Anna Dahlberg
Redan i augusti stod det klart vad som var på väg att hända. Turkiets auktoritäre president Erdogan hade uppenbarligen bestämt sig för att sätta press på EU genom att sluta patrullera flyktingsmugglarnas farvatten. Hundratusentals människor såg plötsligt chansen att bryta igenom Fästning Europa.
I det läget fanns två möjliga vägar att gå. Den ena ytterligheten symboliserades av Danmarks annonser i Syriens närområde, där man aktivt försökte skrämma bort asylsökande med budskap om halverade bidrag. Den andra personifierades av Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som öppnade famnen med de legendariska orden "Wir schaffen das!" - vi fixar det.
Sverige valde den tyska vägen, men utan att skrivas in i det hjälteepos som formade berättelsen om Merkel. Stefan Löfven visste att det svenska mottagningssystemet redan var nära bristningsgränsen. Motvilligt ställde han sig på scenen på Medborgarplatsen och krävde att alla murar skulle rivas.
Sedan dess har Löfven haft en enda strategi - att pressa övriga EU att hjälpa Sverige. Ju mer ohållbar situationen blir i Sverige, desto mer uppenbart kommer det att vara för andra länder att de måste hjälpa till, tycks Löfven ha resonerat.
För EU-kretsen måste det ha varit en bisarr upplevelse att följa Sveriges agerande de senaste månaderna. Som enda land har vi drivit kravet på legala vägar för flyktingar in i EU. Vår migrationsminister överlämnade till och med två ryggsäckar med namnunderskrifter för att understyrka Sveriges krav på öppna gränser.
Som om inte det var nog har vi bromsat försöken att nå en uppgörelse med Turkiet för att säkra EU:s yttre gräns. Och vi ställde oss villigt först i kön när EU beslutade om en tillfällig omfördelningsmekanism som ska avhjälpa gränsstater som Italien och Grekland med 160 000 asylsökande. Den moraliska svansföringen har varit högsta tänkbara.
Nu skriker Sverige plötsligt efter hjälp. Samma länder som vi har dömt ut som förtappade förväntas komma till vår undsättning. Och nu vill vi byta från att hjälpa till att bli hjälpta inom ramen för EU:s havererade kvotsystem.
Övriga EU måste undra vad Sverige håller på med. Likt ett barn kastar vi oss ylande på marken och väntar på att någon ska plocka upp oss.
För några veckor sedan ställdes Europas länder inför det andra vägskälet denna höst. Rapporter visade att en stor ström av afghaner är på väg mot Europa för att söka asyl. Merkel valde i det läget att överge den öppna famnens politik. I stället har Tyskland bedrivit en mycket aktiv signalpolitik riktad mot denna grupp i form av en informationskampanj i Afghanistan och skarpa uttalanden från regeringshåll om att afghanska asylsökande kommer att skickas tillbaka.
Det betyder att Sverige nu är ensamt kvar. Inte ens Tyskland vill längre vara Tyskland. I det flöde av rapporter som jag tar del av ser jag hur land efter land agerar snabbt för att minska söktrycket. Österrike, som vid sidan av Sverige och Tyskland har varit ett ledande mottagarland, antar exempelvis snart ett åtstramande asylpaket.
Det är en mycket utsatt situation som Sverige har försatt sig i. På en blixtinkallad presskonferens i veckan försökte migrationsminister Morgan Johansson (S) för första gången avråda asylsökande från att ta sig till Sverige. Adressaten var i första hand de 290000 asylsökande som väntar på att registreras i Tyskland och därför skulle kunna överväga att ta sig norrut i stället.
Det återstår att se vilken effekt det får. Någonstans uppstår givetvis en självreglering när mottagningen i Sverige klappar samman. Men för afghanska asylsökande är brist på boende sannolikt en mindre sak i sammanhanget så länge chansen att få stanna uppfattas som större i Sverige än på andra håll.
Regeringen har med öppna ögon styrt Sverige in i en krissituation. Allt tal om att detta skulle ha varit omöjligt att föreställa sig så sent som för någon månad sedan är nonsens. Problemet är att vi har en statsminister som har varit oförmögen att leda landet. Löfven har halsstarrigt surrat sig fast vid en strategi som nästan alla utomstående har konstaterat är utsiktslös.
I denna fråga står alla länder ensamma, och därför måste varje ansvarskännande regering skaffa sig en nationell strategi för att hantera krisen.
Timmen är sen, men nu måste statsministern ta sig samman. Några snabba lösningar finns inte så länge vi håller oss till EU:s regelverk. Ett så kallat Luciabeslut är inte längre möjligt. Gränskontroller kan lika gärna få effekten att transitflyktingar på väg till Norge och Finland väljer att söka asyl i Sverige i stället.
Det vi däremot kan göra är att sätta press på färjebolagen att hålla sig till de regler som finns - nämligen att använda ID-checkade passagerarlistor och kräva ledsagare för minderåriga. Och vi kan vädja till Danmark att fortsätta med poliskontroller där man antingen kräver att migranter söker asyl i Danmark eller vänder tillbaka till Tyskland.
Det kan köpa lite tid åt Löfven att ombilda regeringen och presentera en ny krisuppgörelse tillsammans med Moderaterna. Denna gång måste det vara på allvar. Svensk migrationspolitik måste snabbt harmoniseras med övriga EU. Konkret innebär det sådant som tillfälliga uppehållstillstånd utan massa undantag, skärpta regler för anhöriginvandring, medicinska åldersbedömningar, sänkta bidrag, snabbare avvisningar, upprivna MP-uppgörelser och byte av generaldirektör på Migrationsverket.
Lika viktigt är att Sverige kommunicerar denna kursomläggning. Vi måste precis som våra grannländer ägna oss åt informationskampanjer i syfte att minska söktrycket.
Sverige har tagit ett unikt ansvar för världens flyktingar i flera decennier. Det hedrar oss. Men nu måste Löfven börja ta ansvar för Sverige. Allt annat är faktiskt oförsvarligt.
RÄTTELSE: I en tidigare version så uppgavs det att asylreglerna för syrier skärptes i fredags. Detta visade sig vara en felaktig uppgift.