Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Dahlberg

Men titta – Magda och Ulf är ju lika som bär

Skillnaderna i sakpolitiken minskar mellan Socialdemokraterna och Moderaterna för varje dag som går.
Foto: ANNA KAREMYR / LITTORIN ANNA PRESSENS BILD
Moderatledaren Ulf Kristersson är precis som Magdalena Andersson en pragmatiker.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Statsminister Magdalena Andersson har tuffat till Socialdemokraterna.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna bör utesluta möjligheten att bilda en S+M-regering efter valet i höst.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Om politik hade varit en poängsport skulle Socialdemokraterna ligga pyrt till. Det är svårt att tänka sig en knackigare start än Magdalena Anderssons första tid som regeringsbildare. 

Miljöpartiet lämnade under dramatiska former, regeringsunderlaget krackelerade, budgeten föll och ett pärlband av ministrar hamnade i blåsväder. Hela det politiska kommentariatet har suckat och skakat på huvudet. 

Men nu är ju politik en bedömningssport med väljarkåren som jury, och den har tvärtom applåderat entusiastiskt. Socialdemokraterna går in i valåret med opinionssiffror runt 30-procentsstrecket. 

Ett skäl kan ju vara att det är ungefär så här väljarna vill ha det: en ren S-regering som styr med hjälp av en M-inspirerad budget. Sövande ord som mittenpolitik och ansvarstagande är det nya svarta.

Det går knappt en dag utan att S-regeringen gör ett nytt utspel som minskar distansen till högeroppositionen. Det är tillträdelseförbud på bibliotek och simhallar, fler utvisningar, en ny gruvpolitik och så vidare.

Känsliga frågor som tidigare blockerades av MP i statsrådsberedningen bockas nu av en efter en. Socialdemokraterna påminner alltmer om den dumpade frun som efter skilsmässan blommar upp och hittar både nya vänner och intressen. Alltmedan mannen som drog – MP – sitter och gnisslar tänder i sin ensamma etta.

Om det fortsätter i den här takten undrar man nästan vad valet den 11 september ska handla om. Gängvåldet? Naturligtvis, men Socialdemokraterna tänker uppenbarligen göra sitt yttersta för att skillnaden gentemot högeroppositionen ska bli så liten som möjligt.

Elbristen? Absolut, men även här rör sig S-regeringen sakta men säkert i en mer kärnkraftsvänlig riktning. Skatter? Jovisst, men Socialdemokraterna blir livrädda så fort frågan ska konkretiseras, eftersom de vet att höjda skatter riskerar att skrämma bort medelklassväljarna.

Skola/vård/omsorg? Kanske, men sanningen är att Sveriges kommuner har en oväntat stark ekonomi, vilket gör att fler kommuner sänker skatten under 2022 än höjer den. Det talar mot att höstens val blir ett välfärdsval.

Arbetslinjen? Knappast. Inte ens Moderaterna vill göra den till en valfråga eftersom det skulle blotta de stora skiljelinjerna gentemot SD när det gäller synen på A-kassan och sjukförsäkringen.

Föreställningen om S och M som politikens huvudfiender framstår som alltmer krystad. Partierna är exempelvis på god väg att göra upp om att bygga ut Arlanda, avveckla Bromma flygplats och korta tiderna för tillstånds- och miljöprövningar.

Alla kan se att de stora skiljelinjerna inom politiken går mellan andra partier, inte minst inom det rödgröna blocket.

En S+M-regering må kännas avlägsen i dag. Men den kan bli en nåd att stilla bedja om nästa vinter.

Inför valet 2018 kampanjade vi på Expressens ledarsida för en S+M-regering. Vi menade att det var dags att inse att alliansen var rökt och att Sverige brottades med mycket allvarliga samhällsproblem, inte minst när det gäller brottsligheten. Då var det heller inget parti som öppet förespråkade ett samarbete med SD. Både sakpolitiken och regeringsfrågan talade därför för en historisk storkoalition.

Flera av de starkaste argumenten för en S+M-regering kvarstår. Partierna skulle i dagsläget få egen majoritet, vilket skulle innebära ett välkommet avbrott från de senaste årens återkommande regeringskriser och budgetkaos. Bara en sådan sak.

Allting skulle inte längre behöva kretsa kring att hålla småpartier som C och MP på gott humör. I stället skulle politiken kunna fokusera på de riktigt stora frågorna: att rusta upp rättsstaten, säkra elförsörjningen, försvara arbetslinjen och pensionsgruppen, genomföra en ny skattereform, bekämpa välfärdsfusket, strama åt migrationen, försvara kunskapsskolan med mera.

Väljarna verkar faktiskt uppskatta den sortens ansvarstagande, tro det eller ej.

Hur personkemin skulle fungera mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson låter jag vara osagt. Men båda är uttalade pragmatiker och resultatpolitiker. Det är långt från animositeten mellan Ingvar Carlsson och Carl Bildt.

Men det finns också starka argument som talar emot en sådan regering. Det är ett demokratiskt friskhetstecken att det finns olika regeringsalternativ som aspirerar på makten. Då blir det också lättare för väljarna att utkräva ansvar.

Det undantagstillstånd som har rått i svensk politik på grund av SD:s intåg i riksdagen är inte sunt i längden. Det är ingen slump att såväl Decemberöverenskommelsen som Januariavtalet har fallit.

Det är heller inte säkert att S och M skulle leva upp till förväntningarna om de regerade ihop. Det är två konkurrerande eliter som måste samsas om allt och arbeta för det gemensamma bästa. 

Det är lätt att föreställa sig att det skulle uppstå oro inom partierna med risk för att regeringsarbetet lamslås. Det kan räcka med att ett av partierna gynnas kraftigt av samarbetet medan det andra går kräftgång.

En S+M-regering som inte levererar vore det sämsta tänkbara alternativet. Då skulle de två statsbärande partierna straffas hårt av väljarna och fragmentiseringen av svensk politik tillta. Det är ingen djärv gissning att just ytterkantspartierna – V och SD – skulle stå som de stora vinnarna.

I så fall är en S+M-regering snarast som att kissa i byxorna – skönt i början men efter ett tag allt kyligare.

En historisk mittenkoalition rymmer alltså både möjligheter och risker. I nuläget har den få övertygade anhängare. 

Men såväl Socialdemokraterna som Moderaterna bör hålla dörren öppen för en sådan lösning. Vad som väntar efter valdagen vet vi ännu inte, men risken för nya låsningar är uppenbar.

Om högeroppositionen blir störst talar mycket för en moderatledd regering som tar stöd av SD och eventuellt L. Men vad händer om SD insisterar på att få ingå i regeringen? Eller om SD ställer helt orimliga krav för att släppa fram Kristersson som statsminister? 

Inget av detta kan uteslutas i dagsläget. Moderaterna har på goda grunder dragit en röd linje vid att släppa in SD i en kommande regering. Men det har inte fått kraven från SD-håll att tystna. Tvärtom tycks anspråken växa med tiden.

Om de rödgröna blir största block kan det politiska läget låsa sig av andra skäl. Mycket talar visserligen för att Centerpartiet kommer att släppa kravet på att V ska hållas ute i kylan, men osvuret är bäst. MP propsar dessutom på att få komma tillbaka in i regeringen efter valet. Det är upplagt för segdragna maktkamper, där det enda som verkar säkert är att vi knappast får se en fortsättning på dagens nytuffa S-regering.

Läxan efter den förra regeringsbildningen – som tog 134 dagar – är att partierna bör undvika att surra fast sig för hårt vid olika nej-positioner före valet. Landet behöver regeras även dagen efter valdagen. 

En S+M-regering må kännas avlägsen i dag. Men den kan bli en nåd att stilla bedja om nästa vinter.