Anna Dahlberg
2016 bestämde sig Örebro kommun för att pröva något nytt. Man öppnade ett lokalt socialkontor i den särskilt utsatta stadsdelen Vivalla. Målet var att komma närmare invånarna och öka tilliten till socialtjänsten.
Välkomnandet var allt annat än varmt. Socialkontoret utsattes för två försök till mordbrand, det kastades sten på fönstren och glåpord riktades mot personalen när de rörde sig i området.
Skräcken för socialtjänsten satt djupt hos Vivallaborna, betydligt djupare än rädslan för polisen.
– Man omger sig av landsmän och bland det första man får veta är att akta sig för socialtjänsten, för de kan ta ditt barn, vittnade den tidigare enhetschefen Anna Andersson.
Men efter några år syntes tecken på en vändning. Socialkontoret i Vivalla framhölls som ett framgångsexempel och en förebild för resten av landet. Den fysiska närvaron ledde till färre hot, färre uteblivna besök och starkare relationer med invånarna. Dessutom krokade socialtjänsten arm med polisen, skolan och bostadsbolaget.
Så kom den hätska påverkanskampanjen med falska påståenden om att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn. I slutet av förra året rapporterades om massflykt från socialkontoret i Vivalla. Av 13 anställda valde tio att sluta, inklusive enhetschefen.
Jag har försökt ta reda på vad som utlöste massavhoppen genom att kontakta socialtjänsten, polisen och facket i Örebro. Men viljan att prata öppet om det inträffade tycks vara begränsad. Det berättas om manifestationer utanför socialkontoret, som kan ha uppfattats som hotfulla. Facket vittnar om ”hög personalomsättning”, ”hög arbetsbelastning” och att det har varit svårt att rekrytera till Vivalla.
Till Nerikes Allehanda säger verksamhetschefen att läget har blivit mer spänt och att vissa krafter i Vivalla har blivit starkare. Hot är en del av vardagen sedan länge. Socialtjänsten ska nu förbättra skalskyddet och flytta handläggningen av LVU-ärenden (tvångsomhändertagande) till en central enhet.
Vad är då poängen med att grotta ner sig i vad som händer i Vivalla? Jo, socialkontoret i detta utanförskapsområde är ett exempel på den förändringsresa som hela Sveriges socialtjänst behöver göra. Alla efterlyser med rätta mer av tidiga insatser, fysisk närvaro, tillit och samverkan.
Men strömhoppen från Vivalla visar också på de stora svårigheterna. Vem vill jobba som socialsekreterare om det innebär en vardag kantad av hot, våld och otillåten påverkan?
Nästan 70 procent av fackförbundet SSR:s medlemmar som arbetar i utsatta områden uppger att de har utsatts för hot. Det läggs upp filmklipp på socialsekreterare med deras personuppgifter synliga för alla. Hotfulla personer följer efter dem till hemmet med kommentarer om att de vet var deras barn går i förskola.
En redan tuff uppgift har blivit ännu mer krävande i spåren av desinformationskampanjen.
Det behövs en första linjens socialtjänst som arbetar uppsökande med tidiga insatser för att stötta barn och föräldrar, även på kvällstid.
I debatten om gängvåldet ropas det efter fler förebyggande åtgärder och en stärkt socialtjänst. Vad som menas konkret är ofta höljt i dunkel, men det låter ju bra. Inte minst Socialdemokraterna kräver gång på gång att socialtjänsten måste stärkas.
Det är paradoxalt med tanke på att S hade åtta år på sig i regeringsställning att rusta upp socialtjänsten. Men väldigt lite hände. Våren 2017 tillsattes en utredning om Framtidens socialtjänst (SOU 2020:47) som lämnade sitt slutbetänkande till dåvarande socialminister Lena Hallengren sommaren 2020.
Sedan hände ingenting. Sveriges kommuner och regioner (SKR) uppvaktade regeringen i hopp om att reformen skulle bli verklighet. Men svaret man fick var att det inte fanns tillräckligt med lediga jurister för att förverkliga lagförslaget.
Med andra ord: att stärka socialtjänsten var ingen prioriterad fråga. Till råga på allt stod det i direktiven från den rödgröna regeringen att reformen ”ska höja kvaliteten utan att leda till ökade kostnader för stat eller kommun”. Framtidens socialtjänst skulle alltså inte få kosta en enda krona extra. Noll kronor!
Det kravet kom att bakbinda utredaren, som inte kunde lägga ett skarpt ska-krav på socialtjänsten att jobba tidigt och förebyggande.
Där står vi alltjämt, fast med en ny regering.
Få saker är viktigare för Ulf Kristerssons ministär än att se till att snabbt göra verklighet av den nya socialtjänstlagen. Här finns nämligen nycklarna till de förändringar som måste komma på plats.
Socialsekreterarna måste lämna sina skrivbord och arbeta mer ute på fältet. Det bör bli regel snarare än undantag att socialsekreterare har sin arbetsplats på en polisstation, en skola eller ett familjehus.
Det behövs en första linjens socialtjänst som arbetar uppsökande med tidiga insatser för att stötta barn och föräldrar, även på kvällstid. Det ska inte krävas behovsprövning för att ge insatser. Tvärtom bör det vara lätt att få hjälp innan problemen har vuxit bortom kontroll.
Det behöver rullas ut en matta av föräldrastöd, hemma hos-are, kontaktpersoner, familjecentraler, hembesök ihop med BVC med mera för att vända utvecklingen i utsatta områden.
En sådan synlig närvaro skulle dessutom avdramatisera socialtjänsten och öka tilliten hos invånarna.
Men ofta är det just den sortens insatser som plockas bort först när kommuner behöver skära ner, eftersom det inte finns något lagkrav på att jobba förebyggande. När IVO nagelfar socialtjänsten är det journalerna som granskas under lupp, inte alla de barn som tappades bort på vägen.
Den nya socialtjänstlagen innehåller även annat som brådskar, såsom att införa ett socialdataregister. I dag finns ingen nationell statistik över socialtjänstens insatser. Vi famlar alltså i blindo kring vilka insatser som är effektiva och vilka som är verkningslösa eller i värsta fall kontraproduktiva. Det går inte att följa hur det går för berörda barn och familjer.
En stor poäng med reformen är därför att införa en evidensbaserad socialtjänst, som arbetar med stöd i forskningen i stället för med fromma förhoppningar.
Nu är det upp till bevis för den nya högerregeringen att visa att den kan genomföra det som de rödgröna misslyckades med. Skynda på arbetet med att förverkliga den nya socialtjänstlagen, skicka med extrapengar till det förebyggande arbetet, avlasta socialtjänsten som har blivit dumpningsstation för alltifrån gängkriminella till en växande grupp strukturellt hemlösa och freda socialsekreterarna från hot och våld (fredagens presskonferens om LVU-kampanjen var ett bra första steg).
Massflykten från Vivalla visar hur bråttom det är att vända utvecklingen. Och tyvärr också hur svårt det kommer att vara.