Anna Dahlberg

Lyftet på Järva – så blev förortens skitskolor bra

Elever räknar ut tal under en matematiklektion på Rinkebyskolan.
Foto: Anna Dahlberg

Det som händer i skolorna på Järvafältet i Stockholm borde inspirera arbetet i Sveriges övriga utanförskapsområden.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kan man ana en ljusning i Järvaområdet, där flera av Sveriges mest utsatta områden – som Rinkeby, Tensta och Hjulsta – ligger? Hittills i år har det bara skett en dödsskjutning i området med koppling till gängmiljön. Det kan jämföras med totalt nio gängmord under förra året.

Enligt polisen har ett tiotal personer med stort våldskapital plockats bort från gatan, och det har gjort stor skillnad i området. 

Svårare än så behöver det alltså inte vara. 

Samma enkla samband ligger bakom skollyftet i Järvaområdet under senare år. Det är ingen mirakelmetod som har satts in, utan hårt arbete med fokus på det mest grundläggande, nämligen undervisningen.

Förra våren tog jag tunnelbanans blå linje västerut för att ta reda på mer om vändningen. Jag besökte Rinkebyskolan och intervjuade engagerade rektorer samt grundskolechefen Happy Hilmarsdottir.

En av områdets skolor – Hjulsta grundskola – rankades länge som en av Sveriges sämsta skolor och i en larmrapport till Arbetsmiljöverket listades en rad allvarliga incidenter som cykling inomhus, välta bänkar, stryptag mellan elever och dödshot.

I dag ligger gymnasiebehörigheten på Hjulstaskolan på runt 80 procent, vilket kan jämföras med snittet i Stockholm på 87,9 procent. Även de övriga skolorna i Järva har fortsatt att klättra uppåt och nådde efter vårterminen ett snitt på 216 meritpoäng (att jämföra med 248,8 för staden i stort).

Framgångarna på Järvafältet håller med andra ord i sig. Jag frågar Happy Hilmarsdottir om det inte finns en risk att det rör sig om glädjebetyg. Alla vill ju så gärna se ett mirakel i Orten.

Men hon menar att det finns en medvetenhet om risken för dopade betyg. Det är absolut inget som man vill se, utan man eftersträvar en uthållig förbättring av kunskaperna. Resultaten från vårens nationella prov kommer därför att analyseras noga. 

En sak som har hjälpt till att lyfta gymnasiebehörigheten är dock att nyanlända i högstadieåldern numera placeras på andra skolor, bland annat i innerstan.

– I Järva finns numera 13 kommunala grundskolor som är välskötta och har kvalitativ undervisning. Vi har väldigt duktiga lärare och rektorer. 82 procent av lärarna är behöriga och söktrycket på tjänsterna är högt. 

Hilmarsdottir understryker att det är väldigt många som är med och drar åt rätt håll. Men om hon ska välja ut de viktigaste framgångsfaktorerna så är det att satsa på rektorerna och undervisningen.

Kärnuppdraget måste hela tiden fredas. Det är slut på en massa projekt och schemabrytande aktiviteter. Det sociala får elevhälsoteam ta hand om i samarbete med socialtjänst och polis. Det ska inte lärarna belastas med.

Undervisningen vässas hela tiden med hjälp av lektorer och förstelärare som analyserar vad som fungerar. Elevernas resultat följs upp vid minst fyra tillfällen per år, vilket gör att stöd och resurser kan sättas in tidigt – vid behov redan i förskoleklass.

– Vi vet att vi gör rätt, men det är ett hårt jobb. Det går inte att slappna av en sekund för inget är självklart här ute. Man måste ha en organiserad rastverksamhet, rutiner vid övergångar mellan olika moment under skoldagen och så vidare. Allt måste vara jättestrukturerat.

Numera har man inga stora problem med ordningsstörningar, menar Hilmarsdottir, och pekar på att Järvas skolor ligger nära snittet när det gäller trivsel och lugn och ro. Men precis som man behöver kompensera för kunskapsgapet finns det även ett värderingsgap att överbrygga:

– Det finns en större acceptans för våld och kränkningar bland våra elever. Många bor trångt, är traumatiserade och ser och upplever våld. Även hederskultur är något som vi behöver arbeta aktivt mot i våra skolor. Vi har ett program som heter Agera tillsammans där både barn och föräldrar deltar.

– Titta på vilken skola som helst som har stora problem. De har nästan alltid för mycket personal med för låg utbildning.

Det har blivit något av ett mantra i debatten att skolorna i utanförskapsområdena saknar pengar. Mer resurser! är svaret på alla problem. Men Happy Hilmarsdottir håller inte med.

– Vi behöver inte mer pengar. En del blir nästan provocerade när jag säger det. Men Stockholm omfördelar redan väldigt mycket och vi har nästan dubbelt så hög skolpeng som i andra delar av staden. Dessutom tillkommer statliga bidrag. Det viktiga för oss är att hela tiden analysera var pengarna behövs mest och styra resurserna dit.

Grundskolechefen i Järva tycker sig ibland kunna se exempel på att extra resurser kan göra mer skada än nytta:

– Titta på vilken skola som helst som har stora problem. De har nästan alltid för mycket personal med för låg utbildning. Skolorna har hamnat i en ond cirkel. Rektorerna stannar inte och då flyr även lärarna. Sedan uppstår stora ordningsproblem och då anställer man elevassistenter för att försöka skapa lugn. Det är sällan en bra idé.

De utmaningar som man har i Järvaområdet är av annat slag. Frånvaron bland eleverna är hög. Det rör sig sällan om rena hemmasittare, utan om resor till hemlandet, skolk eller att ett läkarbesök kan bli en förevändning för att stanna hemma hela dagen. Eftersom eleverna ofta ligger flera år efter i skolan från början gör den höga frånvaron det svårt att hinna ikapp.

Även omsättningen av elever är hög – runt 20 procent per läsår. Många elever är nyanlända eller bor i lägenheter utan kontrakt. Friskolorna i området bidrar också till de många skolbytena. Till hösten ska skolorna på Järva ta emot 350 elever från den numera stängda Al-Azharskolan, exempelvis.

Men den enskilt största utmaningen är språket. En majoritet av sexåringarna börjar skolan utan att kunna tillräckligt med svenska för att hänga med i undervisningen. På vissa skolor rör det sig om så många som 90 procent, uppskattar Hilmarsdottir. 

En majoritet av eleverna i Järvaområdet läser därför svenska som andraspråk, trots att många av dem är födda i Sverige. Detta borde vara chockerande uppgifter.

Det skulle behövas någon form av obligatorisk språkförskola för att ge barnen en sportslig chans att komma ikapp.

I debatten om gängkriminaliteten pekar alltfler på skolan som en nyckel till att bryta nyrekryteringen till gängen. ”Vi måste satsa på skolan!”, brukar det heta, som om det bara var en fråga om mer pengar.

I verkligheten är uppgiften betydligt mer krävande, som framgår ovan. Det skulle behövas någon form av obligatorisk språkförskola för att ge barnen en sportslig chans att komma ikapp. 

Men det går trots allt att vända utvecklingen, vilket förändringsresan i skolorna på Järvafältet visar. Överallt där man har lyckats verkar framgångsreceptet vara ungefär detsamma. Satsa på kärnuppdraget – se till att barnen drillas i svenska och matematik av duktiga lärare. Och återupprätta lugn och ro i klassrummet.

Nästa skolminister behöver kliva upp ur sin ideologiska skyttegrav och fundera över hur man kan göra politik av den insikten.