Anna Dahlberg

Nyköpings skolexperiment är en läxa även för vänstern

Nyköpingsmodellen skulle skapa en integrerad skola, men resultatet blev det omvända.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
Många elever är i behov av pedagogiskt stöd på Nyköpings högstadium.
Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

Skolsegregationen måste brytas, heter det. Men då krävs trovärdiga svar på vad som ska göras åt stök och låga kunskapsresultat.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det var ett storslaget politiskt projekt. Nyköpings fyra kommunala högstadier skulle slås ihop till ett enda för att bryta skolsegregationen. Förväntningarna var höga när detta flaggskepp sjösattes hösten 2014.

Kommunpolitiker, chefer från Skolverket och riksdagsmän stod på kö för att göra studiebesök. Och den så kallade Nyköpingsmodellen belönades med 2016 Jämlikhetspris och nominerades till Årets välfärdsförnyare av Dagens samhälle 2017.

Vid entrén till den nybyggda delen av högstadiet står det ”Vi är framtiden” samt namnen på 2014 års elever, däribland Zeinab, Agnes, Nils och Nasrin. Ända ner på klassnivå skulle den dynamiska blandningen förverkligas med hjälp av ett socio-ekonomiskt index.

Men ganska snart uppstod problem av olika slag. Skolpersonal började lämna skolan, flyktingvågen 2015 svepte in med 130 nya elever och ordningsproblemen på skolan blev alltmer kännbara. Barn med svenskklingande namn sökte sig i allt större utsträckning till friskolorna i kommunen. 

Redan 2018 slog Arena Idé fast i en rapport att Nyköpingsmodellen hade misslyckats. Skolsegregationen i kommunen hade inte minskat, utan ökat.

I dag har 40 procent av eleverna vid Nyköpings högstadium utländsk bakgrund mot 18 procent vid starten. En majoritet av elevernas föräldrar saknar eftergymnasial utbildning och det genomsnittliga meritvärdet är lågt (211,7).

I kommunens friskolor är situationen den rakt motsatta. En stor majoritet av vårdnadshavarna – 72 procent – har eftergymnasial utbildning och bara 12 procent av eleverna har utländsk bakgrund.

Medelklassen har med andra ord röstat med fötterna. Nyköping är numera en av de kommuner i landet som har högst andel friskoleelever i grundskolan (31 procent). 

I förra veckan stängdes skolans kafé, eftersom personalen inte längre kände sig trygg. I ett mejl som skickades ut efter händelsen beskrivs kaféet som ”en väldigt stökig arbetsmiljö”.

På Nyköpings högstadium är läget fortsatt kämpigt. Många lärare har slutat och det har varit täta byten inom skolledningen. Den nuvarande rektorn – Tina Johansson – tillträdde så sent som i augusti och är den fjärde sedan starten.

I slutet av augusti utbröt tumult på skolan. En lärare ska under en lektion ha använt ett ord som misstolkades som ”n-ordet”, vilket utlöste häftiga reaktioner hos en stor mängd elever varpå upploppsliknande scener utspelade sig. Först efter att polis tillkallats lugnade situationen ner sig.

I förra veckan stängdes skolans kafé, eftersom personalen inte längre kände sig trygg. I ett mejl som skickades ut efter händelsen beskrivs kaféet som ”en väldigt stökig arbetsmiljö”. Under veckan har det dock öppnats igen.

Enligt den nya rektorn Tina Johansson är det ett fåtal elever som står för ordningsstörningarna, och hon menar att Nyköpings högstadium har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Men hon medger samtidigt att det stundtals är stökigt på skolan och att många elever är i behov av pedagogiskt stöd.

Hon berättar också att det med jämna mellanrum ringer föräldrar som av friskolor har uppmanats att omplacera sina barn. De har blivit rekommenderade att söka sig till den kommunala skolan eftersom den anses vara bättre på att ta hand om den aktuella elevens behov.

Nyköpings högstadium har alltså inte bara blivit av med högpresterande elever, utan förväntas dessutom ta över elever med stora behov från friskolorna.

Så vilka slutsatser ska man dra av misslyckandet för Nyköpingsmodellen? Från ett vänsterperspektiv är analysen given: Detta visar hur marknadsskolan trasar sönder svensk skola och sorterar elever utifrån härkomst. Om inte dagens system med etableringsrätt och separata köer för friskolor hade funnits skulle Nyköpings högstadium ha kunnat bli det där flaggskeppet för lyckad integration, som politikerna drömde om.

Men från ett högerperspektiv är analysen sannolikt en annan: Barn ska inte reduceras till integrationsverktyg. Elever och föräldrar måste ha möjligheten att välja bort skolor som präglas av låga kunskapsresultat och stök. 

På sätt och vis blir det en fråga om vad som är hönan och ägget. Blir frånvalsskolorna stökiga och lågpresterande på grund av att de studiemotiverade eleverna drar och lämnar en blödande skola efter sig? Eller flyr medelklassen eftersom skolorna i fråga anses för otrygga och presterar för dåligt?

Jag tror att man behöver intressera sig för båda perspektiven. I min förra söndagskrönika uppmanade jag borgerligheten att se problemen med dagens vinstskola, som har släppt fram oseriösa skolhuvudmän, driver betygsinflation och borrar djupa hål i kommunernas skolbudgetar. 

Men även marknadsskolans kritiker har en hemläxa att göra – att fundera kring varför marknadskrafterna ser ut som de gör inom grundskolan. Det går inte bara att strypa utbudet; man måste också ta hänsyn till varför efterfrågan har uppstått.

När alltför mycket av skolans fokus ligger på att hjälpa svaga elever finns det ett rationellt intresse hos många föräldrar att segregera sina barn från den miljön. Det är inget fult i att vilja att det egna barnet ska känna sig tryggt och nå sin fulla potential i skolan. Det är tvärtom en basal föräldrainstinkt.

Nuläget lämnar en del i övrigt att önska på den punkten. Brottsförebyggande rådets senaste skolundersökning visar att hälften av eleverna i årskurs nio begränsar sin vardag på olika sätt av oro för att bli utsatta för brott. Och skolan är den överlägset vanligaste brottsplatsen.

En av tre grundskolelärare uppger att en stor del av undervisningstiden går åt till att upprätthålla ordningen i klassrummet, enligt Skolenkäten 2020. Sex av tio elever i årskurs nio uppger att de blir störda av klasskamrater under lektionstid. 

Dessutom är kunskapsgapen stora i svensk skola mellan högpresterande och lågpresterande elever och mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund. 

Vill man på allvar minska segregationen i svensk skola måste man ta dessa signaler på allvar. Man måste vara beredd att ompröva sådant som inkluderingsprincipen och det stora fokuset på att hjälpa alla elever att nå godkänt, något som leder till en allmänt sänkt ambitionsnivå. Elever som av olika skäl inte klarar av att följa den ordinarie undervisningen behöver i högre grad få hjälp utanför klassrummet.

Från och med nästa sommar ska en ”Nationell plan för trygghet och studiero” införas. Det är ett första steg, men mer skulle behöva göras.

Vad Nyköpingsmodellen lär oss är att det är svårt att forcera fram integration i skolan.