Anna Dahlberg
Efter Migrationsverkets nya prognos i veckan om upp till 105 000 asylsökande nästa år har diskussionen snabbt fallit in i gamla hjulspår.
Allt som krävs är att kommuner som smiter undan sitt ansvar nu tvingas bjuda till, heter det. Bara Täby och Danderyd axlar sin del av bördan så löser vi upp moderatproppen i mottagningssystemet. Sedan ska vi få andra EU-länder att dela ansvaret med oss enligt samma princip.
Båda dessa besvärjelser återkommer ständigt i debatten. Men synar man dem i sömmarna ser man att argumentationen brister.
Migrationsforskaren Henrik Emilsson räknade i somras ut hur många kommunplatser som skulle vaskas fram om de sju kommuner som tar emot lägst antal flyktingar i landet skulle lägga sig på rikssnittet. Svaret blev 485 nya platser. Det ska ställas i relation till att det kommer runt 2 000 asylsökande i veckan till Sverige.
Det underliggande problemet är nämligen ett annat. Antalet kommunplatser totalt sett motsvarar inte tillnärmelsevis behovet. I år har Arbetsförmedlingen 8 000 platser till sitt förfogande. Det motsvarar ungefär 16 procent av alla nyanlända som i år behöver någonstans att bo ute i kommunerna.
Allt fler väljer i stället att lösa boendet på egen hand, inte sällan genom att flytta in hos släktingar eller köpa en falsk adress i brist på lediga bostäder. Ofta dyker de nyanlända upp i storstädernas miljonprogram, Södertälje eller andra kommuner där mottagandet redan är stort.
Den andra besvärjelsen i debatten går ut på att Europa på något sätt ska komma till Sveriges undsättning. Justitieminister Morgan Johansson (S) intygade i veckan att han tänker ta upp den ojämna fördelningen med sina kollegor inom EU.
Men inte heller detta är förankrat i verkligheten. Det finns ingen som helst vilja i övriga EU att avlasta Sverige. Tvärtom ägnar sig övriga EU-länder aktivt och systematiskt åt att försöka styra bort flyktingströmmarna från det egna landet. Det pågår ett "race to the bottom".
När Danmark nyligen skrev upp prognosen till 20 000 asylsökande i år svarade regeringen under ledning av Helle Thorning Schmidt (S) med att omedelbart strama åt asylreglerna.
Så ser verkligheten i Europa ut. Man kan beklaga det djupt, men det är likväl en verklighet som vi måste förhålla oss till.
Sverige tar numera emot fler asylsökande än stora länder som Frankrike och Storbritannien. Och sett till befolkningsmängd finns det inget annat land som är i närheten av våra nivåer.
Antingen måste Sverige skaffa sig en uthållig samhällsberedskap för detta eller så måste vi se över vårt åtagande. Sannolikt behöver vi göra bådadera.
När riksdagens partier, utom SD, samlas på fredag för att diskutera flyktingsituationen är det därför dags att lägga önsketänkandet åt sidan och visa politiskt ansvarstagande.
Staten måste vara beredd att kompensera kommunerna i betydligt högre grad för flyktingmottagandet. Samtidigt måste regeringen lägga fram förslag för att snabbt liberalisera bostadspolitiken och skapa nya vägar in på arbetsmarknaden.
Men även nivån på mottagandet behöver ses över. Av någon anledning har just nivån blivit det mest tabubelagda ämnet i svensk debatt. Men det går alldeles utmärkt att stå upp för mångfald, tolerans och en generös flyktingpolitik och samtidigt föra en diskussion om vår kapacitet att ta emot på kort sikt.
Man kan rentav vända på resonemanget. Alla vi som värnar om mångfaldens Sverige har ett särskilt ansvar för att se till att integrationen har förutsättningar att lyckas. Dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen bidrar dessvärre till motsatsen. Det finns bara ett parti som tjänar på en sådan utveckling.
Sverige måste givetvis leva upp till internationella konventioner och ge skydd till människor som flyr undan krig och förföljelse. Men det finns en del annat att titta närmare på:
√ Nästa år väntas runt 8 000 asylärenden lämnas in från personer som har sina rötter på västra Balkan, och i stort sett alla kommer att få avslag. Det är ett orimligt tids- och resursslöseri att lägga månader på att utreda dessa ärenden individuellt. Sverige bör följa Norges och Tysklands exempel och förklara länderna i regionen som säkra.
√ Stoppa svinnet av svenska pass. Det är alldeles för lätt att sälja sitt pass till flyktingsmugglare och sedan kvittera ut ett nytt.
√ Ändra förarbetena i lagen så att tidsbegränsade uppehållstillstånd blir regel när människor söker skydd på grund av krig. I praktiken kommer många av dessa att omvandlas till permanenta uppehållstillstånd, men signalvärdet blir ett annat.
√ Se över de senaste årens migrationsuppgörelser som har gjort det lättare för människor som saknar asylskäl att få uppehållstillstånd i Sverige.
√ Stävja svarthandeln med arbetstillstånd som i praktiken fungerar som en handel med uppehållstillstånd.
√ Ta reda på varför andelen beviljade asylansökningar är så mycket högre i Sverige än i andra EU-länder. Det är viktigt för förtroendet för migrations-politiken att det säkerställs att prövningen alltid är så noggrann som möjligt.
Det finns givetvis mer att titta närmare på, såsom reglerna kring anhörig-invandring och möjligheten att åter- politisera delar av migrationshanteringen som i ett europeiskt perspektiv är unikt fristående.
Poängen är att även denna diskussion måste få föras. Det behövs en tredje linje i den svenska flyktingdebatten - en som försvarar mångfald och solidaritet, men som samtidigt inser att det krävs ett visst mått av realism kring vår kapacitet att ta emot.
PODCAST POLITIKNÖRDEN: Fördjupning: Anna Dahlberg samtalar med Mikael Ribbenvik om migration – lyssna här!