Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Dahlberg

Medierna måste sluta krama vindkraften

Vindkraften expanderar kraftigt i Sverige. En tredubbling väntas ske mellan år 2015 och 2024.
Foto: JOHAN NILSSON / TT NYHETSBYRÅN

Det ställs ytterst få kritiska frågor om vindkraften från journalister. Det skapar en olycklig snedvridning i energidebatten.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vissa fenomen har en positiv laddning som tas för given i offentligheten. Vindkraften är ett uppenbart exempel på detta. Den framställs inte bara som grön och hållbar, utan också som en snabb och billig lösning på energikrisen. 

Ytterst sällan ställs några svåra motfrågor. Än mer sällan granskas påståendena kring vindkraften på djupet. 

Ett konkret exempel är den havsbaserade vindkraften. Den första stora vindkraftsparken – Kriegers flak söder om Trelleborg – började planeras år 2002. I bästa fall är den redo att tas i drift år 2028, det vill säga 26 år senare. 

Inget annat projekt har ens fått miljötillstånd än, en prövning som brukar ta 2-5 år. Därefter väntar en utdragen process – söka nätkoncession (cirka 1 år), genomföra den slutliga upphandlingen (cirka 1 år) samt att bygga anläggningen (cirka 3 år).

En annan bromskloss är anslutningen av de stora havsparkerna till land. Svenska kraftnät planerar att bygga totalt sex anslutningspunkter som väntas stå klara mellan åren 2029 och 2035. Det är kostnaden för detta transmissionsnät – 30-42 miljarder kronor – som den nya regeringen inte längre vill subventionera.

Ändå har det blivit något av en sanning i debatten att den havsbaserade vindkraften är en snabb lösning på Sveriges växande energibehov. Ny kärnkraft däremot kommer ju att dröja till efter 2030, påpekas det.

I själva verket talar det mesta för att de båda energislagen skulle ta ungefär lika lång tid att få på plats och ha ungefär samma medelkostnad (56 öre per kWh för kärnkraft och 53 öre per kWh för havsbaserad vindkraft, enligt Energiforsk).

Europa håller alltså på att frigöra sig från ett farligt beroende av Ryssland på energiområdet för att i stället göra sig beroende av Kina. Hur hållbart är det?

Det finns många fler aspekter kring vindkraften som borde belysas närmare. En sådan är det växande beroendet av Kina. Den enskilt största ägaren av vindkraft i Sverige är ett statligt kinesiskt bolag (CGN). 

Nästan all utvinning av sällsynta jordartsmetaller, som används i bland annat vindkraftsverk, sker i Kina och runt 70 procent av alla komponenter till turbinerna produceras där. 

New York Times beskrev det nyligen som att ”Kina är epicentrum av den globala utbudskedjan av vindkraft”. 

Mycket talar för att Kina även kommer att ta över själva tillverkningen på sikt. Europeiska turbintillverkare som Vestas och Siemens Gamesa går på knäna. Den senaste tiden har bolagen rapporterat jätteförluster och massuppsägningar.

”Europa står nu inför den högst verkliga möjligheten att EU:s energiomställning kommer att skapas i Kina”, varnade Siemens Gamesa nyligen och vädjade till europeiska regeringar att gripa in med ekonomiskt stöd av olika slag för att rädda bolagen. 

Europa håller alltså på att frigöra sig från ett farligt beroende av Ryssland på energiområdet för att i stället göra sig beroende av Kina. Hur hållbart är det?

Alternativet ter sig heller inte särskilt lockande. Europa skulle då skydda sin egen industri med hjälp av subventioner och handelshinder. Tyskland har redan signalerat att landet är redo att införa statliga garantier för alla investeringar i vind och sol för att nå målet om 80 procent förnybar energi till år 2030.

Den mojnande vinden märks även i Sverige. Inte ett enda investeringsbeslut i nya vindkraftsprojekt har fattats under de senaste två kvartalen, rapporterar Svensk Vindenergi. Det är en uppseendeväckande scenförändring.

Än så länge pågår dock utbyggnaden av den landbaserade vindkraften i rekordfart. Under perioden 2015 till 2024 kommer elproduktionen från vindkraften att ha mer än tredubblats. Det stora språnget har understötts av massiva subventioner i form av elcertifikat, som nu har fasats ut. 

Redan under 2024 beräknas vindkraften gå om kärnkraften och runt 2027 räknar Svensk Vindenergi med att ha passerat även vattenkraften och bli det enskilt största energislaget i Sverige.

Ändå handlar diskussionen nästan uteslutande om hur vindkraftsutbyggnaden motarbetas på olika sätt – av moderata kommunalråd runtom i landet liksom av en njugg högerregering, som vägrar att bjuda på anslutningsavgiften till den havsbaserade vindkraften.

Den fråga som borde ställas är vad som kommer att hända med det svenska elsystemet om/när vindkraften blir det dominerande kraftslaget. 

Redan i dag har vi fått extremt volatila elpriser. Ena dagen är elpriset rekordhögt för att någon vecka senare vara negativt under småtimmarna. 

Det är en signal om obalans i systemet. När det blåser är tillgången på el redan stor. Då friskar vinden oftast i också i Danmark och norra Tyskland, där de flesta snurrorna är installerade. 

Det är när det är vindstilla och/eller kallt som effektbristen uppstår och priset skjuter i höjden. De här obalanserna kommer bara att öka i takt med att vindkraftens andel växer i Sverige och vårt närområde.

En analytiker vid Svenska kraftnät berättar hur det går till i realtid. I kontrollrummet bevakar man att det hela tiden råder balans i kraftsystemet: Oj, den planerade vinden kom inte. Då måste annan energi – exempelvis el från vattenkraft – läggas till för att parera bortfallet.

Under lång tid har Svenska kraftnät efterlyst mer planerbar elproduktion i södra Sverige för att skapa en mer robust elförsörjning. Ändå verkar inte det budskapet få fäste. Mer vindkraft lanseras gång på gång som lösningen på energikrisen, utan några skarpa motfrågor.

Det är exempelvis inget skumt med ett ”kommunalt veto” mot vindkraft. Det hade tvärtom varit stötande om kinesiska bolag skulle kunna markera på en Sverigekarta var de vill sätta upp sina vindparker utan att kommuninvånarna hade haft något att säga till om.

Min gissning är att det är marknaden snarare än moderater som kommer att sätta stopp för vindkraftens fortsatta expansion. Det kommer helt enkelt bli olönsamt att investera i ny vindkraft, eftersom elpriset blir för lågt när det blåser.

Kanske är det en föraning av det som vi redan ser? 

Poängen med denna text är inte att avfärda vindkraften. Den har en viktig roll att spela i energimixen. Den landbaserade vindkraften erbjuder den billigaste kilowattimmen och har ett mycket litet klimatavtryck (i likhet med kärnkraften).

Men vindkraften har också uppenbara avigsidor. Den riskerar att etablera ett osunt beroende av Kina, skapa ett instabilt elsystem och störa människor och djurliv lokalt. 

De aspekterna behöver också genomlysas ordentligt. Det är exempelvis inget skumt med ett ”kommunalt veto” mot vindkraft. Det hade tvärtom varit stötande om kinesiska bolag skulle kunna markera på en Sverigekarta var de vill sätta upp sina vindparker utan att kommuninvånarna hade haft något att säga till om.

Det är heller inte säkert att helheten blir grön bara för att vindkraften är grön. Tyskland lär exempelvis få svårt att avveckla sitt beroende av kol och gas, eftersom energin från vind och sol kommer att behöva backas upp av fossil reglerkraft. 

Det är hög tid att nyansera bilden av vindkraften.