Anna Dahlberg
Minns valrörelsen hösten 2010. Debatten om sjukförsäkringen var så infekterad att den höll på att kosta allians-regeringen segern. Socialdemokraterna dundrade på om "stupstocken" och halade fram det ena hjärt- knipande fallet efter det andra i slutdebatterna.
En annan stridsfråga var den så kallade pensionärsskatten. Socialdemokraterna lovade närmare 17 miljarder kronor för att jämna ut skatten mellan löntagare och pensionärer efter valet - det enskilt största vallöftet av alla.
Skatter var över huvud taget en central konfliktlinje. Med de rödgröna vid makten skulle fastighetsskatten återinföras liksom förmögenhetsskatten medan Rut-avdraget för hushållsnära tjänster skulle tas bort.
Tänk så avlägset mycket av detta känns i dag.
Någon som har hört Stefan Löfven ta ordet "pensionärsskatt" i sin mun? Inte jag i alla fall. Bortglömda är också Håkan Juholts parad- nummer - barnfattig-domen och återregleringarna.
Med Löfven vid rodret har Socialdemokraterna tagit sikte på mittenväljarna och i all tysthet kastat den gamla politiken överbord.
S ska inte längre uppfattas som ett parti för bidragstagare, utan ett parti för de "hårt arbetande svenska familjerna" för att använda ett uttryck från Magdalena Andersson (S).
Dessa människor ska inte skrämmas bort med höjda skatter och vänster- retorik. I stället ska de fångas in med nya signalord som att göra sin plikt och vikten av växande företag.
Parallellerna till Nya Moderaterna är uppenbara.
Sno motståndarens bästa idéer och slagord och gör dem till dina. Neutralisera deras styrkeområden (regeringsdugligheten) och bli kejsare av mittens rike. Än så länge har det varit ett oerhört framgångsrikt recept. Men är det bra för Sverige och demokratin?
Klart är att det är ont om konfliktlinjer i politiken inför valet 2014. För vad ska de klassiska motpolerna i svensk politik, Moderaterna och Socialdemokraterna, bråka om när de tävlar om att vara mest mitten?
Att döma av dagens politiska debatt är svaret på den frågan - arbetsmarknadspolitiken. Socialdemokraterna vill ha fler människor i program och utbildning medan regeringen hellre vill behålla den halverade arbetsgivaravgiften för unga och den sänkta restaurangmomsen.
Det är vad det stora slaget om jobben kokar ner till om man läser det finstilta.
Inte mycket till stridsfråga kan man tycka.
Det finns två sätt att se på den här utvecklingen.
Ett är att välkomna samlingen i mitten mellan de två stora. Ser man bakåt har mycket av det som har byggt Sverige starkt skett i samverkan över block- gränsen: skattereformen, pensions- reformen och saneringen av de offentliga finanserna.
Utan 90-talets blocköverskridande reformer skulle Sverige ha drabbats på ett helt annat sätt av den europeiska sjukan.
I samma anda skulle dagens borgerlighet och Löfvens socialdemokrater kunna göra upp om kärnkraften, socialförsäkringarna, försvaret och skatterna exempelvis.
Det skulle skapa långsiktiga spelregler på en rad viktiga områden och kunna lyfta Sverige ytterligare några pinnhål i välståndsligan.
Men det finns också risker med trängseln i mitten. Utan en levande konflikt mellan blocken utarmas demokratin. Väljarna upplever att det inte finns några alternativ i politiken, vilket kan skapa utrymme för ytterkantspartier såsom Sverigedemokraterna.
Statsvetarprofessorn Leif Lewin varnade redan på 90-talet för denna samförståndsanda i boken "Bråka inte" (SNS förlag). Han menade att kompromiss - tänkandet bygger på en föråldrad demokratisyn där politiken är en sak för eliten.
Kanske är vi i någon mening på väg tillbaka dit, fast i modern tappning. Två upplysta eliter står mot varandra där finansministerkandidaternas meritlistor är främsta slagträ: Harvard eller forskarstudier vid Stockholms universitet?
Överdirektör vid Skatteverket eller Europas bästa finansminister enligt Financial Times?
Politiken blir i stort sett densam - ma; det vi väljer är teknokraterna som ska utföra jobbet.
Så länge väljarna uppskattar dramat finns det måhända inget att oroa sig för. Men när socialdemokrater börjar låta som moderater och moderater som socialdemokrater riskerar debatten att bli att bli torftig, för att inte säga dödstrist.