Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Ökad ojämlikhet är ett problem för högern

Sverige har ett växande jämlikhetsproblem. Det måste även högern ta på allvar.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det pågår en intressant ideologisk reträtt inom den svenska högern. Tidigare har allt fokus legat på att öka den privata sfären och minska den gemensamma i motsvarande mån.

När borgerligheten har kommit till makten har projektet handlat om valfrihet, sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar - ja, större svängrum för individer och företag helt enkelt. Anti-politik som politisk ledstjärna.

Men på senare tid har det blivit alltmer uppenbart att många av Sveriges mest akuta utmaningar finns inom den gemensamma sfären. Skolans förfall hotar svensk konkurrenskraft, infrastrukturen håller inte måttet och bostadsbristen har blivit ett akut tillväxthinder.

Klassiska vänsterfrågor som utbyggd tunnelbana och fler hyresrätter har plötsligt blivit god högerpolitik. "Kan själv"-ideologin har nått vägs ände.

Det är ingen ordnad reträtt, utan snarare ett famlande i det okända. Ett exempel är Moderaternas och Folkpartiets improviserade motstånd mot riskkapitalbolag inom välfärden.

Ett annat är den vacklande synen på fortsatta skattesänkningar. Är sänkt skattetryck ett mål i sig för alliansen även om det innebär minskade välfärdsåtaganden? Hittills har man dansat runt den frågan genom att låtsas som att det inte finns någon sådan målkonflikt.

Samma osäkerhet märks i synen på den ökande ojämlikheten i samhället. Är den över huvud taget ett problem och vari består i så fall det problematiska? Det finns en påtaglig beröringsskräck inför själva begreppet.

Reinfeldt och Borg talar hellre om vikten av ett land som håller ihop, men slutsatsen brukar alltid bli att vi lever i den bästa av världar. Det är en sanning med modifikation. Tvärtom finns det alltfler tecken på att Sverige håller på att dras isär.

Klyftan mellan stad och land ökar, segregationen tilltar och skolan har blivit en sorteringsmaskin i stället för en plats där livschanser utjämnas.

2013 är året då skjutningar i betongförorter blev vardag och Husby härjades av kravaller. Vi lever alltmer i parallella universum utan gemensamma mötesplatser av det slag som lumpen och skolan en gång utgjorde.

Förändringar kommer ofta smygande. På ekonomspråk skulle man säga att vi håller på att delas upp i ett högproduktivt Sverige och ett lågproduktivt. Vinnarna är storstäderna och de högutbildade. Förlorarna är glesbygden och de lågutbildade.

Det är barnen till de lågutbildade som misslyckas i skolan. Och det är de lågutbildade och lågproduktiva som döljs bakom mycket av arbetslöshetsstatistiken.

Det skrämmande är att ingen sida i politiken har något svar på denna utmaning. Från vänsterhåll går de flesta förslag ut på att minska inkomstskillnaderna i samhället genom höjda marginalskatter och höjda ersättningar. Men då urholkar man samtidigt drivkrafterna till arbete.

Alliansen gör rätt som försvarar arbetslinjen, och den borde våga ännu mer när det gäller marginalskatterna. Ska man bedriva fördelningspolitik är det oändligt mycket bättre att beskatta "gamla pengar" - fastigheter exempelvis - än att minska viljan att förkovra sig, ta ett chefsansvar eller jobba extra.

Men det centrala projektet är inte att utjämna inkomster, utan att utjämna livschanser. Sverige ska inte vara ett land där det sociala arvet predestinerar barns framtid. Här finns mängder av både stora och små förslag: slopa vårdnadsbidraget, inför obligatorisk förskoleklass, gör förskolan allmän redan från två års ålder och slopa läxhjälps-Rut.

Men det helt avgörande är skolan. Skolsystemet måste göras om i grunden så att den likvärdiga skolan kan återupprättas. Eftersom det fria skolvalet är här för att stanna måste det kompenseras med mycket kraftfulla åtgärder, inklusive bussning av elever från utsatta områden om så krävs.

Inte heller detta kommer att räcka för att förhindra utsorteringen av svaga grupper. Det behövs fler enkla jobb för dem som inte klarar kraven på dagens arbetsmarknad. Här bär LO ett mycket tungt ansvar för att ha drivit upp lägstalönerna till ohållbara nivåer.

Det är ingen vänsterfråga att oroa sig över ett samhälle som dras isär. Det är lika mycket en ödesfråga för högern. Vänstern är dessutom bakbunden av sitt försvar av arbetsmarknadens och bostadsmarknadens insiders.

Om inte rättviseskälen övertygar så borde man åtminstone fundera över kostnaderna. Vad kostar inte avhoppen från skolan, långtidsarbetslösheten, de unga förtidspensionärerna och den kriminalitet som följer i spåren av hopplöshet?

Utslagning tär på ett samhälle. Den äter på tilliten och det sociala kontrakt som vi har ingått genom välfärdsstaten.

Arbetslinjen är en del av svaret, men den räcker inte. Det är dags att högern kommer in i matchen.