Anna Dahlberg

Moderaterna måste rycka upp sig i skolfrågan

Moderatledaren Ulf Kristersson borde prioritera skolfrågan högre.
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Om Moderaterna ska locka tillbaka storstadsväljarna måste partiet börja ta skolfrågan på allvar. Då duger det inte att försvara marknadsskolan med näbbar och klor.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Lite i skymundan kom en nyhet i veckan som kan få stor betydelse i valrörelsen. Moderaterna bytte ut ett antal talespersoner, däribland Kristina Axén Olin, som har varit partiets ansikte utåt i skolpolitiken.

I bästa fall signalerar bytet något mer än att man vill förnya personuppsättningen. Det skulle kunna tolkas som ett tecken på att Moderaterna inser att de också måste uppdatera sin politik på skolområdet. Det vore i så fall inte en dag för tidigt.

Att vinna sakägarskap över olika politikområden tar ofta tid. Moderaterna är av tradition starka i frågor som lag och ordning och ekonomi. I energikrisens spår har partiet även flyttat fram positionerna när det gäller energi och klimat. 

Inom borgerligheten har det dessutom uppstått en naturlig arbetsfördelning. Kristdemokraterna talar om vård och äldreomsorg medan Liberalerna tar hand om skolan.

Men det resonemanget håller inte längre. Till att börja med har Liberalerna förlorat sakägarskapet över skolan till Socialdemokraterna. För många väljare är dessutom skolan ett av de viktigaste politikområdena. S har redan deklarerat att partiet tänker göra den till en huvudfråga i valrörelsen.

Om Moderaterna ska lyckas stoppa väljarflykten i Stockholm måste partiet bygga trovärdighet även i välfärdsfrågorna, inte minst kring skolan. Att Sverige får ordning på den efter Pisachocken 2013 och den efterföljande flyktingvågen är en ödesfråga. 

Det är borgerligt att bry sig om skolan. Det är bara så Sverige kan säkra framtidens välstånd och utjämna klyftor på riktigt, utan att skapa bidragsfällor. Att värna skolan som en institution för bildning har dessutom ett värde i sig.

Från Moderaterna har det dock mest kommit plattityder i skoldebatten: Alla barn ska lyckas i skolan. Alla lärare ska vara bra. Det svenska friskolesystemet är ett internationellt föredöme som ger alla barn chansen att avgiftsfritt välja skola.

Vid sidan av det återkommande kravet på fler undervisningstimmar har det varit svårt att uppfatta några riktigt skarpa förslag.

Kontrasten är tydlig till hur Moderaterna spottar ur sig idéer på migrations– och kriminalpolitikens område. Där är M drivande. På skolområdet däremot verkar partiet närmast ha lämnat walkover.

I stället för att försvara dagens marknadsskola borde Moderaterna erkänna avigsidorna och formulera ett trovärdigt politiskt svar

I veckan fick den hårt kritiserade Römosseskolan i Göteborg grönt ljus av Förvaltningsrätten att fortsätta sin verksamhet. Det är alltså samma skola som Skolinspektionen till slut beslutade att stänga i oktober på grund av ”bristande lämplighet i ägar– och ledningskretsen”.

Det är byråkratsvenska för att beskriva en rektor som via bluffakturor har slussat miljonbelopp till ett islamistparti i Somalia liksom till privata resor, bland annat till Bangkok för att gå på vad som verkar vara en sexklubb. Rektorn i fråga, Abdirizak Waberi, står nu åtalad för flera grova ekobrott och har lämnat sin tjänst.

Larmen från Römosseskolan har varit många genom åren. Bland annat har skolan kritiserats för att bedriva könsuppdelad undervisning, tvinga elever att delta i bönestunder och porta flickor under islamlektioner om de har mens. 

Forskaren Sameh Egyptson menar att det är en skandal att Sverige inte redan har stängt Römosseskolan och andra skolor som ingår i samma sfär med kopplingar till Muslimska brödraskapet. Det är lätt att hålla med.

Extremistskolorna är bara det mest flagranta exemplet på hur Sverige har avhänt sig kontrollen över skolan. Den skenande betygsinflationen, som friskolorna går i bräschen för, är ett annat. 

Att hamna på rätt eller fel skola kan få livsavgörande betydelse beroende på vilka kunskaper och betyg du får med dig. Det är en förkastlig ordning.

I stället för att försvara dagens marknadsskola borde Moderaterna erkänna avigsidorna och formulera ett trovärdigt politiskt svar. På denna liberala ledarsida har vi i snart ett decennium drivit linjen att vinstintresset inte hör hemma i skolan. Det skapar skeva incitament att dra ner på lärarbehörigheten, läromedel och annat som kostar pengar samt locka elever med glädjebetyg, som är gratis.

Men som Römosseskolan och andra liknande skolor visar är aktiebolagen långt ifrån det enda problemet. Även ideella föreningar med dess minimala insyn är högst olämpliga att bedriva skola. Det enda rimliga vore att kräva att friskolor som finansieras med skattepengar ska bedrivas i en särskild verksamhetsform, som garanterar maximal offentlig insyn.

Faktum är att mycket av det som svensk skola behöver mer av skulle kunna klassas som höger.

Om det är för starkt kaffe för Moderaterna borde partiet åtminstone vilja öka kontrollen över friskolorna på andra sätt, såsom att införa offentlighetsprincipen, sänka ersättningen, göra det svårare att få tillstånd att starta en skola och lättare att stänga befintliga skolor, vässa Skolinspektionens kontroller (vilket M redan föreslår) och sätta stopp för glädjebetyg.

Det nuvarande målstyrda betygssystemet med bedömningskriterier borde bytas ut mot det gamla 1-5-betygssystemet. Betygen kan sedan kopplas till resultatet på externt rättade nationella prov på skolnivå. Eventuellt kan man lägga till en extern studentexamen också om man vill premiera hög kvalitet i undervisningen över tid.

En sådan reform skulle befria skolan från mycket av dagens elände – godtycket och inflationen i betygssättningen, det massiva dokumenterandet, det ständiga fokuset på att alla elever ska klara godkäntgränsen och de flummiga kriterierna som driver upp abstraktionsnivån till det obegripligas gräns.

Faktum är att mycket av det som svensk skola behöver mer av skulle kunna klassas som höger: ordning och reda i klassrummet, fler prov och läxor, traditionella läroböcker och blyertspenna i stället för digitala hjälpmedel, lärarauktoritet i stället för mentorskap, ett större fokus på kunskaper i stället för abstrakta förmågor, mer nivåindelning och stödundervisning utanför klassrummet och så vidare.

Det är dessutom den skolan som många väljare skulle vilja ha. Väldigt få föräldrar verkar intresserade av att sätta sina egna barn i stök- och flumskolor, där den som är bäst på att babbla får högst betyg i idrott.

Moderaterna kan därför gå in i skoldebatten med gott självförtroende. De måste bara släppa den märkliga föreställningen att högerns idealskola bäst förverkligas i aktiebolagsform.