Anna Dahlberg
Hösten 2014 – ett år efter Husbykravallerna – lämnade polisen den första rapporten om så kallade utsatta områden där kriminella nätverk utövar stor påverkan på lokalsamhället. Ingen som är det minsta samhällsintresserad kan efter det säga att man inte visste.
Allt stod där – sida upp och sida ner – om hur polisen har svårt att klara sin uppgift och att rädda invånare uppfattar att de kriminella styr områdena. Vissa saker var rentav värre då, som de fysiska attackerna mot polisen.
”Det är skrämmande hur lite politiskt och medialt intresse som ägnas den negativa spiralen i utanförskapsområdena”, skrev jag i en krönika från den tiden. Viktiga undantag fanns, som Sveriges Radios Katarina Gunnarsson som under rubriken ”Det delade Sverige” rapporterade om ett alltmer segregerat land. Men på det stora hela var det ingen prioriterad fråga i offentligheten.
Trots alla varningstecken lät man det fortgå. Skolorna fortsatte att massproducera misslyckanden år efter år. Unga fortsatte att begå brott utan några kännbara konsekvenser. Nyanlända fortsatte att strömma in i områdena med de problem som följer i självbosättningens spår som ökad trångboddhet, skuldsättning, svartkontrakt, luftadresser med mera.
En ny sorts samtal förs runt fikaborden: ”Var är det säkert att bo?”
De utsatta områdena kan liknas vid öppna sår, som länge har varit infekterade utan att någon effektiv behandling har satts in. Först när varbölden nu spricker reagerar det omgivande samhället.
För det nya är att kriminellt belastade unga i utsatta områden har börjat exportera sin brottslighet i stor skala. Personrånen har exempelvis halverats i Rinkeby-Kista samtidigt som de ökar dramatiskt på platser som tidigare har varit trygga, som Täby och villamattorna i Haninge.
En bidragande orsak är antagligen att polisen har satt press på de utsatta områdena med ökad närvaro och fler kameror. Det gör det rationellt att ta sig några stationer bort för att begå brott.
Men politiskt gör denna geografiska expansion hela skillnaden. ”Ungdomsrånen kommer att förändra allt”, skrev Paulina Neuding i en krönika i Dagens Samhälle i veckan. Jag delar den analysen.
Vittnesmålen om medelklassbarn som rånas, misshandlas och förnedras är explosivt stoff. Det skakar om tillvaron i grunden för många människor. En ny sorts samtal förs runt fikaborden: ”Var är det säkert att bo? Borde man flytta till X eller Y?”
Det finns också en etnisk dimension i rånvågen som är extremt söndrande för ett samhälle. Ett möjlighetens fönster håller på att slås igen.
Rånvågen kommer att förstärka utvecklingen mot ett exit-samhälle
I våra grannländer kan man tänka offensivt kring integrationen – hur utlandsfödda barn ska spridas ut så att de lär sig språket snabbt. I Danmark exempelvis har man lanserat principen om att maximalt 20 procent av eleverna i en skola får vara utlandsfödda.
Men i Sverige är proportionerna helt andra – i Stockholm och Malmö är 25 respektive 33,8 procent av invånarna födda utomlands – samtidigt som vi har valt system både för nyanländas bosättning och skolplacering som främjar segregation.
Att göra något drastiskt åt segregationen i nuläget kommer att vara svårt – för att inte säga ett politiskt omöjligt projekt. Tvärtom är vi på väg mot det som jag i en tidigare krönika har kallat ”exit-samhället” – ett samhälle där man försöker skjuta ut sig från sådant som man uppfattar som problem – undermåliga skolor, kriminalitet och vårdköer – genom att flytta, byta skola, teckna privata försäkringar och så vidare. Rånvågen kommer att förstärka denna trend ytterligare.
Än så länge märks det inte i den politiska retoriken. Där betygar alla partier att segregationen ska brytas och att integration är det överskuggande målet. Men i praktiken beter sig många – både väljare och valda – redan i linje med exit-samhällets principer.
M-ledda kranskommuner har medvetet sålt ut hyresrätter och ägnar sig åt social dumpning. I Staffanstorp har M/SD-styret tagit ytterligare ett steg och planerar för inhägnade bostadsområden.
Man kan förfasa sig över utvecklingen, men den kommer likväl att bli svår att stoppa. De politiska ansvariga tog en springnota med utanförskapsområdena och få väljare kommer att vara villiga att betala för den retroaktivt.
Socialtjänsten måste gå in mycket tidigare än i dag
Så vad återstår att göra? Det finns många svar på den frågan – från en radikal omläggning av kriminal- och migrationspolitiken till genomtänkta satsningar på att lyfta förskolor och grundskolor i utsatta områden.
Men samhället kommer också att behöva klampa in i dysfunktionella familjer på ett helt nytt sätt. Det är känsligt och kontroversiellt. Likväl är det en nödvändig utveckling.
Vi har tagit emot många hundratusentals människor från länder där våldet är vardag – inte bara i den yttre miljön, utan även innanför hemmets väggar. En del av de erfarenheterna har givetvis följt med till Sverige, i synnerhet om man lever i ett parallellsamhälle och under stress över egna misslyckanden.
Barn som bevittnar våld i hemmet och blir slagna löper större risk att själva bli förövare. Våld som ett sätt att lösa konflikter flyttar lätt med till skolan och andra offentliga miljöer.
Sekretesshinder måste rivas runt unga personer på glid
Då räcker det inte att socialtjänsten går in med insatser riktade till tonåringar som redan har begått grova brott. Då är det ofta för sent. Samhället måste ta tag i situationen mycket tidigare, helst direkt efter födseln.
I Stockholm pågår program i utsatta områden som Rinkeby och Skärholmen där en BVC-sköterska gör hembesök tillsammans med en familjebehandlare från socialtjänsten under flera års tid vid behov. Den modellen borde bilda skola även i andra kommuner.
Socialtjänsten måste ställa om från att vara en utredningsapparat bakom skrivbord till att arbeta ute i verkligheten, exempelvis som hemma-hos-are som ger praktiskt stöd till problemfamiljer. I dag krävs en utredning för att socialtjänsten över huvud taget ska kunna ge riktat stöd till någon.
Sekretesshinder måste rivas så att polis, skola och socialtjänst kan dela uppgifter om unga på glid. Föräldrar ska inte heller kunna tacka nej till insatser hur som helst.
”Förorterna som Moder Svea glömde”
Det finns en stor förbättringspotential på många områden. Mycket kan fortfarande göras för att bryta utvecklingen. Men i ärlighetens namn är timmen sen. Samhället har svårt att hålla jämna steg med tillväxten av nya barn och unga som rekryteras in i kriminaliteten. De poliser, socialarbetare och lärare som behövs går inte att uppbringa i tillräckligt stort antal. Den politiska beslutskraften finns inte heller hos sittande regering.
”Förorterna som Moder Svea glömde”, kallade den tidigare LO-utredaren Jan Edling de utsatta områdena i en rapport för ett antal år sedan. Ja – tills våldet trängde in i medelklassens kvarter.