Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Nej tack till Annie Lööfs Las-revolution

Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Risken med Annie Lööfs Las-revolution är att vi skulle få lägga ytterligare ett problem till raden.

Arbetsrätten är inte den ödesfråga som delar av borgerligheten vill få det till. Visst borde Las justeras på några punkter, men att helt skrota turordningsreglerna vore direkt dumt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Avgörandets stund närmar sig i regeringsfrågan. Senast på måndag står det klart om helgens intensiva förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet och Liberalerna har dyrkat upp låsningarna i regeringsfrågan eller inte.

En av de svåraste stötestenarna i förhandlingarna är arbetsrätten. I debatten framförs det ofta svävande argument om att Las är för "stelbent", behöver "mjukas upp" och göras "mer flexibel". Mera sällan preciserar partiledarna vad det egentligen är som avses. Så låt oss djupdyka i ämnet en stund.

Las, lagen om anställningsskydd, består av flera delar. Men viktigast är reglerna kring uppsägningar, det vill säga turordningsreglerna vid arbetsbrist och uppsägningar på grund av personliga skäl. 

En näringslivskälla med god insyn menar att det är alldeles för mycket fokus i debatten på turordningsreglerna. För många företag är regelverket kring uppsägningar av personliga skäl ett större bekymmer.

Svårt att göra sig av med anställda som arbetsvägrar

En anställd som begår riktigt grova övertramp - såsom bedrägerier eller misshandel - kan avskedas och i princip fråntas jobbet direkt. Den som däremot missköter sitt arbete på andra sätt har ett extremt starkt rättsligt skydd.

Det kan exempelvis röra sig om personer som vägrar utföra sina arbetsgifter, har allvarliga samarbetssvårigheter eller ägnar sig åt kränkningar och mobbning mot kollegor.

Om arbetsgivaren vill säga upp en sådan anställd kan denna svara med att ogiltigförklara uppsägningen. Det betyder att personen kan klänga sig fast vid sin anställning - med bibehållen lön - under den tid det tar för Arbetsdomstolen att avgöra ärendet (som regel minst ett år) eller att tvisten har lösts på något annat sätt. 

Att arbetsgivaren sedan får rätt av AD, vilket oftast är fallet, spelar ingen roll i sammanhanget. Det är en uppenbar obalans i Las, som borde rättas till. Det har redan gjorts en utredning som skissar på hur det skulle kunna lösas, men den har lagts i malpåse.

För många stora företag och kommuner är det inget större problem, eftersom de har resurserna att köpa ut de misskötsamma. Låt vara att det är stötande att skattepengar ska behöva läggas på att köpa ut offentliganställda som inte fungerar på sin arbetsplats.

Men för mindre företag kan kostnaden för en fatal felrekrytering bli stor. De tvingas inte sällan behålla den anställde med de konsekvenser som det får för samarbetsklimatet och produktiviteten.

Borgerligheten överdriver problemet med turordningsreglerna

När Las debatteras i offentligheten är det dock sällan den sortens bekymmer som lyfts fram. I stället är det turordningsreglerna som står i centrum, det vill säga principen om "sist in först ut".

Centerpartiet kräver exempelvis att alla företag som har mindre än 50 anställda helt ska slippa turordningsreglerna. Det skulle skapa "ett flexibelt och modernt näringsliv", enligt Annie Lööf. (I dag har småföretag med högst tio anställda rätt att undanta två arbetstagare vid uppsägningar på grund av arbetsbrist.)

Andra debattörer talar drömskt om behovet av dansk "flexicurity". I klartext betyder det att Sverige inte skulle ha några turordningsregler kvar över huvud taget.

Här finns skäl att hissa varningsflagg. Till att börja med har delar av borgerligheten blåst upp turordningsreglerna i Las till ett orimligt stort problem. Näringslivet borde oroa sig betydligt mer för den framtida kompetensförsörjningen med tanke på utslagningen inom skolan, bristen på yrkeskunskaper och den högre utbildningens bleknande status.

För kunskapsföretag utgör turordningsreglerna inget avgörande hinder. Det räcker nämligen inte att ha jobbat länge på ett företag för att få behålla sin tjänst; enligt Las måste man också ha tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som finns kvar efter en neddragning. 

För produktionsföretag kan dock turordningsreglerna ställa till det när de senast anställda måste petas först. Ibland är facket behjälpligt i förhandlingarna om vilka som måste sluta, men långt ifrån alltid.

En rimlig kompromiss är att skala upp dagens undantag

Den rimliga kompromissen vore att använda dagens undantag för småföretag som grundprincip och sedan skala upp den. Även för större företag är det viktigt att kunna behålla nyckelpersoner i samband med neddragningar. Kanske kan rentav parterna själva komma överens om en sådan lösning om det politiska trycket finns i bakgrunden.

Att helt slopa turordningsreglerna är dock något annat och ett direkt vådligt förslag. Det skulle drastiskt skifta maktbalansen på svenska arbetsplatser och skapa en utbredd otrygghet bland anställda. 

I stället för att investera i den personal man har skulle företag kunna sortera bort anställda som inte fullt ut motsvarar arbetsgivarens förväntningar. Det vore förstås bra för företagen som skulle öka sin produktivitet. Men det vore inte bra för samhället i stort. Kostnaden skulle i stället flyttas över till skattebetalarna, och vi riskerar att få en växande pool av långtidsarbetslösa som har svårt att hitta nya jobb. 

Kortsiktigt när vi måste jobba allt längre upp i åldrarna

Denna process skulle drivas på av att lönebildningen inte följer individers produktivitet över tid. Unga personer har som regel låga löner medan äldre personer ligger betydligt högre. Det skulle skapa incitament att säga upp de äldre som har en lön som ligger över deras produktivitet.

I ett samhälle som dessutom präglas av åldersdiskriminering, och där vi förväntas arbeta allt längre upp i åldrarna, vore det en kortsiktig politik.

Så även om högern har rätt i att arbetsgivare skulle vara mer pigga på att fastanställa om de slapp turordningsreglerna, så finns det inget som talar för att sysselsättningen totalt sett skulle öka.

Sverige har en lång rad problem som är betydligt mer bekymmersamma än arbetsrätten. Risken med Annie Lööfs Las-revolution är att vi skulle få lägga ytterligare ett problem till raden.

 

Läs också: Dumpa åtminstone Miljöpartiet, Löfven