Anna Dahlberg
På Försäkringskassan finns ett talesätt som lyder: ”Den generaldirektör som klarar en valrörelse har inte gjort jobbet.” Det sätter fingret på det enorma politiska tryck som denna myndighet lever under.
Inför varje valrörelse ska sjukskrivningarna städas bort från dagordningen. Sittande regering vill till varje pris slippa att konfronteras med ömmande fall i medierna; många minns säkert hur ”Fallet Annica” och debatten om ”Nya tuffa Sverige” höll på att kosta alliansregeringen valsegern 2010.
När valet sedan är undanstökat är det dags att strama åt igen. Då vill finansdepartementet försäkra sig om att kostnaderna för sjukskrivningarna inte drar iväg bortom kontroll. Sjukförsäkringen är nämligen väldigt dyr och kan lätt förvandlas till en tickande kostnadsbomb.
I det läget befann sig den rödgröna regeringen hösten 2015 efter en valrörelse där S hade lovat att ”ta bort stupstocken”. Paniken spred sig i Rosenbad och den nya generaldirektören Ann-Marie Begler fick i uppdrag att pressa ner sjukpenningtalet till 9,0 dagar.
Sagt och gjort. Försäkringskassan såg till att följa rehabiliteringskedjan mer nogsamt, det vill säga att göra fler prövningar av arbetsförmågan vid dag 180 än tidigare. Men när resultaten började synas var det återigen dags för valrörelse, och Socialdemokraterna tackade Begler genom att sparka henne i april 2018.
Nu närmar sig åter ett val, och mönstret upprepar sig ännu en gång. Frågan ska till varje pris städas bort från den stundande valrörelsen.
Den ambitionen märks i andelen avslag i sjukförsäkringen. För ett år sedan nekades rekordmånga – nästan 30 procent – förlängning av sin sjukförsäkring mellan dag 181 och 240. Nu, ett år senare, är avslagen nere på fyra procent. De har i det närmaste upphört.
Man får gå tillbaka till 2015 för att hitta så låga avslagssiffror – alltså året då de skenande långtidssjukskrivningarna fick finansdepartementet att kallsvettas och ta fram panikåtgärder.
Så vad är det som har hänt? Till att börja med har regeringen ändrat lagen för att möjliggöra flera undantag från regeln om att prövas mot ”normalt förekommande arbete” från dag 181 i rehabiliteringskedjan.
Men det ensamt förklarar inte ett så dramatiskt fall av avslagen. Signalpolitiken från regeringen har varit massiv på senare tid. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) har inte missat ett tillfälle att uttrycka sitt stora missnöje med avslagen och har gång på gång lovat att ”laga sjukförsäkringen”.
Han har till och med gett Statskontoret i uppdrag att granska Försäkringskassans egen genomlysning för att säkerställa att alla ”brister” åtgärdas. Vad beställningen går ut på går inte att missuppfatta för den nuvarande generaldirektören Nils Öberg: ”Sluta säga nej till sjukpenning!”
Det politiska trycket har gett önskat resultat. Försäkringskassan gjorde tidigare kvalitetsgranskningar av alla beslut – även för de långtidssjukskrivna som beviljades fortsatt sjukpenning efter dag 180.
Det var denna nya praxis som drev upp avslagen till rekordnivåer förra hösten. Men från årsskiftet har denna kvalitetssäkring tagits bort – utom för avslagsbesluten, som tvärtom har försetts med en extra granskningsomgång från den 28 juni i år.
Summa summarum: Försäkringskassan ska inte dubbelkolla ett ja längre, men trippelkolla alla nej.
Utfallet talar för sig självt; avslagsbesluten har minskat med 86 procent. Avslagen är så få att det nästan är valfritt att gå tillbaka till jobbet.
En tidigare chef på Försäkringskassan suckar djupt när vi talas vid och menar att det är ”skandalöst” att sjukförsäkringen används som valfläsk på detta sätt. Dammluckorna ska åter öppnas, kosta vad det kosta vill.
Det går fort nu. Förslag läggs till förslag för att sudda ut den arbetslinje som alliansregeringen en gång införde.
Det finns många skäl att misströsta över den svenska sjukfrånvarons ständiga berg-och dalbana. Till att börja med visar den på en osund politisering av styrningen av Försäkringskassan. Hur många som går långtidssjukskrivna speglar inte hälsoläget i första hand, utan var i valcykeln vi befinner oss.
Vilket osökt för oss till frågan om rättssäkerheten. I den svenska debatten är rättssäkerhet nästan alltid en omskrivning för att så många som möjligt ska få ja på sin ansökan – oavsett om det handlar om sjukpenning, asyl eller något annat. Men mer rättssäkra bedömningar kan i själva verket leda till fler nej.
Det är också djupt bekymrande att Socialdemokraterna inte längre tycks bry sig om de ökande kostnader som följer i spåren av en nedmonterad arbetslinje. Magdalena Andersson verkar ha släppt alla tidigare ambitioner om att hålla hårt i plånboken och i stället sadlat om till valfläskminister.
Det går fort nu. Förslag läggs till förslag för att sudda ut den arbetslinje som alliansregeringen en gång införde. Det är ”trygghetspension”, uppluckrade tidsgränser i rehabiliteringskedjan ovanpå den redan slopade bortre parentesen, sänkt skatt för förtidspensionärer, höjda ersättningsnivåer i a-kassa, sjukförsäkringen och förtidspensionen och så vidare. Till detta ska läggas att regeringen har urholkat livsinkomstprincipen i pensionssystemet och infört ett godtyckligt pensionstillägg.
Självfallet finns det en och annan justering som kan vara rimlig att göra i bidragssystemen, men den sammantagna effekten är djupt problematisk. Prislappen riskerar att bli skyhög både räknat i miljarder och i utanförskap i ett läge då arbetsmarknaden skriker efter folk.
Så varför gör Socialdemokraterna så här? I det korta perspektivet vill man blidka Vänsterpartiet för att få igenom budgeten. Men S har förstås också ett öga på valrörelsen nästa höst.
Efter en mandatperiod där man har regerat tillsammans med Januaripartierna är den ideologiska arsenalen nästan tömd. Det är svårt att ännu en gång skrämma väljarna med sänkta skatter, ändringar i Las och marknadshyror. Det var ju precis den sortens politik som de rödgröna själva presenterade efter valet.
Det krävs något annat för att mobilisera väljarna och få LO på gott humör denna gång. Då kommer en avveckling av arbetslinjen och vårt unika pensionssystem väl till pass. LO-basen Susanna Gideonsson har redan gett sin välsignelse till regeringens budgetnyheter.
Arbetslinjen erbjuder också en perfekt konfliktlinje mot högeroppositionen. SD tycker i grunden precis som V och S, men de utfästelserna kan förstås misstänkliggöras när sällskapet utgörs av Moderaterna. Frågan sår effektivt split i oppositionen och kan utgöra ett lockbete när LO-folket ännu en gång ska ringa runt bland medlemmarna och varna för att rösta på SD.
Vi kommer alla att tvingas betala slutnotan för denna ansvarslösa politik.