Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Migrationsfrågan är mer än cynisk valtaktik

Foto: RICKARD NILSSON / © RICKARD NILSSON
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL
Vems fel är det att SD växer? Det grundläggande problemet är att det politiska systemet har svårt att leverera den migrationspolitik som en stor del av väljarkåren efterfrågar, skriver Anna Dahlberg. Foto: RICKARD NILSSON / © RICKARD NILSSON och PATRIK C ÖSTERBERG / IBL

Det politiska systemet har inte levererat i migrationspolitiken. Därför riskerar höstens val att bli en folkomröstning om invandringen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det gick ett skalv genom det politiska Sverige i veckan. I DN/Ipsos var Socialdemokraterna nere på historiskt låga 24 procent medan Sverigedemokraterna hade ryckt fram till 20 procent.

Nu anas konturerna av ett helt nytt landskap med tre jämnstora partier. SD kommer sannolikt att ha ett avgörande inflytande över regeringsbildningen efter valet och dagens isoleringslinje kommer att bli svår att upprätthålla. Det går knappast att utesluta ett så stort parti - det största bland manliga väljare just nu - från alla politiska överläggningar.

Vems fel är det att vi har hamnat här? Den debatten har redan dragit igång, och lite förenklat man säga att konfliktlinjen går mellan "konstruktivister" och "realister". Enligt den första gruppen är invandring egentligen ingen viktig sakfråga. Möjligen fanns det grund för att lyfta den hösten 2015, men nu är gränsen mer eller mindre stängd och helt andra frågor borde toppa den politiska dagordningen.

Opinionen finns i grunden inte heller, låter man förstå. Allt är skapat av en invandringskritisk diskurs, som medier och politiker okritiskt har anammat. Enligt "konstruktivisterna" bör vi därför söka efter svaren i det politiska spelet - i valet av strategier och ordval, och vem som tjänar på detta. Det är "debatten" som ska läggas under lupp - och helst kväsas.

Sakfrågan och opinionen är inga konstruktioner

Det finns flera problem med det förhållningssättet. Till att börja med förklarar det inte SD:s kraftiga tillväxt. Inför valen 2010 och 2014 fanns en bred enighet bland övriga partier om att inte problematisera invandringen. Ändå kom SD inte bara in i riksdagen, utan fördubblade sitt väljarstöd i valet därpå.

Såväl sakfrågan som opinionen finns på riktigt; det är en verklighet som både medier och politiker måste förhålla sig till. Att invandring/integration toppar listan över väljarnas viktigaste frågor hos SOM-institutet kan inte skyllas på medierna. Med den logiken borde den massiva bevakningen av #metoo ha skjutit upp jämställdhetsfrågan i topp bland väljarnas prioriteringar inför valet. Men den effekten har uteblivit.

I veckan presenterade Novus en undersökning som försöker gå till botten med väljarnas inställning i asylpolitiken. Kanske är förklaringen att många är okunniga? Till Novus förvåning svarade den största gruppen rätt på kunskapsfrågan om antalet asylsökande förra året. Även efter att det korrekta svaret hade presenterats för samtliga ansåg 56 procent att Sverige borde ta emot färre asylsökande än i dag. Bara 12 procent ville ha en mer generös asylpolitik. Siffrorna är nästan identiska med resultatet i en DN/Ipsos-mätning nyligen.

Sverige är långt ifrån någon europeisk miniminivå

Sakfrågan existerar också. Förra året beviljade Migrationsverket totalt 135 529 uppehållstillstånd, vilket är den näst högsta siffran någonsin. Ett bra mått på hur många som får stanna i Sverige på flyktingrelaterade grunder är antalet kommunmottagna. Det handlar alltså om personer som har fått ja på sin asylansökan, deras anhöriga och kvotflyktingar, som antingen anvisas till en kommun eller bosätter sig där på egen hand. 

Under åren 2014-17 uppgick denna grupp till drygt en kvarts miljon människor. I år väntas kommunerna ta emot ytterligare 46 000 nyanlända. Därtill kommer de drygt 9 000 ensamkommande som ska ges en ny chans till uppehållstillstånd trots att de saknar asylskäl. Nästa år är prognosen 30 900, och då upphör även den tillfälliga, skärpta asyllagen att gälla. 

Det är långt ifrån någon europeisk miniminivå. Och det är heller inte bilden av en stängd gräns. Som jämförelse låg snittet för antalet kommunmottagna flyktingar under åren 1996-2004 på runt 11 000 per år.

De som hävdar att Socialdemokraterna kan vända kräftgången i opinionen genom att föreslå att Sverige ska återta positionen som EU:s mest generösa mottagarland har onekligen en del att förklara.

Välfärden präglas av platsbrist och köer

Demografin är valets stora fråga. Det handlar inte bara om Sveriges snabbt växande befolkning, utan även om att antalet äldre stiger brant under det kommande decenniet. Allt detta sätter hård press på välfärdssystemen och orsakar växtvärk. 

Det råder akut brist på alla former av legitimerad personal - från lärare och socialsekreterare till poliser - brist på vårdplatser, häktesplatser och inte minst bostäder. Vart tar alla tiotusentals nyanlända som självbosätter sig vägen? Det är ett mysterium att inte fler hamnar i akut hemlöshet, även om den gruppen nu växer snabbt i storstäderna.

Det är denna verklighet som finansminister Magdalena Andersson (S) fångar upp när hon uppmanar asylsökande att söka sig till andra EU-länder och konstaterar att en välfärdsstat inte kan expandera hur snabbt som helst. Ändå lyfter inte S, utan rasar i opinionen.

Ord och handling hänger inte ihop

Den rimliga tolkningen är att väljarna inte ser kopplingen mellan ord och handling. Det är väldigt mycket utspel och signaler från Socialdemokraternas sida - tröttsamt mycket rentav - men i praktisk politik levererar inte regeringen. 

Återvändandet fungerar inte, trots Ygemans storstilade löften, utan havererade tvärtom i höstas när vuxna personer med utvisningsbeslut kunde börja skicka in gymnasieansökningar på grund av regeringens slarv. Ovanpå detta kommer nu den så kallade gymnasieamnestin för ensamkommande, som snart ska röstas igenom i riksdagen. 

När S gör sin eftervalsanalys i höst kommer antagligen beslutet att böja sig för Miljöpartiet i denna fråga att framstå som ett avgörande misstag. Det hade varit mycket bättre att låta de gröna lämna regeringen i stället.

Nu tar både S och M stryk av ett beslut som ingetdera av partierna egentligen vill befatta sig med. I Moderaternas fall eftersom det drar ljuset till allianssamarbetet med Centerpartiet. Det enda partiet som framstår som entydig vinnare på "gymnasieamnestin" är Sverigedemokraterna.

Det hjälper inte att påminna om vad SD är för slags parti

Givetvis finns det ett samspel mellan den verklighet som väljarna uppfattar och hur medier och politiker speglar denna. Men det grundläggande problemet är inte att fokus ligger på fel frågor, utan att svaren inte övertygar tillräckligt många.

När det politiska systemet levererade i slutet av 2015, genom den dramatiska kursomläggningen, föll SD tillbaka i mätningarna. (Ironiskt nog ansåg statsvetare då att SD missgynnades av att migrationsfrågan låg högt på den politiska agendan.)

Att SD vädrar morgonluft kan därför tolkas som att många återigen har börjat tvivla på det politiska systemets förmåga att leverera. Risken finns att höstens val, för delar av väljarkåren, tar formen av en folkomröstning om invandringen.

Då hjälper det föga att påminna om vad SD är för slags parti.

 

Läs också: S bör strunta i råden från vänsterkritikerna 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!