Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Måtte denna misslyckade regering spricka i höst

Isabella Lövin, avgående språkrör för Miljöpartiet, tycker att regeringen kommit allt längre ifrån varandra i migrationsfrågan.
Statsminister Stefan Löfven (S) framstår som trött och passiv.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Miljöpartiet borde lämna regeringen denna höst.Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT NYHETSBYRÅN

Stefan Löfven är en trött statsminister i ett alltmer dysfunktionellt äktenskap med Miljöpartiet. Sverige förtjänar bättre än detta.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Förra fredagen, den 18 september, dök ett oväntat dokument upp på regeringskansliets intranät: ”En övergångsregerings befogenheter”. Promemorian beskriver kortfattat hur regelverket ser ut och ger rekommendationer för det praktiska arbetet i händelse av att regeringen avgår.

Var det en slump att PM:et reviderades och publicerades just nu? Eller tyckte någon på statsrådsberedningen att det var läge att höja medvetandenivån bland tjänstemännen inom regeringskansliet och kanske rentav bedriva signalpolitik mot upproriska miljöpartister?

Hur som helst finns det mycket som talar för att en regeringskris kan vara nära förestående. Inom kort måste regeringen bestämma vilka av migrationskommitténs 26 förslag som ska skickas ut på remiss. Om det blir alla kommer MP att framstå som dörrmatta åt S; om det inte blir alla kommer i stället S att framstå som MP:s toffel.

Ännu känsligare är det kommande avgörandet kring oljeraffinaderiet Preemraff utanför Lysekil. I juni gav mark- och miljööverdomstolen grönt ljus åt expansionsplanerna. Därmed borde saken ha varit klar.

Men i stället har regeringen tagit över miljöprövningen i elfte timmen. Det är dumt på så många sätt – principiellt eftersom domstolsväsendet redan har avgjort ärendet, men också miljömässigt eftersom Preems utsläpp ingår i EU:s handel med utsläppsrätter.

Ovanpå detta går förhandlingarna om arbetsrätten mot sin upplösning. Om arbetsmarknadens parter inte har kommit överens på onsdag ska regeringen i stället ta fram ett lagförslag i enlighet med Januariavtalet. I det läget har vänsterledaren Jonas Sjöstedt hotat med att försöka fälla regeringen.

Det är med andra ord upplagt för en stormig höst. Kanske lyckas den rödgröna regeringen hanka sig fram ändå – genom att förhala beslut, idka byteshandel eller på något annat sätt sparka tomburken framför sig tills nästa val närmar sig.

Det vore i så fall synd. De rödgröna har styrt Sverige sedan 2014 och facit imponerar inte. Låt oss göra några snabba nedslag i verkligheten:

• Arbetslösheten. Målet var EU:s lägsta arbetslöshet 2020. I stället har Sverige den fjärde högsta arbetslösheten i EU. Bara Grekland, Spanien och Italien hade högre arbetslöshet än Sverige i Eurostats senaste mätning i juli.

• Coronakrisen. Pandemin är långt ifrån över och därmed finns heller inget facit än, men det höga antalet döda i Sverige – 5 880 personer hittills – sticker ut. Det var rätt att hålla skolorna öppna, men beredskapen för en pandemi var usel och regeringen har genomgående agerat senfärdigt. 

• Gängbrottsligheten. Regeringen har misslyckats med att vända den allvarliga utvecklingen. Man har släpat benen efter sig och tvekat att införa de åtgärder som situationen kräver. Antalet poliser i yttre tjänst är till och med lägre än år 2015.

• Skolan. Uppgången i Pisa-mätningen 2019 dolde det faktum att en stor mängd utrikes födda elever hade gallrats bort. Problemen i den svenska skolan är inte i närheten av att lösas och numera är skolstatistiken dessutom mörklagd – en bisarr situation i ett välfärdsland.

• Migrationen. Tvärtemot den gängse bilden är invandringen till Sverige fortsatt historiskt stor. Regeringen grälar öppet och är oförmögen att strama åt migrationen på det resoluta sätt som skulle behövas. 

• Elförsörjningen. Region Skåne slog nyligen larm till regeringen om att läget för elförsörjningen i Sydsverige är kritisk, vilket tillsammans med extrema elpriser hotar tusentals jobb. Men i stället för att ta situationen på allvar har de rödgröna skrutit om Sveriges elöverskott och välkomnat avvecklingen av fungerande kärnkraft.

Det här är inte en regering som tar itu med de stora samhällsproblemen eller hanterar kriser med handlingskraft. Det är en ministär som regerar vidare. 

Finns det ens något politiskt projekt bortom flosklerna om att vi tillsammans ska bygga ett starkare samhälle? Det är i så fall svårt att urskilja. Ett undantag är klimatfrågan, där regeringen faktiskt har bedrivit en tydlig strukturpolitik under åren i Rosenbad.

Man kan ha invändningar mot en del åtgärder och häckla regeringen för att den inte verkar nå målet om att Sverige ska bli klimatneutralt till år 2045, men på detta område finns i alla fall höga ambitioner och en politisk energi. En tydlig viljeinriktning om man så vill.

Det är mer än man kan säga om politiken på andra områden. Stefan Löfven framstår som trött och passiv. En rekordbudget med 105 miljarder kronor i reformer ska ge intryck av en regering som går på offensiven. 

I stället framstår budgeten som ett ansvarslöst hafsverk. Åtskilliga miljarder satsas på en reform som tidigare har dömts ut av samtliga partier. Ytterligare miljarder ska betalas ut till löntagarna i form av en klumpsumma strax före valet 2022 – en kompensation för extra utgifter under pandemin, såsom inköp av en elcykel, heter det. Man tar sig för pannan.

Medan den här regeringen anser sig behöva flera år för att utreda minsta straffskärpning svänger man uppenbarligen ihop budgeten på en kafferast. 

Nationalekonomen Andreas Bergh konstaterade i veckan att han aldrig tidigare har sett en budget där så mycket information saknas. ”Den är helt enkelt inte färdig”, skriver han (DN 24/9).

När januarisamarbetet inleddes var det en del till höger som var optimistiska. Centern och Liberalerna ansågs vara garanter för att det skulle föras en klok ekonomisk politik.

Så hur har det gått? Värnskatten har förvisso slopats och i bästa fall kommer arbetsrätten att luckras upp. Men i övrigt är det ont om strukturreformer. Den utlovade skattereformen tycks det inte bli något av. Bostadspolitiken är fortfarande ett sorgebarn och utanförskapet på arbetsmarknaden består.

Vad värre är – utvecklingen rullas tillbaka i viktiga avseenden. Pensionssystemet undermineras, budgetdisciplinen pausas och arbetslinjen urholkas. 

En regeringskris i höst framstår inte som ett hot, utan som ett löfte.

Åsa Lindhagen kandiderar till posten som MP’s nya språkrör, här berättar hon mer om varför hon vill ha uppdraget.