Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Nejsägandets triumf borde bekymra oss alla

Statsminister Stefan Löfven tycker om att använda ödesmättad retorik. Faktum är att han har missbrukat ordet demokrati så många gånger att de flesta väljare har slutat att lyssna.Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
Av totalt elva misstroendeförklaringar i riksdagens historia har sex skett under de senaste fem åren.Foto: DN / Dagens Nyheter

Politiken präglas alltmer av söndring och oförsonlig konfrontation. Det är inte bra för Sverige. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Statsminister Stefan Löfven tycker om att använda ödesmättad retorik. Faktum är att han har missbrukat ordet demokrati så många gånger att de flesta väljare har slutat att lyssna.

EU-valet i våras lanserades som en folkomröstning om demokratin. I sitt jultal gick Löfven om möjligt ännu längre. Januariavtalet beskrevs som ett ideologiskt val för att försvara rättsstaten och fria, oberoende medier. 

Underförstått: Socialdemokraterna är den enda garanten för att Sverige ska förbli ett demokratiskt land. 

Det är en påfrestande självgod retorik. Inte konstigt att många instinktivt avfärdar statsministerns senaste varning om att det nya politiska klimatet kan göra det svårt att styra Sverige framöver. Men i detta har Löfven faktiskt en poäng.

För något har onekligen hänt på senare år. Det började med att Socialdemokraterna valde att bryta ut en del av alliansregeringens budget 2013 med stöd av SD. 

Året därpå tog SD nästa steg när partiet röstade på alliansens budgetmotion som därmed vann omröstningen. Innan dess var det praxis att lägga ned rösterna efter att det egna budgetförslaget blivit nedröstat.

Därtill har det etablerats en ny syn på hur misstroendevotum kan användas som politiskt vapen. Numera behöver inte ministern personligen ha gjort något klandervärt; att hota med misstroendeförklaring har blivit ett sätt att utöva påtryckningar på regeringen.

Uppseendeväckande försvagning av regeringsmakten

Facit från dessa år talar sitt tydliga språk:

• Av totalt elva misstroendeförklaringar i riksdagens historia har sex skett under de senaste fem åren.

• Av de senaste sex höstbudgetarna under rödgrönt styre har två varit blå, det vill säga oppositionens verk: alliansbudgeten 2014/15 och M/KD-budgeten 2018/19.

Det är uppseendeväckande svaghetstecken för regeringsmakten i Sverige. Såväl budgeten - en regerings viktigaste styråra - som ministrar hänger löst. Under 2020 kan vi vänta oss nästa steg i denna offensiv från oppositionens sida: Riksdagen kommer sannolikt att rycka åt sig initiativet och skriva lagar på egen hand.

Det finns inga formella hinder mot detta, men riksdagen är inte rustad för att utforma egna lagförslag. Det är regeringen som sitter på utredningsmakten och har den juridiska expertisen för att ta fram nya lagförslag. Om riksdagen inte är nöjd med resultatet kan en majoritet göra tillkännagivanden med uppmaningar till regeringen att agera i en viss fråga eller ändra/avslå delar av en befintlig lagtext. 

Mycket talar för att oppositionen är på väg att ompröva även denna ordning. Regeringen och januarisamarbetet ska undermineras på alla sätt som går - och helst tvingas bort från makten. Det är maximal konfrontation som gäller framöver.

Inte förvånande att maktarrogans straffar sig

Det finns skäl för båda sidor att stanna upp ett slag och fundera över vart Sverige är på väg. Lite självkritik skulle vara på sin plats. Januaripartierna har uppträtt högfärdigt genom att låtsas som att en minoritet kan bestämma allt ner på minsta detaljnivå under mandatperioden utan att behöva bekymra sig om att förankra politiken hos en majoritet i riksdagen. De har till och med skrivit in en klausul mot att ge V inflytande.

Det säger sig själv att den sortens maktarrogans straffar sig. Varför skulle partier som pariastämplas vilja uppföra sig ansvarsfullt?

Men oppositionen behöver också ta sig en titt i spegeln. Snart kan rollerna vara ombytta. Vill exempelvis Moderaterna se en ordning där det rivs och slits i budgetar, ministrar kan avsättas för ingenting och riksdagen stiftar egna lagar på tvärs med regeringens linje och utan något ordentligt underlag? Tillåt mig att tvivla. Som statsminister skulle Ulf Kristersson säkert förfasa sig över en sådan ”opposition genom söndring”.

Svensk politik har hamnat i ett destruktivt nejsägande. Regeringen är för fin för att förhandla med vissa partier. Oppositionen å andra sidan är för arg för att förhandla med regeringen.

Runtom i västvälden syns samma trend

Denna triumf för nejsägandet är inte bra för landet. Sverige måste kunna styras. I ett läge då samhällsproblemen blir allt svårare att lösa är det problematiskt om konfliktnivån hela tiden höjs och regeringsmakten undergrävs.

Det skapar politisk instabilitet, blir svårt att genomföra nödvändiga reformer, borgar för en hattig och dåligt underbyggd politik och försvårar ansvarsutkrävandet.

För som krisen runt Arbetsförmedlingen har visat är det inte lätt att veta vem som är ansvarig för politiken när: 1) M/KD-budgeten röstades igenom, 2) hjärnan bakom reformen inte ens sitter i Rosenbad och 3) oppositionen tvingar fram eftergifter utan några förhandlingar.

Utvecklingen i Sverige är inte unik, utan följer en internationell trend. Runtom i västvärlden präglas de politiska systemen av en tilltagande svaghet och oförsonlighet. ”Are Western democracies becoming ungovernable?” frågade sig The Economist i somras. 

Tidskriften pekade bland annat på att antalet extraval har ökat kraftigt och att det har blivit allt svårare att bilda stabila regeringar. Tidigare dominerades de flesta västländer av två statsbärande partier som växlades om vid makten. I dag är många av dessa partier en spillra av sitt forna jag. 

Sverige framstår numera som ett land i mängden där de traditionella partierna tappar, polariseringen ökar, missnöjet växer och det tar månader att bilda en ny regering.

Kan bli nödvändigt med majoritetsregeringar framöver

Men det går förstås att bjuda motstånd mot denna utveckling. En rimlig utgångspunkt är att den som vill ha inflytande också bör vara beredd att ta ansvar. 

Det skulle kunna ske genom ett ökat inslag av förhandlingar i svensk politik. I Danmark är det exempelvis självklart att minoritetsregeringarna förhandlar om budgeten - ”finansloven” - med oppositionspartierna för att få stöd i Folketinget.

En annan möjlig slutsats är att Sverige bör styras av majoritetsregeringar framöver. Även då måste partierna vara redo att ompröva sitt nejsägande.

Inom politiken krävs en balans mellan konflikt och kompromiss. Just nu håller den på att gå förlorad.