Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Nej, Sverige var inte smartare än alla andra

Statsepidemiolog Anders Tegnell har genomgående varit skeptisk till masstestning av personer med symptom på covid-19.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Statsminister Stefan Löfven säger sig vara ”frustrerad” över bristen på tester.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den rusiga coronanationalismen har övergått i baksmälla. Regeringen måste återta kommandot och byta strategi.  

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sällan har stämningsläget i en nation förbytts så snabbt som denna vår. Under mars och april dominerade den självgoda Sverigebilden i offentligheten. Sverige ansågs vara lite smartare än alla andra länder. 

Här hade vi ”The Swedish Model” som bland annat innebar att regeringen lät experterna sköta smittbekämpningen medan andra länder agerade mer populistiskt i syfte att visa politisk handlingskraft. 

Omvärlden följde det svenska experimentet med stor nyfikenhet. Här hemma fick statsepidemiolog Anders Tegnell närmast status som en rockstjärna och opinionssiffrorna för Socialdemokraterna rusade. Coronanationalismen nådde sin kulmen.

Men de senaste veckorna har Sverigebilden börjat flagna. Dödstalen ligger skyhögt över våra nordiska grannländer och väcker internationell förfäran. Svenskar är inte längre välkomna som turister på många håll, utan betraktas som paria.

Här hemma har verkligheten också hunnit ikapp. Regeringens satsning på 100 000 tester i veckan har havererat och den ena granskningen efter den andra visar på stora brister i strategin att skydda de äldre. 

Få väljare kommer att låta sig övertygas av argumentet att statsministern minsann också är frustrerad över händelseutvecklingen.

Det regimtrogna perspektivet har gett vika för kritiska frågor och uppfordrande, internationella jämförelser. Hela debatten har syresatts. Oppositionen har vaknat till liv, nya experter tar plats i offentligheten och medierna har börjat nagelfara insatserna hittills.

Att regeringen är stressad är märkbart. Fingerpekandet är i full gång; statsministern säger sig vara ”frustrerad” över bristen på tester medan socialminister Lena Hallengren besviket konstaterar att hon har varit ”naiv”. Skulden för debaclet kring testerna ligger dock främst hos regeringen själv.

Talepunkterna har fått en tydligt undvikande karaktär: ”Nu är inte tid att utvärdera/peka finger...”, ”Det är svårt att göra jämförelser med...”, ”Sveriges strategi skiljer sig inte från...” och så vidare.

Hela upplägget – att låta Folkhälsomyndigheten bära ansvaret för den svenska strategin – slår nu tillbaka mot regeringen. För i en nationell kris kommer regeringen alltid att hållas ytterst ansvarig. Få väljare kommer att låta sig övertygas av argumentet att statsministern minsann också är frustrerad över händelseutvecklingen.

Det gäller att hela tiden stå på tå – ompröva, lära av andra och ställa om. Vad verkar ha fungerat i Norge och Tyskland? Vad gick mindre bra?

Till alla inblandades försvar ska sägas att denna pandemi är en oerhört komplex kris. I slutet av mars skrev jag en krönika med rubriken ”Jag tänker inte låtsas att jag är tvärsäker” (28/3). Den handlade om det unikt svåra i att bedöma coronakrisen eftersom beslutsunderlaget hela tiden förändras: ”Coronakrisen påminner om mörkerkörning i sämsta möjliga väglag”, skrev jag.

Den osäkerheten kvarstår. Jag vet fortfarande inte om Sverige borde ha stängt ner under några veckor eller om det trots allt var rätt att satsa på öppenhet och frivillighet. Att hålla grundskolorna öppna framstår i alla händelser som ett klokt beslut.

Även viruset förblir oförutsägbart. Nu verkar det som att det är mindre smittsamt än vi tidigare har trott, att det sprids som klustersmitta och att inget land är i närheten av att uppnå flockimmunitet. Men om några veckor kan den bilden ha reviderats igen och resultaten av antikroppstesterna hamna i ett nytt ljus. Vi vet helt enkelt inte. Det slutgiltiga facit får vi först om något eller några år.

Det är just det som har blivit denna pandemibekämpnings signum: att hantera en mycket stor osäkerhet och samtidigt röra sig framåt. Det görs bäst genom att ha ett öppet sinnelag och inte låsa fast sig vid vissa antaganden. 

Det gäller att hela tiden stå på tå – ompröva, lära av andra och ställa om. Vad verkar ha fungerat i Norge och Tyskland? Vad gick mindre bra?

Tyvärr är det inte det ödmjuka förhållningssättet som har präglat Folkhälsomyndigheten. Tvärtom har andra länders strategier bemötts med misstro och kritiker har avfärdats med ifrågasättanden av deras motiv.

Sverige har rätt och alla andra länder har fel. Trots att en hel värld i stort sett har infört krav på ansiktsmask i offentliga miljöer är Anders Tegnell benhårt emot. 

En liknande skepsis har varit uppenbar i synen på masstestning: ”Att testa många är inget självändamål” slog Tegnell tidigt fast. Så sent som i veckan underströk myndigheten att numerären inte är det väsentliga, utan att testningen är ”ändamålsenlig”. Det vill säga: provtagning av alla med symptom på covid-19 behövs inte.

Man får intrycket att det har uppstått ett slags bunkermentalitet på Folkhälsomyndigheten.

Samtidigt är det mycket kring den svenska strategin som förblir oklart. Jämfört med andra länder får vi veta väldigt lite om myndighetens antaganden. På direkta frågor förnekar Anders Tegnell att flockimmunitet skulle vara målet, men utan det som ledstjärna framstår den svenska strategin som obegriplig. 

Ibland heter det att andra länder kommer att få stora problem framöver. Andra gånger heter det att Sverige har samma strategi som alla andra.

Man får intrycket att det har uppstått ett slags bunkermentalitet på Folkhälsomyndigheten. Man har tidigt låst fast sig vid några antaganden och sedan försvarar man sin linje oavsett vilken ny information som tillkommer. 

Regeringen måste därför lyssna på fler röster. Två sådana ovanligt klara röster har framträtt i offentligheten de senaste veckorna, nämligen Tove Fall, professor i epidemiologi, och Annika Linde, tidigare statsepidemiolog. 

Båda rekommenderar att Sverige ska satsa på att testa så många som möjligt, isolera de sjuka och smittspåra i möjligaste mån. På vissa håll i landet går det redan att arbeta enligt den modellen. På andra håll kan man åtminstone trycka ner smittan med hjälp av dessa metoder.

Det borde vara ett självklart vägval. En sådan infrastruktur borde redan ha funnits på plats, men bättre sent än aldrig. 

Det är dags för Stefan Löfven att inta förarsätet i stället för att sitta och oja sig i baksätet. 

 

Statsepidemiologen om de svenska dödstalen.