Anna Dahlberg
Det är match igen. De senaste opinionsmätningarna pekar mot ett rysarval den 11 september. Enligt Svenska Dagbladets statistiska modell ”Vem vinner valet?” har oppositionen rentav ett övertag i dagsläget. Det är 53 procents sannolikhet att Sveriges nästa statsminister heter Ulf Kristersson jämfört med 47 procent för Magdalena Andersson.
I sak finns det mycket som talar för ett maktskifte. Efter åtta år med socialdemokratiskt styre kännetecknas Sverige av en utdragen pyspunka. Det har uppstått absurda köer till allt från pass till fängelser. Det ställs in tåg och operationer. Dödsskjutningarna ligger på en rekordnivå och elpriserna har skjutit i höjden i södra Sverige, delvis som ett resultat av en vettlös förtida stängning av Ringhals 1 och 2.
De rödgröna har dessutom haft förtvivlat svårt att få ihop ett regeringsdugligt block; budgetar har fallit och regeringskriserna har avlöst varandra. Det är nog få väljare som skulle vilja se en repris på den senaste mandatperiodens politiska turbulens.
Till råga på allt har ekonomin gjort comeback som valfråga. Inflationstakten är högre än på 30 år och gröper ur vanligt folks plånböcker. Det borde gynna Moderaterna, som traditionellt har haft sakägarskap på det politikområdet. Medelklassens beredskap att rösta vänster på värderingsmässiga grunder torde avta i takt med att de egna ekonomiska marginalerna minskar.
I stället för att oroa sig för att tappa manliga väljare till SD borde de se faran i att förlora kvinnliga storstadsväljare till Magdalena Andersson.
Verkligheten talar därför för ett maktskifte. Vi har en vår bakom oss med kriget i Ukraina där borgerligheten har pekat ut riktningen i fråga efter fråga – Natomedlemskapet, behovet av nya försvarssatsningar och svensk vapenexport till Ukraina. Oppositionen har lett och regeringen har följt efter.
Men det finns också sådant som talar emot en vaktavlösning i Rosenbad. Det främsta trumfkortet för Socialdemokraterna är Magdalena Andersson. Förtroendet för henne är urstarkt och sträcker sig långt in i de borgerliga leden. Exempelvis har 51 procent av M-väljarna ett högt förtroende för Andersson.
Om höstens val hade varit ett presidentval skulle Andersson (62 procent) vinna i utklassningsstil mot Kristersson (37 procent). Det är ett stort bekymmer för oppositionen.
En annan belastning är SD-frågan. För många väljare skapar tanken på att ge Sverigedemokraterna inflytande över politiken en stark olustkänsla. Här måste de borgerliga partierna komma med betryggande besked om att Jimmie Åkesson inte kommer att släppas in i regeringen och att de själva kommer att stå stadigt ideologiskt.
En tredje utmaning för borgerligheten är upplevelsen av att den politiska mitten tillhör de rödgröna. Det börjar faktiskt med språket. Av motståndarna kallas M/KD/L/SD ömsom för det ”högerkonservativa blocket”, ömsom det ”blåbruna blocket”.
Till och med på Dagens Nyheters liberala ledarsida skriver man utan att tveka ”det högernationalistiska blocket”. Det är rätt uppseendeväckande. De gamla EU- och Natovännerna inom L och M skulle alltså ha fallit offer för högernationalismen.
Även i den neutrala nyhetsförmedlingen får M/KD/L/SD epitetet ”högeroppositionen” eller ”oppositionen på högerkanten”. Eftersom språket formar tanken skapas en bild av att den borgerliga oppositionen befinner sig långt från mittpunkten i svensk politik.
Partierna har delvis sig själva att skylla eftersom de inte har skapat något eget namn åt sitt regeringsalternativ. De har inte heller lyckats namnge sina politiska motståndare på ett sätt som väcker genklang hos väljarna, exempelvis ”vänsteralliansen”.
Det är heller inte bara en språkfråga. De borgerliga partierna har i hög grad koncentrerat sig på frågor som förknippas med höger, såsom lag och ordning, kärnkraft och sänkta bränsleskatter. De har varit tystare i frågor som är viktiga för väljare till vänster och mitten, som välfärden, skolan och klimatkrisen.
Man behöver inte vara ett strategiskt geni för att inse att borgerligheten behöver attrahera fler mittenväljare om den ska vinna valet i höst. Den måste bli ett lockande alternativ för storstadsväljare i allmänhet och för kvinnliga dito i synnerhet.
Men i stället verkar de borgerliga partierna vara fullt upptagna med att utkämpa det förra slaget, det vill säga att inte tappa fler väljare till Sverigedemokraterna.
Efter sitt kritiserade uttalande om varför polisen inte ”sköt skarpt” i samband med påskupploppen åkte Ebba Busch direkt till Karlskrona för att göra ett gemensamt besök med Jimmie Åkesson på ett demensboende.
KD missar sällan en chans att ”tuffhetssignalera” och visa att partiet minsann borde vara ett intressant alternativ för SD-väljarna. En annan väg framåt hade ju annars kunnat vara att åka på en egen sjukvårdsturné och lyfta väljarnas viktigaste fråga.
Moderaterna å sin sida verkar fortfarande traumatiserade av den stora blodförlusten till SD i valet 2014 och åren därefter. Partiet vågar inte visa minsta svaghetstecken i sin opposition mot regeringen. Därför övervägde man uppenbarligen inte ens att lägga ner rösterna i misstroendeomröstningen mot Morgan Johansson (S) nyligen.
Även i klimat- och landsbygdspolitiken verkar Moderaterna mer måna om att inte släppa en millimeter till SD än att vinna tillbaka storstadsväljarna.
Men det mest akuta hotet för Moderaterna är inte längre att SD ska bli större på valdagen, utan att M närmast har kollapsat i Stockholm. Moderaterna brukade vara urstarka i huvudstaden; nu har partiet rasat till historiskt låga 16,9 procent, enligt den senaste SCB-mätningen.
Var är planen för att vinna tillbaka dessa väljare?
Även Liberalerna uppträder onödigt ängsligt. Det är lätt att förstå att partiet vill vara tydliga med sitt blockbyte. Om Liberalerna ska få borgerliga stödröster i valet måste de visa sin lojalitet med Ulf Kristersson som statsministerkandidat.
Men det betyder inte att L måste skriva under varenda debattartikel som kokas ihop tillsammans med Jimmie Åkesson. Tvärtom har L mycket att tjäna på att inta en friare roll och att visa ett visst respektavstånd till SD.
Liberalerna har en intressant strategisk position i valet. Partiet kan bli en brobyggare över till borgerligheten för storstadsväljare som traditionellt har röstat höger, men som nu tvekar på grund av SD. Men då gäller det att våga vara ett mittenalternativ, som håller i skolfrågan och markerar även högerut när det är befogat.
De borgerliga partierna behöver helt enkelt tänka om. Om de ska vinna valet kan de inte utkämpa gårdagens slag.
I stället för att oroa sig för att tappa manliga väljare till SD borde de se faran i att förlora kvinnliga storstadsväljare till Magdalena Andersson.
Sakfrågorna har de redan vunnit. Nu måste de övertyga mittenväljarna om att borgerligheten också har ledarskapet och det politiska omdömet att leda Sverige.