcker att regeringen saknar en plan kommer oron krypande. Den rädslan kan i sig utlösa andra slags kriser.
Läs också:
Alla flyr ansvaret för flyktingsituationen
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.