Anna Dahlberg

Nej, Sverige och EU kan inte öppna famnen igen

Många människor väntas vilja fly från Afghanistan efter talibanernas maktövertagande.
Foto: SHEKIB RAHMANI / AP TT NYHETSBYRÅN
Statsminister Stefan Löfven på Medborgarplatsen i september 2015 då han slog fast att hans Europa inte bygger några murar.
Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Utvecklingen i Afghanistan understryker behovet av en ny migrationspolitik: Lyft ut kvinnorättsaktivister, tolkar och andra med en akut hotbild. Men stäng smugglingsvägarna in i EU.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När detta skrivs är det oklart om Sverige kommer att lyckas evakuera de tolkar och lokalanställda som man har lämnat efter sig i Afghanistan. Deras öde ligger nu i praktiken i talibanernas händer.

Det är ett stort misslyckande, låt vara att Sverige inte står ensamt vid skampålen. Redan i april uppmanade jag regeringen att i tysthet planera för evakueringen från Kabul och att tillsammans med likasinnade utforma en räddningsoperation för Afghanistans ledande kvinnorättsaktivister och andra frihetskämpar. Det krävdes ingen större underrättelseförmåga för att inse att talibanerna snart skulle tåga in i Kabul efter USA:s reträtt.

Men någon sådan planering ägde uppenbarligen aldrig rum. I stället har regeringen vaknat i sista stund och försöker improvisera fram lösningar. Som jämförelse har Danmark hittills evakuerat 320 personer, inklusive afghanska människorättsaktivister och lokalanställda, enligt Reuters

Hjärtat blöder vid tanken på alla de kvinnor och flickor som nu återigen ska tvingas leva under talibanernas styre. Men Afghanistan är ett land med närmare 40 miljoner invånare. Det går inte att evakuera en hel befolkning, eller ens en halv, även om man känslomässigt skulle vilja befria varenda afghansk flicka. 

Däremot kan och bör EU-länderna ta emot kvotflyktingar. Europeiska ledare som Macron och Merkel är därför helt rätt ute när de pekar på behovet av att hjälpa aktivister, vetenskapsmän och journalister att lämna Afghanistan, samtidigt som man till varje pris vill förhindra en ny, stor flyktingvåg till Europa. 

Det är precis så som EU:s migrationspolitik måste se ut framöver. Den svenska förhoppningen om att EU-länderna ska hitta något sätt att solidariskt dela på bördan lär aldrig infrias. Det är en återvändsgränd, och det är dags att dra de nödvändiga slutsatserna av det.

Dagens asylsystem är ohållbart. EU utsätts gång på gång för utpressningsförsök med migranter som ett slags hybridvapen. Senast i raden är Belarus, vars diktator Lukasjenko har chartrat plan från Irak för att sedan bussa migranter till EU:s yttre gräns vid Litauen. Allt i syfte att förmå EU att häva sanktionerna mot landet. 

Det är förmodligen bara en tidsfråga innan Belarus börjar flyga in afghaner för att sätta ytterligare press på EU. Med största sannolikhet är det Rysslands president Putin som orkestrerar operationen i bakgrunden. 

I maj var det i stället Marocko som skickade tusentals migranter till den spanska enklaven Ceuta. Orsaken? Spanien hade erbjudit vård till ledaren för Västsaharas befrielserörelse, vilket gjort Marockos regering rasande.

Under senhösten 2015 tog sig hundratals afghaner in över gränsen i norr till Finland och Norge i en operation iscensatt av den ryska underrättelsetjänsten FSB. Men det var ändå bara en rännil jämfört med den storskaliga migrationsvåg som Turkiets president Erdogan hade släppt fram några månader tidigare. 

EU måste flytta ut asylprocessen från det egna territoriet och kraftigt förstärka den yttre gränsen.

Så kan det inte fortsätta. EU har gjort sig oerhört sårbart för olika påverkansoperationer. Ett annat säkerhetsproblem kopplat till den illegala migrationen är att EU inte har kontroll över vilka personer som tar sig in i unionen. Alltifrån våldsbejakande extremister till spioner kan enkelt infiltrera flyktingströmmarna.

Ytterligare ett problem med den illegala migrationen är den dåliga träffsäkerheten. En växande andel av migranterna som tar sig till EU har inga skyddsskäl, utan vill ta sig hit av ekonomiska skäl. Återvändandet till hemländerna fungerar inte.

Den stora majoriteten är dessutom män. Förra året var andelen 64 procent bland de asylsökande inom EU; mansdominansen är troligen ännu mycket större bland ekonomiska migranter som går under jorden.

Systemet göder en enorm smuggelindustri som omsätter hundratals miljarder varje år. Samtidigt dör tusentals migranter varje år på Medelhavet.

Till detta ska läggas de politiska konsekvenserna av den illegala migrationen runtom i EU. Den göder högerpopulismen och skapar stora spänningar inom unionen. 

Det är dags att se verkligheten bortom skygglapparna. Dagens system bygger på att personer fysiskt måste ta sig in i Europa för att kunna ansöka om asyl. Det skapar starka incitament att försöka komma in i EU. Samtidigt gör EU sitt yttersta för att täppa till alla möjligheter att utöva den rätten. Det är ett absurt hyckleri.

EU måste därför flytta ut asylprocessen från det egna territoriet och kraftigt förstärka den yttre gränsen. För att få skydd inom EU borde man ha fått sin ansökan beviljad utanför EU och ha ett inresetillstånd. Exakt hur ett sådant system ska utformas kan diskuteras, men ju förr EU-länderna kan enas om denna inriktning desto bättre.

Flyktingkonventionen från 1951 är ingen helig skrift; det måste gå att diskutera hur vi bäst ger skydd till de mest utsatta i en global värld där miljontals människor kan migrera på ett sätt som ingen hade kunnat förutse för 70 år sedan.  

De allra mest skyddsvärda – kvinnorättsaktivister i Afghanistan, studentledare i Iran eller frispråkiga bloggare i Bangladesh – räknas inte ens som flyktingar. För att överhuvudtaget kunna kvalificera sig som flykting måste du ha passerat en landgräns och flytt hemlandet. Annars är du bara en IDP – internally displaced person. 

Det är alltså först sedan en person har flytt undan förföljelsen som hen har möjlighet att uppnå flyktingstatus. Det är exempelvis därför som regeringen först hävdade att det var omöjligt att använda vår FN-kvot för att evakuera tolkar från Afghanistan. De måste enligt regelboken redan ha tagit sig ur landet för att komma i fråga för vidarebosättning i Sverige.

Det är svårt att se logiken i detta. Det är ju just personer som är personligen förföljda i sina hemländer som borde vara EU:s främsta fokus i migrationspolitiken. 

De miljontals människor som flyr undan krig bör i stället ges skydd i närområdet. Det är i grunden inte konstigare än att Sverige skulle vara det stora mottagarlandet om Norge eller Finland mot förmodan invaderades. Vi skulle knappast peka finger mot låt säga Japan och undra varför landet inte gör mer.

Stefan Löfven försäkrar att migrationskrisen 2015 inte kommer att upprepas: ”Vi ska aldrig tillbaka till 2015” (DN 19/8). Men EU:s asylsystem är i grunden detsamma nu som då. Det kommer i hög grad att vara upp till Turkiet, Belarus, Ryssland, Pakistan och Iran att avgöra hur stor flyktingvågen till EU ska bli.

Den svenska regeringen borde sluta ducka och öppet stå för att EU behöver en ny, mer verklighetsanpassad migrationspolitik.