Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Löfvens regering går på tomgång

Två månader är en kort tid.

Men hittills har den rödgröna regeringen underpresterat på nästan varje punkt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Regeringen har gjort ett utspel som skiljer ut sig från mängden. Det är löftet om att erkänna staten Palestina. Det är djärvt, egensinnigt och har fått stor internationell genklang.

Man kan tycka bra eller mindre bra om själva innehållet i beslutet, men man kommer inte ifrån att det är ett strategiskt och historiskt drag.

Det kan sannerligen inte sägas om något annat som S-MP-regeringen har gjort hittills. I stället för en rivstart har vi fått en regering som kämpar febrilt för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Fadäserna har avlöst varandra. Lagförslaget om att slopa LOV fick i veckan dras tillbaka under förödmjukande former. Samma öde mötte nyligen det ogenomtänkta beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten.

De många noviserna i Rosenbad har haft en kämpig start. Det räcker med att nämna Alice Bah Kuhnkes gatlopp i medierna och Stefan Löfvens förvirrade framträdande i EU-nämnden.

Men även de rutinerade rävarna har svajat betänkligt. Magdalena Andersson fick sämsta tänkbara start med sin presskonferens om tömda lador, vilket föranledde Finanspolitiska rådet att läxa upp finansministern.

Betydligt allvarligare är att vi har fått en utrikesminister som famlar fritt i sin analys av Ryssland. Nu senast slog Margot Wallström fast att Putin är irrationell och att det är en tiotusenkronorsfråga att lista ut vad han är ute efter. Det är ett anmärkningsvärt uttalande från en minister som vid det här laget borde vara väl förtrogen med den logik som styr Kremls agerande.

Till detta ska läggas de kärvande relationerna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. MP-ministrar har öppet distanserat sig från regeringsbeslut som de ogillar alltmedan de svåraste stötestenarna har lagts i långbänk i ett försök att skjuta problemen framför sig.

I stället för att plocka fram det bästa hos respektive parti verkar S och MP kortsluta varandras ambitioner. Miljöpartiet hade exempelvis kunnat bidra med gröna skatter och ett nytänk kring problematiska megasatsningar såsom Förbifarten och super-Jas.

Resultatet har i stället blivit höjda skatter på arbete och politiska låsningar. Det går faktiskt inte att utläsa vare sig någon röd eller grön tråd i den politik som presenteras.

Det saknas en övergripande strategi. Hur ser denna regering på de ödesfrågor som Sverige står inför, såsom skolans misslyckande, krisen i flyktingmottagandet och integrationen, relationen till Ryssland, de ökande sjukskrivningarna, behovet av en ny skattereform, arbetskraftsbristen och den samtidigt höga arbetslösheten bland utsatta grupper?

Visst har denna regering ett unikt svårt parlamentariskt läge, men ett värre problem är att den inte riktigt verkar veta vad den vill.

Mycket kan sägas om alliansens första tid vid makten, men regeringen Reinfeldt hade i alla fall en klar uppfattning om vart den ville. Reformagendan var furiös med arbetslinjen som bärande idé.

Nu har vi i stället fått en regering som är dåligt förberedd, paralyserad av interna låsningar och påfallande idélös. Det kommuniceras inga stora tankar och hålls inga linjetal, helt enkelt för att det inte finns några linjer att presentera.

Det är talande att vänsterns debattörer numera hellre bekrigar varandra om identitetspolitiken än recenserar stiltjen i Rosenbad.

I stället har scenen tagits över av Sverigedemokraterna. I nästa vecka avgör partiet ytterst ödet för S-MP-regeringens första budget. Det är inte alls givet vem som är förlorare och vinnare i det komplicerade politiska spel som tar vid om SD mot förmodan skulle göra allvar av sitt hot att fälla budgeten.

För Stefan Löfven skulle en regeringskris rymma en del möjligheter. Den skulle tvinga fram det blocköverskridande samarbete som han hela tiden har drömt om, även om möjligheten att spjälka upp alliansen sannolikt är liten i nuläget.

Vore det rentav bra för Sverige med en regeringskris? Med tanke på den knaggliga starten för S-MP-regeringen kan man argumentera för det. I förlängningen skulle man kunna föreställa sig en Löfven II-regering med Miljöpartiet utsparkat - eller en alliansregering III - som skapar blocköverskridande lösningar kring allt från energi och försvar till migration och skatter.

Problemet är att sådana scenarier ofta bygger på önsketänkande kring den politiska dådkraft som plötsligt ska inställa sig. Det riskerar också att urholka demokratin om V och SD blir de enda renodlade oppositionspartierna.

Någon enkel väg ut ur det knepiga parlamentariska läget finns inte. Men en bra början vore om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför sig själva klargjorde vilken politik de vill föra.

Två månader med regeringen Löfven ger inte mersmak.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!