Anna Dahlberg
Avgörandets stund närmar sig. Redan nästa helg kan ett besked komma om hur Socialdemokraterna ställer sig till ett svenskt Natomedlemskap. Det skulle i så fall följa direkt på det finska S-beslutet och ge en perfekt inramning till president Sauli Niinistös statsbesök i Sverige den 17-18 maj.
Det är inte konstigt att nejsidan blir alltmer desperat. Länge riktade Natokritikerna in sig mot själva processen: Det går för fort, väljarna borde få ta ställning till frågan i ett val eller i en folkomröstning och så vidare. Nu har i stället kärnvapenhotet hamnat i fokus.
Det är inte lätt att bringa reda i den skur av absurda påståenden som förs fram, men jag ska göra ett försök:
• Påstående 1: Kärnvapenhotet mot Sverige ökar om vi är med i Nato.
Nej, i själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Ett alliansfritt Sverige är väldigt sårbart för ryska kärnvapenhot och utpressningsförsök. Närheten till Kaliningrad gör att Ryssland skulle kunna träffa södra Sverige med kortdistansmissiler, som potentiellt kan bestyckas med taktiska kärnvapen.
Det finns ingen ”gentlemen's agreement” om att länder utan egna kärnvapen skulle förskonas från angrepp. Fråga bara Ukraina. 1996 överförde Ukraina sina kärnvapen till Ryssland för destruering mot löfte om säkerhetsgarantier.
Eller lär av Sveriges egen historia. Det var först i slutet av 60-talet som Sverige övergav planerna på att skaffa en egen atombomb. Ett viktigt skäl var att USA erbjöd oss skydd under sitt kärnvapenparaply.
Samma skydd skulle Sverige behöva i dag med ett alltmer hotfullt Ryssland som granne. Att sedan själva anslutningsprocessen kan innebära risker är en annan sak.
• Påstående 2: Sveriges unika röst för kärnvapennedrustning skulle tystna.
Denna roll är kraftigt överdriven. Till att börja med finns det ingen som helst vilja bland världens kärnvapenmakter att rusta ner. Med nuvarande hållning hos diktaturer som Ryssland, Kina och Nordkorea är arbetet i praktiken utsiktslöst.
Enligt Henrik Salander, tidigare svensk ambassadör i nedrustningsfrågor, har inga framsteg gjorts på åtminstone 20 år. Den senaste framgången skedde i samband med NPT-konferensen år 2000 (icke-spridningsavtalet). Då ingick Sverige i en koalition av sju länder – New Agenda Coalition – som tog fram 13 förslag som de lyckades få kärnvapenstaterna att gå med på.
”Det var sista gången som Sverige hade ett ordentligt inflytande”, summerar Salander. ”Vår fantastiska roll i mitten mellan kärnvapenmakterna är dessvärre en chimär.”
Det är talande att Sveriges senaste giv på nedrustningsområdet – Stockholmsinitiativet – är ett samarbete med Natolandet Tyskland, där även andra Natoländer som Norge, Kanada och Spanien ingår. Uppenbarligen står inte Natomedlemskapet i vägen för ett mer pragmatiskt arbete mot kärnvapen.
• Påstående 3: Sverige ska kämpa för en värld utan kärnvapen – inte ansluta sig till en allians som hotar med dem.
Ingen vill ha en värld med kärnvapen. Men nu existerar de – och de finns i händerna på några av världens värsta skurkstater. Länder som Ryssland, Kina och Nordkorea kommer aldrig att ge upp sina atomvapen frivilligt. Att tro att ekonomiska sanktioner skulle övertyga Putin om att skrota landets främsta maktinstrument vid sidan av platsen i FN:s säkerhetsråd är mer än lovligt naivt.
Så länge farliga diktaturer har tillgång till kärnvapen är det en ödesfråga att även världens mäktigaste demokrati har det. Det amerikanska kärnvapenparaplyet är den yttersta garanten för den fria världens existens.
Sanningen är att visionen om en kärnvapenfri värld saknar verklighetsförankring, konstaterar Henrik Salander:
– Målet är inte möjligt att nå förrän alla stater är stabila och pålitliga demokratier. För att säkerställa att ingen stat bryter sig ut skulle det krävas en enorm övervakningsapparat som får dagens IAEA att framstå som en västanfläkt – ständiga inspektioner, kameraövervakning med mera. Målet kommer knappast att nås under de närmaste 100 åren eller ens någonsin. Och även om det en dag förverkligas skulle världen bara vara kärnvapenfri en dag i taget på grund av risken för överträdelser.
I början av 1980-talet fanns det över 60 000 kärnvapen totalt. I dag uppgår antalet till närmare 13 000. Betyder det att världen har blivit fem gånger säkrare? Knappast.
Problemet med anti-kärnvapen-rörelsen är att den har udden riktad mot västvärlden. Det är bara där dess budskap har en chans att vinna gehör. Men Nato hotar ingen med kärnvapen, som chefen för fredspristagaren Ican, Beatrice Fihn, felaktigt påstod i en SvD-artikel i veckan. USA:s arsenal finns där som en yttersta avskräckning.
Det stora kärnvapenhotet i vår del av världen är Putins Ryssland, som gång på gång använder radioaktiv retorik. Redan efter annekteringen av Krim 2014 trycktes det upp t-shirts med strategiska kärnvapen på. Året därpå hotades Danmark med ryska atommissiler.
Efter invasionen av Ukraina har hoten stegrats till en ny nivå. Den 20 april testades exempelvis en ny interkontinental robot som kan bära kärnvapen. Syftet enligt Putin: att få dem som hotar Ryssland att ”tänka till två gånger”. Utrikesminister Lavrov har samtidigt varnat för ett tredje världskrig och understrukit att hotet om kärnvapen ”inte bör underskattas”.
Det är en otäck utveckling, som understryker behovet av en trovärdig avskräckning också för svensk del. Sverige behöver så snart som möjligt komma in under det amerikanska kärnvapenparaplyet igen.
Vänstern och fredsrörelsen har fastnat i gamla mantran. Ta bara det ständiga fokuset på att minska antalet kärnvapen i världen. I början av 1980-talet fanns det över 60 000 kärnvapen totalt. I dag uppgår antalet till närmare 13 000. Betyder det att världen har blivit fem gånger säkrare? Knappast.
Moderniseringen gör att antalet vapen spelar allt mindre roll. Det rimliga fokuset i dag borde i stället ligga på icke-spridning av kärnvapen och att inskärpa normen om icke-användning, det vill säga brännmärka den ryska normaliseringen av att hota med kärnvapen.
Den som lyssnar på den svenska Natodebatten får lätt intrycket att kärnvapenfrågan är ett tungt argument mot ett medlemskap. Det ställs krav på undantag och utkrävs försäkringar om att atomvapen aldrig ska komma i närheten av svenskt territorium, varken i freds- eller krigstid.
Någon borde säga det uppenbara: Vi ska vara tacksamma för USA:s beskydd och för att fem länder i Europa upplåter sina flygbaser åt amerikanska kärnvapen (Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien och Turkiet).
Vad vore ens poängen med att gå med i försvarsalliansen om Nato saknade möjlighet till avskräckning?