Anna Dahlberg
En ny migrationskris är under uppsegling inom EU. Har du inte hört talas om detta? I så fall är du antagligen i gott sällskap.
För denna gång berörs inte Sverige. Kontrasten till hösten 2015 är stor. Då tog sig asylsökande genom hela Europa för att komma till just Sverige. Nu är det i stället andra länder som har hamnat under press, som Belgien, Nederländerna och Frankrike, även om Tyskland också denna gång tar emot överlägset flest asylansökningar i absoluta tal (cirka en tredjedel).
Antalet asylsökande i EU ökar rekordartat. Förra året sökte närmare en miljon människor asyl, vilket var en ökning med 50 procent från 2021. Inte sedan flyktingkrisen 2015-16 har söktrycket varit så högt.
Det finns flera möjliga förklaringar till uppgången. Den viktigaste är antagligen att coronapandemin är över. Men det finns också starka så kallade push-faktorer i omvärlden i form av konflikter, förtryck, brist på mat och försörjningsmöjligheter.
Italiens regering pekade nyligen ut ytterligare en möjlig orsak bakom migrationsvågen: Ryssland. Den ryska Wagner-gruppen är verksam i områden i norra Afrika som många migranter slussas genom. Enligt Italien råder det ingen tvekan om att Ryssland bedriver hybridkrigföring mot Europa genom att driva på ett allt större flöde av migranter över Medelhavet.
Det skulle i så fall inte vara första gången. Minns bara hur gränsen mellan Belarus och Polen fylldes med migranter förra vintern.
I takt med att fler anländer ökar spänningarna mellan EU:s länder. Länderna i norr pekar mot länderna i syd (främst Italien) och kräver att den så kallade Dublinförordningen ska respekteras, vilken innebär att asylsökande som huvudregel ska prövas i det första land de ankommer till. Nyligen skrev sex EU-länder – Tyskland, Frankrike, Österrike, Belgien, Danmark och Nederländerna plus Schweiz – ett argt brev för att inskärpa det budskapet.
Italien å sin sida slår ut med armarna och hävdar att landets mottagningskapacitet är uttömd. Därför måste EU-regelverket pausas.
Det mesta är med andra ord som vanligt inom EU i denna fråga. Alla pekar på varandra och ingen vill ta ansvar.
Ända sedan 1999 har det utlovats en gemensam europeisk migrationspolitik. Det senaste försöket är asyl- och migrationspakten från september 2020 som drivs på av den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson.
Nu hörs optimistiska tongångar om att medlemsländerna ska komma överens lagom till sommaren under det svenska EU-ordförandeskapet. Sedan väntar förhandlingar med EU-parlamentet med sikte på att allt ska vara klart i tid till EU-parlamentsvalet i maj 2024.
Fan tro't.
Och även om EU mirakulöst skulle nå ända fram efter alla dessa år återstår det svåraste – mötet med verkligheten. Vilka länder kommer att räcka upp handen när nästa migrationskris uppstår och visa solidaritet med de hårdast belastade länderna? Listan med frivilliga lär bli kort, visar erfarenheten
Det här problemet är i grunden olösligt. Det är lite som att försöka slå ner en spik i en sten. Ju förr EU inser det desto bättre. Så länge det är möjligt att ta sig till EU illegalt kommer mängder av människor att försöka göra det. Förfärande många kommer dessutom att dö på vägen. Sedan 2014 har 17 000 människor mist livet, enligt FN.
Världens elände kommer aldrig att ta slut; tvärtom talar allt för att väldigt många fler kommer att försöka göra den livsfarliga resan i framtiden i spåren av klimatkrisen och Afrikas dramatiska befolkningsökning.
Det kommer dessutom alltid att finnas länder som vill splittra Europa och utverka eftergifter av olika slag. Vi såg hur Turkiet använde sig av migranter som påtryckningsmedel hösten 2015. Sedan dess har Ryssland gjort upprepade försök att iscensätta nya migrationskriser.
När det gäller energin har Europa vaknat inför risken att den kan användas som ett vapen mot unionen. Men någon motsvarande insikt kring Europas sårbarhet i migrationsfrågan har ännu inte infunnit sig.
Visst tar EU en del steg i rätt riktning. EU:s ledare har kommit överens om att börja sätta press på ursprungsländerna att ta tillbaka sina medborgare efter avslag; annars hotar EU att dra in bistånd och handelsförmåner. Ett annat färskt förslag ska göra det omöjligt för asylsökande som fått avslag i ett EU-land att pröva sin lycka i andra.
Men när det gäller mer kontroversiella idéer, som att finansiera gränsstängsel och att undersöka möjligheten att flytta ut asylprocessen från EU till tredjeland, bromsar EU-kommissionen. Tyvärr.
En annan viktig händelse var att Sverige till sist upprättade en lista över säkra ursprungsländer, som antogs sommaren 2021. Det har bland annat lett till färre asylsökande från länder som Mongoliet och Georgien.
För svensk del inskärper det behovet av att ta eget ansvar i migrationspolitiken. Europa kommer inte att lösa situationen åt oss.
Här finns intressanta lärdomar att dra av utvecklingen under de senaste åren. Fram till och med flyktingkrisen 2015 var Sverige som regel det land som tog emot flest asylsökande i relation till vår befolkningsstorlek inom EU. Men så är det inte längre.
Under de senaste åren har Sverige tagit emot en allt lägre andel av de asylsökande i Europa:
• Under 2017-2020 låg den svenska andelen på cirka tre procent, vilket kan jämföras med vår befolkningsandel på runt två procent.
• Under 2021 hade den siffran sjunkit till två procent.
• Under 2022 ansökte runt 14 800 personer (exklusive ukrainare som jag helt bortser från i denna text) asyl i Sverige av totalt 966 000, det vill säga 1,5 procent. Den senaste migrationsvågen till Europa har haft ”begränsad påverkan på Sverige”, konstaterar Migrationsverket i sin senaste prognos.
Sveriges andel har alltså halverats och skiftet ser ut att vara bestående. För 2023 och 2024 sänker Migrationsverket sitt planeringsantagande till cirka 16 000 asylsökande per år. Det är sannerligen ingen låg siffra, men sett i ljuset av den migrationskris som tornar upp sig i andra delar av Europa är den hanterlig.
Som jämförelse kan man påminna om att Sverige under 2015 tog emot 40 procent av alla ensamkommande minderåriga som sökte asyl i EU.
Signalpolitik fungerar med andra ord. Det är inte omständigheter i omvärlden som förklarar hur stort mottagandet blir Sverige i första hand, utan vår egen politik.
Jag bad Migrationsverket lista de viktigaste förklaringarna till att Sverige har blivit ett mindre attraktivt land att söka sig till. I svaret skriver myndigheten att nedgången började i samband med den svenska omläggningen av migrationspolitiken (den ”tillfälliga lagen”) och uppgörelsen mellan EU och Turkiet.
En annan viktig händelse var att Sverige till sist upprättade en lista över säkra ursprungsländer, som antogs sommaren 2021. Det har bland annat lett till färre asylsökande från länder som Mongoliet och Georgien.
Migrationsverket tror även att den nya utlänningslagen som trädde i kraft i juli 2021 kan ha påverkat bilden av Sverige som mottagarland.
Däremot gör myndigheten ingen analys av vilken effekt Tidöavtalet kan tänkas få framöver eller om desinformationskampanjen om LVU har fått fler att rata Sverige. Men det är ingen djärv gissning att utgå från att Tidöavtalet redan har haft en stor påverkan.
Asylmottagandet ger förstås inte hela bilden. Den som vill ta sig till Sverige kan välja andra spår, som fortfarande är unikt generösa i Sverige. Förra året utfärdades totalt runt 142 000 uppehållstillstånd, vilket är en historiskt hög siffra.
Men scenförändringen är ändå slående. Då var det Sverige som planerade för tältläger och vädjade i desperation om hjälp från EU. Nu har de flesta svenskar knappt tagit notis om vågen av asylsökande.