Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Maktens matematik går inte längre ihop för S

Statsminister Stefan Löfven (S) utmärker sig för en sak – hans förmåga att överleva politiskt.
Foto: LARS SCHRÖDER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Vänsterledaren Nooshi Dadgostar vill inte längre vara en dörrmatta åt Januaripartierna.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY

Mycket uppmärksamhet har riktats mot våndorna på högerkanten i relation till SD. Men de svåraste låsningarna finns nu inom det rödgröna blocket. Den akuta regeringskrisen är en föraning om vad som väntar.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Hur kommer åren med Stefan Löfven som Sveriges statsminister att sammanfattas i historieböckerna? Rent sakpolitiskt kommer det inte att finnas mycket att skriva om. Egentligen är det bara på klimatområdet som den rödgröna regeringen har varit drivande och haft en egen agenda. På nästan alla andra områden har man tvingats agera – till följd av akuta kriser eller som ett resultat av parlamentariska eftergifter. Ofta har reaktionerna varit senfärdiga och otillräckliga.

Det är i rollen som politisk överlevare som Stefan Löfven utmärker sig. I den grenen har han varit förbluffande framgångsrik. Det började redan under den förra mandatperioden då han genom att hota med extraval lyckades få de borgerliga partierna att gå med på Decemberöverenskommelsen. Krisen efter IT-skandalen på Transportstyrelsen lyckades han avvärja genom att splittra borgerligheten kring vilka ministrar som skulle offras.

Under den här mandatperioden har det fortsatt på samma sätt. Han snubblar sig fram från kris till kris, och överlever varje gång. I höstas såg läget närmast omöjligt ut för regeringen när tre mörka moln drev in samtidigt: avgörandet kring oljeraffinaderiet Preemraff utanför Lysekil, migrationskommitténs förslag som skulle ut på remiss – där S och MP var oeniga om 23 av 26 punkter – och sist men inte minst frågan om arbetsrätten, som var på väg mot sin upplösning.

Men Stefan Löfven överlevde återigen mot alla odds. Preemraff drog plötsligt tillbaka sin ansökan. Arbetsmarknadens parter ingick en historisk uppgörelse och MP blidkades med en ny humanitär skyddsgrund. 

Det är svårt att veta vad som är tur och skicklighet i allt detta, och vad som bara är ett utslag av en sällan skådad pragmatism. Stefan Löfven har förlorat två budgetomröstningar, offrat ministrar och gjort våld på den egna ideologin. Det enda som han inte kompromissar med är makten. 

Det är nästan så att man anar hur krismanualen i skrivbordslådan på Rosenbad ser ut: 1) Skjut upp problemet genom att tillsätta utredningar och förhala på alla tänkbara sätt, 2) Bjud in till breda samtal som sätter press på dina stödpartier (gängvåldet och migrationen) 3) Låt en utomstående part lösa problemet åt dig, 4) Sök en kompromiss, 5) Skräm motståndarna till eftergifter och 6) Acceptera förlusten, svälj förtreten – och regera vidare.

Erfarenheten talar därför för att Stefan Löfven kommer att ta sig ur även denna knipa. Hur det ska gå till är inte lätt att se givet de låsta positionerna. 

S vet att inget parti önskar ett extraval. Det gäller i synnerhet L, men även V som riskerar att dra på sig vänsterväljarnas vrede ifall partiet bidrar till att släppa fram en högerregering med SD-stöd till makten. För Nooshi Dadgostar handlar denna maktdemonstration i hög grad om att visa att V inte är någon dörrmatta åt regeringen. Efter valet nästa höst måste V ges inflytande och få sitta med vid förhandlingsbordet. Man ska därför inte underskatta värdet av symboliska eftergifter när det gäller att mjuka upp V.

Och var det verkligen en slump att statsministern kallade till en pressträff om familjeveckan mitt i det politiska kaoset i fredags? Snarare ser det ut som ett försök att föra in en bytesvara inför framtida förhandlingar med C och L om avsteg från Januariavtalet.

Undantagstillståndet i svensk politik är på väg mot sitt slut. Det kommer i praktiken att krävas majoritetsstöd i riksdagen framöver för att överleva politiskt. Och det kommer i sin tur att tvinga fram en ny kompromissvilja som gör ont ända in i den ideologiska märgen för många partier.

”Måtte denna misslyckade regering spricka i höst” skrev jag i en krönika i september förra året. Nu är en betydligt sämre tidpunkt för en exit Löfven med bara ett år kvar till ordinarie val. Regeringen skulle dessutom falla på helt fel fråga.

Men om det kommer något gott ur denna regeringskris är det att den påminner både väljare och politiker om de parlamentariska realiteter som råder. Ingen kan längre önsketänka om att det går att runda V och SD och regera i minoritet. 

Först föll Decemberöverenskommelsen (isolera SD) och nu går Januariavtalet samma öde till mötes (isolera både V och SD). Löfven & Lööf kan skrika sig hesa om hur ansvarslöst dessa partier beter sig, men V och SD finner sig inte längre i sina roller som pariastämplade partier utan inflytande.

Undantagstillståndet i svensk politik är på väg mot sitt slut. Det kommer i praktiken att krävas majoritetsstöd i riksdagen framöver för att överleva politiskt. Och det kommer i sin tur att tvinga fram en ny kompromissvilja som gör ont ända in i den ideologiska märgen för många partier.

Röda partier som vill driva vänsterpolitik tvingas sitta i knäet på Almegas politiska gren, Centern. C i sin tur drömmer om alliansen och vill bruka skogen, jorden och stränderna, men så länge de skyr SD mest av allt är de hänvisade till de rödgröna. M vill driva arbetslinjen, vara den vuxna i rummet och värna om ordning och reda i finanserna, men får spenderglada SD på halsen och så vidare. För att inte tala om hur svårsmält en eventuell storkoalition mellan S och M skulle vara för de båda maktpartierna.

Alla partier – med undantag för SD – är ideologiskt olyckliga i det nya partilandskapet.

Men på högerkanten har denna anpassning i mångt och mycket redan ägt rum. KD och M har motvilligt accepterat tanken på inflytande för SD medan L håller på att gå under i samma process. 

Något motsvarande inlemmande av V i det rödgröna blocket med S, MP och C har ännu inte skett. Ska man tro Annie Lööf kommer det aldrig att hända. I stället målar centerledaren upp en bild av framtiden där ”mitten” är det enda legitima regeringsalternativet, och där C råkar utgöra just denna mittpunkt.

Bland opinionsbildare till vänster växer samtidigt motviljan mot C, och röster höjs för att kasta Januariavtalet överbord. Vi har med andra ord bara sett början på de ideologiska konvulsioner som väntar inom det rödgröna blocket. 

Socialdemokraterna har varit duktiga på att beskriva alla alternativ till Stefan Löfven som statsminister som en farlig väg och rentav ”en fara för demokratin”. S är partiet som tar ansvar för Sverige och söker samförstånd medan oppositionen skapar kaos och förvandlar riksdagen till en lekstuga.

Men det som denna regeringskris blottar mer än något annat är att det inte finns något trovärdigt regeringsalternativ på den rödgröna sidan. 

Maktens matematik går inte längre ihop för Stefan Löfven.