Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Nej, Filipstad fejkar inte sitt krisläge

Foto: ADOBE STOCK

Filipstad har inte alls drabbats ekonomiskt av det stora flyktingmottagandet, hävdar en av Sveriges mest kända nationalekonomer. Joakim Ruist borde ha gjort sin hemläxa.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Vem hör nödropet från Filipstad?” undrade jag i en krönika i våras (13/4). Den beskrev det pressade läget i Filipstad där de sociala kostnaderna skenar i flyktingmottagandets spår samtidigt som staten på olika sätt drar undan sin hand.

”Vi får väl skicka in vår konkursansökan”, sa kommunchefen Claes Hultgren, om den ekonomiska utmaning som kommunen står inför de närmaste åren. En kommun kan förstås inte gå i konkurs, utan det tillspetsade uttrycket var ett sätt att larma om en ohållbar situation. Utspelet gav eko och i augusti sände SVT:s Uppdrag granskning ett långt reportage med titeln: ”Larmet från Filipstad” (28/8).

Nationalekonomen Joakim Ruist menar att hela rapporteringen bygger på ett missförstånd: Filipstads kommun har kompenserats fullt ut för sina ökade utgifter och sin fallande skattekraft kopplade till flyktingmottagandet via det kommunalekonomiska utjämningssystemet, skriver han i ett blogginlägg. Filipstad har det därför inte tuffare ekonomiskt än Danderyd. 

Genom att förtiga detta faktum, menar Ruist, bidrar SVT, Filipstads kommun och undertecknad till att sprida en falsk bild av en kommun i kris. Han avslutar sitt inlägg med att gratulera Filipstad till de goda resultaten i budgeten.

Socialbidragen är bara en del av de ökade kostnaderna

I ett senare blogginlägg backar Ruist delvis från sina anklagelser, och medger att han inte vet om ekonomin i Filipstad och andra kommuner i liknande sits har förvärrats eller inte. Han ville bara efterlysa mer seriösa mediala berättelser.

Det är förstås en god ambition. Ruist har rätt i jag borde ha refererat till utjämningssystemet i min krönika. Poängen är dock att detta system inte fångar in den situation som har uppstått i Filipstad och liknande kommuner med många nyanlända koncentrerade på ett och samma ställe.

Det stämmer att Filipstad har fått 21 miljoner kronor mer från kostnadsutjämningen för individ- och familjeomsorgen (IFO), vilket är nästan exakt lika mycket som socialbidragen har ökat mellan 2011 och 2018. Men det är bara en del av de skenande sociala kostnaderna.

Totalt har de sociala kostnaderna inom IFO ökat med 59 miljoner kronor, enligt kommunchefen. Bara kostnaderna för placering av barn som far illa har ökat med nästan 22 miljoner. Därutöver tillkommer en massa andra kostnader för den stora gruppen nyanlända - SFI, komvux, extra stödundervisning på gymnasiet och arbetsmarknadsinsatser. En särskild arbetsmarknadsenhet har byggts upp för att hjälpa den stora gruppen nyanlända.

Pengarna sinar - kostnaderna är kvar

Kostnadsutjämningen mellan kommunerna kompenserar inte för den sortens integrationsinsatser. Den utgår från kommunernas struktur, alltså bakgrundsfaktorer såsom andel i kommunen som bor i flerfamiljshus byggda på 70-talet. 

Filipstad har hankat sig fram hittills med hjälp av olika statliga pengar, uppger kommunchefen. Exempelvis betalades det ut ett engångsbelopp under flyktingkrisen 2015 som kommunen har sparat för att kunna pytsa in i budgeten. De omtalade välfärdsmiljarderna gynnade också utsatta kommuner inledningsvis. Därutöver betalar staten ut schablonintäkter för nyanlända under de första två åren.

Nu när dessa pengar sinar står Filipstad kvar med stora kostnader för integrationen som det saknas finansiering för. Ett framtida hål i budgeten på runt 40 miljoner kronor kan låta lite från ett Stockholmsperspektiv, men det motsvarar två kronor i skattehöjning för Filipstads kommun. Alternativt omfattande nedskärningar.

Det är denna situation som Filipstads kommun har velat slå larm om. Det är inte rimligt att staten flyr sitt ansvar och lägger över stora kostnader för migrationen på enskilda kommuner.

Vem sprider egentligen halvsanningar?

Filipstadsborna är långt ifrån ensamma om denna situation. Totalt satsar Sveriges kommuner 11,8 miljarder kronor brutto på arbetsmarknadsinsatser för att hjälpa personer som står långt från arbetsmarknaden. Det är egentligen en statlig uppgift, som precis som när det gäller tryggheten på gator och torg håller på att vältras över på kommunerna. 

Joakim Ruists blogginlägg har tagits emot med öppna armar av dem i debatten som inte vill se att ett stort flyktingmottagande är en belastning för kommunerna. Se där - Filipstad har det inte sämre än Danderyd! Kommunerna gnäller i onödan.

Med tanke på att Ruist själv varnade för att sprida halvsanningar blev det inte särskilt lyckat.