Anna Dahlberg
Nyligen kom en opinionsundersökning som visade att sex av tio väljare tycker att sjukvården och skolan har blivit sämre sedan förra valet. Det är bara ett av flera tecken på att väljarna oroar sig alltmer över utvecklingen inom välfärden.
Politikerna har inte varit sena att haka på missnöjet. "Välfärden krackelerar", förkunnade Ulla Andersson (V) under budgetdebatten i onsdags. Även Magdalena Andersson (S) har kalibrerat om partiets budskap från det ensidiga fokuset på jobb. Alliansens skattesänkningar ställs nu mot möjligheten att bekosta 30 000 fler lärare i skolan.
Bilden av en välfärd som har bantats ner så att benknotorna sticker ut har blivit en ovedersäglig sanning i debatten.
Men hur ser det ut i verkligheten? Låt oss börja med sjukvården. Hur man än mäter har sjukvården aldrig kostat så mycket som i dag. Även om man rensar för inflation, stigande lönekostnader och en växande befolkning har resurserna till sjukvården ökat år för år. Man får gå tillbaka till 90-talskrisen för att hitta en period då man faktiskt sparade på vården.
1970 hade vi 10 600 läkare i landet. I dag är de 36 000. Sverige ligger i toppskiktet i västvärlden när det gäller läkartäthet. Visserligen utbildar vi på tok för få av dessa läkare själva, men bilden av en akut läkarbrist behöver sättas i sitt sammanhang.
På skolans område märks ett liknande mönster. Resurserna och lärartätheten har ökat sakta men säkert. År 2000 gick det 7,6 lärare per 100 elever i grundskolan. År 2011 hade den siffran ökat till 8,3.
Även om man jämför med andra länder ligger Sverige bra till. Bara sex länder i världen satsar mer pengar per elev i årskurs 1-6 än vad Sverige gör.
På ett område sticker vi dock ut - löneutvecklingen för lärare. Svenska lärare tjänar visserligen som genomsnittet i OECD, men deras lönekurva över tid ligger i det internationella bottenskiktet.
Ska man tala nedskärningar är i så fall äldreomsorgen en mer trovärdig kriskandidat. Även där har resurserna ökat, men inte alls i samma takt som ökningen av antalet personer över 80 år.
Den intressanta frågan är därför varför det finns ett sådant glapp mellan hur vi väljare uppfattar välfärdens ekonomi och hur verkligheten ser ut. En del av svaret ligger antagligen hos oss i medierna som driver på alarmismen.
När skolverket i veckan presenterade en rapport som visade att närmare 90 procent av föräldrarna är nöjda med barnens förskola blev vinkeln i stället att många (en fjärdedel) oroar sig över för stora barngrupper.
Ett genomgående mönster är att de som kommer i kontakt med skolan, vården och omsorgen har en mer positiv uppfattning om bemötandet än de som inte gör det.
Kanske handlar det också om stigande förväntningar. När privatekonomin förbättras snabbt växer standardgapet gentemot den offentliga sektorn. Många kommer från nyrenoverade kök med espressomaskin och sodastreamer och lämnar sina telningar på ett dagis med grå linoleummatta från 70-talet. Det känns inte bra i magen.
Dessutom finns det ju uppenbara brister. Antalet vårdplatser har minskat kraftigt, det råder med jämna mellanrum kaos på akuten och inom förlossningsvården och skolresultaten faller dramatiskt sedan 20 år tillbaka. Det är en verklighet som ingen kan blunda för.
Men det är inte ökade resurser i första hand som är svaret på dessa problem. Skolans kris handlar främst om att svaga elever halkar efter ännu mer i spåren av växande segregation och att läraryrket har förlorat sin forna attraktionskraft.
För att komma till rätta med de problemen skulle man behöva göra om det extrema svenska skolsystemet och kraftigt höja lärarlönerna. Men att bara hälla mer pengar över klassrummen kommer inte att bryta skolans onda cirkel.
Sverige har redan fler lärare än Finland. Det är inte kvantiteten som är bekymret, utan kvaliteten.
Vårdens problem är svårare att tränga in i. Men klart är att arbetet sinkas av för mycket administration, hierarkier och gamla IT-system. Vårt sätt att konsumera vård är en annan huvudvärk. Trots att primärvården har byggts ut fortsätter vi att springa till akutsjukhusen som aldrig förr. Därtill kommer bemanningsbekymren med dyra stafettläkare och brist på specialistsjuksköterskor.
Inte heller mot de bristerna hjälper det att bara ösa in mer pengar.
Det är bra att vård, skola och omsorg har gjort comeback i debatten. Men vi gör oss dummare än vad vi är om vi reducerar allt till en fråga om resurser. Det bäddar för populism där våra rikspolitiker låtsas som att de kan detaljstyra verksamheten inom kommuner och landsting med stimulanspengar som motsvarar några promille av kommunernas budgetar.
Resursfrågan kommer tids nog. Den demografiska utmaning som ligger framför oss med en dramatisk ökning av antalet äldre kommer att få dagens välfärd att framstå som en guldålder.
Det är skälet till att vi inte ska fortsätta skattesänkarpolitiken. Det är inte dagens välfärd som riskerar att krackelera, utan morgondagens.