Anna Dahlberg

Medierna borde akta sig för att leka domstolar

Förvaltningsdomstolar har inte till uppgift att vara ”mänskliga” eller att vika sig för medialt tryck, utan att följa lagstiftning och praxis.
Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Medierna behöver reflektera över sin roll när de skriver om ömmande fall och på lösa grunder ifrågasätter rättsprocessen.

Vad gör det med tilltron till rättsstaten när medier och politiker på lösa grunder ifrågasätter utvisningsbeslut och andra former av avslag? Det är ett stort ansvar som man tar på sig.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vi var många som hajade till när vi läste DN-artikeln i förra veckan: ”Utvisas efter 20 år med jobb och skola i Sverige” (15/10). Herregud, hur är det ens möjligt? 

I texten berättas om en familjefar som jobbar, betalar skatt, har gjort bostadskarriär och bildat familj med två svenskfödda barn. Familjens juridiska ombud slår fast att beslutet att utvisa familjen är ”bisarrt” och att familjen är ”några av de mest integrerade klienterna jag haft”.

Visserligen får även rådmannen vid Migrationsdomstolen komma till tals i artikeln, och det beskrivs att domstolen och familjens juridiska ombud kommer till ”helt olika slutsatser när det gäller den legala vistelsetiden”. Men läsaren lämnar ändå texten med en känsla av att domstolen har fattat ett fullständigt vettlöst beslut. 

På Twitter kunde högern och vänstern för en gångs skull enas i sina fördömanden. Kristdemokraternas Johan Ingerö konstaterade exempelvis: ”De utvisas pga post som inte kom fram när familjen flyttade från Värmdö till Nacka”.

Själv fick jag, som så ofta när medier rapporterar om upprörande fall, en misstanke om att viktiga pusselbitar hade utelämnats. Så jag bestämde mig för att läsa de aktuella domarna. 

Till att börja med rör det sig om ett avslag på en asylansökan, som har överklagats. Pappan i familjen har angett religiösa och politiska uppfattningar som skyddsskäl. Mamman gör gällande att hon har en hotbild mot sig i Irak på grund av sitt västerländska levnadssätt i Sverige. Därutöver yrkar familjen på att få stanna på grund av synnerligen ömmande omständigheter.

Förvaltningsrätten i Stockholm går igenom skälen ett efter ett. Bland annat ställer sig rätten undrande till varför pappan inte har åberopat de religiösa skälen i samband med tidigare prövningar av hans skyddsbehov. Sammantaget ifrågasätter domstolen trovärdigheten i dessa omständigheter.

Men borde inte familjen få stanna ändå efter så lång tid? Förvaltningsrätten medger att vistelsen i Sverige visserligen har varit lång, men konstaterar samtidigt att familjen enbart har haft uppehållstillstånd i sammanlagt tre år. ”Mellan åren 2014 och 2020 har familjens vistelse i Sverige till största delen varit illegal.” 

Därför lever inte familjen upp till lagens krav för att få stanna på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Den nya lagändringen från den 20 juli i år tar i första hand sikte på personer som har vistats lagligt i landet under lång tid, och efter det riskerar utvisning.

En litet misstag? Inte riktigt. Men bilden hade redan satt sig i debatten av att domstolarna utvisar ALLA som gör rätt för sig och INGEN som begår brott i Sverige.

Vad fallet i grunden handlar om är alltså en person som har hållit sig kvar i Sverige i 20 år genom att byta spår, överklaga och ignorera avslagsbeslut, och längs vägen bildat familj. På ett mänskligt plan är det gripande, som alltid när barn är inblandade. Men rent rättsligt kan jag inte se annat än att både Migrationsverket och Migrationsdomstolen har följt de lagar som riksdagen i demokratisk ordning har beslutat om. 

Ärendet har nu överklagats till Migrationsöverdomstolen, och det ska inte uteslutas att den högsta juridiska instansen vill sätta en ny praxis, där Barnkonventionen trumfar andra lagar. Men avslagsbesluten i de två lägre instanserna kan sannerligen inte beskrivas som ”bisarra”.

Det går så klart att ha en annan politisk uppfattning i sakfrågan, och hävda att personer som lever i Sverige illegalt borde få tillgodoräkna sig de åren i nya asylprövningar. Men det minsta man kan begära från medier som skriver om fallen är att de återges korrekt och i sin fulla komplexitet.

I DN-artikeln beskrivs exempelvis hur en ”administrativ miss” hindrade pappan från att få förlängt på sitt arbetstillstånd, som han hade mellan 2011 och 2013. Men även på den punkten ger domen en annan bild. 

Förvaltningsrätten i Luleå konstaterade att mannens taxerade förvärvsinkomst under 2011 och 2012 motsvarade 12 700 kronor respektive 12 500 kronor per månad, vilket var långt under den lön som hade uppgivits i anställningserbjudandet. Detta tillsammans med att obligatoriska försäkringar hade betalats in för sent eller rentav i efterhand liksom att pappans vistelse i Sverige i många år hade varit illegal fick rätten att dra slutsatsen att anställningen hos arbetsgivaren ”inte kan betraktas som seriös”.

En litet misstag? Inte riktigt. Men bilden hade redan satt sig i debatten av att domstolarna utvisar ALLA som gör rätt för sig och INGEN som begår brott i Sverige.

Min poäng med att återge detta fall är inte att peka ut just Dagens Nyheter. Det finns mängder av liknande exempel på tendentiös rapportering. SVT har under lång tid drivit fallet med 14-åriga ”Sofie”, som mot sin vilja sitter inspärrad på ett HVB-hem. Det räcker med en snabb titt i domen från Kammarrätten i Sundsvall för att konstatera att även de omständigheterna är bristfälligt återgivna. 

Men SVT har fortsatt att ånga på, och i veckan fick reportern och advokaten ensamma spekulera i att ”prestige” skulle kunna ligga bakom utgången av målet. 

Expressen bad i veckan om ursäkt efter en ovarsam publicering om en flicka som varit försvunnen. Att skriva gripande artiklar om enskilda människor som har hamnat i kläm var länge en upparbetad nisch för kvällstidningarna, men på senare tid har Expressen blivit mer återhållsam, eftersom fallgroparna är så många.

Förvaltningsdomstolar har inte till uppgift att vara ”mänskliga” eller att vika sig för medialt tryck, utan att följa lagstiftning och praxis.

Självfallet ska medier kritiskt granska beslut fattade av myndigheter, socialnämnder och domstolar, och det finns gott om goda exempel i genren. Men man måste inse att det är ett tungt ansvar man tar på sig, och inget man kan göra med vänsterhanden.

Ingen reporter eller politiker skulle få för sig att ifrågasätta morddomen mot Wilmas mördare bara för att han själv hävdar att han är oskyldig, exempelvis. Ingen tidning skulle heller komma på tanken att oreflekterat skriva om att det har samlats in 30 000 namnunderskrifter för att upphäva domen mot X.

Men när det gäller förvaltningsärenden är detta ifrågasättande vardag. Det är som att varken medier, politiker eller allmänhet har tagit in det faktum att det även i dessa fall rör sig om rättstillämpning, där lika fall ska behandlas lika. Förvaltningsdomstolar har inte till uppgift att vara ”mänskliga” eller att vika sig för medialt tryck, utan att följa lagstiftning och praxis.

Den som får nej hos Försäkringskassan, exempelvis, kan först kräva en omprövning av beslutet och sedan överklaga till förvaltningsrätten, därefter till kammarrätten och till slut söka prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen. Ändå har det spridits en uppfattning om att den enskilde är helt rättslös gentemot byråkratin.

Eva Edwardsson är hovrättsråd vid Svea hovrätt med ett förflutet inom Migrationsöverdomstolen. Hon känner en stor frustration över medierapporteringen om ömmande fall, som hon menar nästan aldrig är rättvisande. 

– Det är en vulgär och populistisk debatt. Det har närmast blivit en sanning att processen i migrationsdomstolarna är rättsosäker, men det stämmer inte. Det ständiga ifrågasättandet underminerar domstolarnas legitimitet. Det ökar risken att folk inte rättar sig efter besluten och därmed att allmänheten tappar förtroendet för domstolarna, säger hon.

Det är en tung kritik som medierna borde ta på allvar. Vad händer med tilltron till rättsstaten när politiker och reportrar ständigt sparkar Fru Justitia på smalbenen? 

I Sverige oroar vi oss med rätta över hur respekten för domstolarnas oberoende undermineras i Östeuropa. Situationen här kan givetvis inte jämföras med den i Polen överhuvudtaget. Men det är ändå talande att många inte ens verkar reflektera över de återkommande försöken att påverka rättsprocessen i våra egna förvaltningsdomstolar. Då heter det i stället att vi står upp för den lilla människan mot makten.

Så här kommer en lathund till medierna: 1) Läs alltid domen eller myndighetsbeslutet först och återge ärendet så sakligt som möjligt, 2) Se till att ha tillgång till juridiskt kunniga personer som kan göra en bedömning och 3) Tänk igenom vinkeln: Är det domstolarna som har gjort fel i sin rättstillämpning? Eller är det lagen som är felskriven? Enligt vem i så fall? Lagarna är trots allt demokratiskt beslutade av riksdagen.

Lycka till!