Anna Dahlberg
På påskdagens eftermiddag utbröt våldsamma upplopp i Skäggetorp i Linköping. Scenerna påminde om en krigszon, konstaterar chefsåklagaren Eva Nemec Nordh, som är särskilt uppskakad över att även mammor och småbarn deltog i stenkastningen mot polisen.
Samma dag publicerar Dagens Nyheter ett långt reportage från Skäggetorp, där Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi har spenderat ett dygn med sexbarnsmamman Saynab Muse.
Det är en text med mycket värme, men också frustration. Mamman kämpar för att hålla sina barn borta från de gängkriminella, som ständigt cirkulerar i utomhusmiljön och jagar nya barn att rekrytera.
Hon kämpar också själv för att komma in i det svenska samhället. Men efter åtta år i Sverige har hon fastnat i SFI och kommer inte vidare. I likhet med andra kvinnor i sin klass har hon hamnat i en rundgång av barnafödande och svenskkurser.
Det är mot den bakgrunden som Stenevi tänker högt om ”att ett samtal om familjeplanering på något sätt måste till”. Hon jämför med den klassresa som Sverige gjorde, där familjeplanering och kvinnors självständighet var en central del. Samtidigt inser hon att ämnet är ”superkänsligt förstås”.
Det hedrar Märta Stenevi att hon vågar ta upp denna fråga. Att det är just hon som lyfter på locket torde underlätta en kommande diskussion.
Jag har själv efterlyst ett sådant samtal i en tidigare krönika – ”Kan stora barnkullar förklara gängvåldet?” (12/12 2020). Det är märkligt att frågan om de stora syskonskarorna ska vara tabubelagd när Sverige samtidigt storsatsar på familjeplanering i andra delar av världen.
Så sent som 2017 gick åtta procent av den svenska biståndsbudgeten till familjeplanering. Att stärka flickors och kvinnors sexuella hälsa och rättigheter beskrivs som en väg ut ur fattigdom.
Det sambandet gäller även i Sverige – både historiskt och i nutid. Det var ett frigörelseprojekt för kvinnorna när Sverige gjorde resan från stora barnkullar till små. Pionjären Elise Ottesen-Jensen reste runt i landet och spred kunskap om familjeplanering.
Samma resa behöver nu kvinnor i de utsatta områdena göra. Det skulle innebära ett enormt jämställdhetslyft för Sverige om fler kvinnor i dessa områden hade ett fast jobb att gå till i stället för att fastna i barnafödande och utanförskap.
Många barn är så trångbodda att de inte kan göra sina läxor i fred eller ens gå på toaletten vid behov
Det handlar inte bara om att lyfta kvinnorna, utan även barnen. Fler mammor på jobbet skulle innebära fler barn i förskolan, vilket skulle underlätta skolstarten.
Många barn är så trångbodda att de inte kan göra sina läxor i fred eller ens gå på toaletten vid behov. I Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” berättas om hur vissa barn i stora syskonskaror med ensamstående mammor sover under köksbordet eller bland skorna i hallen.
Det finns inga lägenheter i miljonprogrammen som kan lösa den problematiken åt familjer med kanske fyra till åtta barn. Följden blir att de äldre pojkarna vistas mycket utomhus och lätt blir indragna i gängen.
Kulturgeografen Nicklas Guldåker vid Lunds universitet hjälper polisen med att ta fram kartor över riskområden. Han ser hur kombinationen av hög barntäthet och utsatta levnadsvillkor (exempelvis inkomst, segregation och trångboddhet) skapar en grogrund för kriminalitet.
– Den kritiska massan är väldigt viktig. Några unga blir alltid ingenjörer och annat, andra hamnar snett. Ju större barngrupper det finns på en plats desto fler riskerar att utveckla ett normbrytande beteende och bli kriminella. Då uppstår en kollektiv påverkan, förklarar Nicklas Guldåker.
Ett sådant område är Friskväderstorget i Biskopsgården i Göteborg. På en yta så liten som 250 gånger 250 meter bor 500 barn under 15 år, det vill säga runt 250 pojkar. På Guldåkers karta är denna ruta markerad som illröd (utsatta levnadsvillkor) med en stor ring (hög barntäthet).
Det är alltså ingen slump att detta också är en plats där kriminella grupperingar har fått fäste. Allt hänger ihop. Jag rekommenderar varmt journalisten Lasse Wierups bok ”Gangsterparadiset” för en djupare analys i ämnet.
Två av tre invånare i utsatta områden har ännu inte fyllt 45 år. I gruppen svensksomalier har endast 12 procent passerat 45-årsdagen.
Hur kommer det sig då att frågan om barntätheten så sällan tas upp i debatten om gängvåldet? Alla talar numera om behovet av att stoppa nyrekryteringen. Det har blivit det återkommande mantrat när både rikspolischefen och justitieministern uttalar sig.
Men demografin utgör i sig en enorm rekryteringsgrund. Två av tre invånare i utsatta områden har ännu inte fyllt 45 år. I gruppen svensksomalier har endast 12 procent passerat 45-årsdagen.
Lägger man till detta de tuffare livsvillkoren och utslagningen ur skolan så inser man vidden av den utmaning vi står inför.
Självfallet ska samhället göra sitt yttersta för att så många barn som möjligt ska lyckas i livet. Men skolan och socialtjänsten kan inte trolla. Uppgiften måste vara realistisk.
”Mer resurser” hjälper inte mot trångboddheten, mammor som fastnar på SFI, frånvarande fäder, föräldrar som tackar nej till socialtjänstens insatser, brist på lämpliga familjhem, elever som skickas i väg till hemlandet under terminen och så vidare. Den sociala grogrunden till gängvåldet är betydligt mer komplex än så.
Märta Stenevi har därför rätt i att det behövs ett samtal om familjeplanering. Kvinnors frigörelse är nyckeln också till bättre uppväxtvillkor för barnen i de utsatta områdena. Men att prata räcker inte. Det behövs även en politik för att åstadkomma detta, och här misstänker jag att Stenevi är svaret skyldig.
Till att börja med måste staten sluta att ge drivkrafter att skaffa många barn. Flerbarnstillägget måste omedelbart tas bort och ett bidragstak införas. I dag har exempelvis en sexbarnsfamilj rätt till 11 740 kronor barnbidrag per månad. Till det ska läggas eventuella underhållsstöd om mamman är ensamstående.
Dessa bidrag räknas visserligen av som en inkomst om familjen får försörjningsstöd, men även riksnormen är generös för den som har många barn.
Kommuner bör ställa krav på att både män och kvinnor som mottar försörjningsstöd aktivt ska söka jobb eller utbilda sig. När Socialdemokraterna i Norrköping införde ett sådant aktivitetskrav sparade man både tiotals miljoner kronor och åstadkom ett jämställdhetslyft.
Magdalena Andersson (S) säger sig vilja vända på alla stenar i kampen mot gängbrottsligheten. Här han hon en sten som har legat orörd. Åtminstone fram tills Märta Stenevi försiktigt började peta på den.