Anna Dahlberg
Hösten 2015 anlände uppåt 10 000 asylsökande i veckan. Trots att Sverige ligger längst upp i EU:s norra hörn var det hit en betydande del av alla migranter som kom över Medelhavet sökte sig.
Ändå betraktades flyktingkrisen länge - och än i dag av vissa - som något som bara hände. Likt efter en jordbävning fick samhället mobilisera för att hantera följderna.
När Afghanistans president Ashraf Ghani besökte Sverige samma år lär Löfven ha uttryckt sin oro över den stora mängden ensamkommande ungdomar som sökte sig till Sverige. Presidenten ska då ha skrockat något i stil med: ”Gör något åt era pull-faktorer först!” Enligt Ghani var det alltså Sverige som aktivt lockade ungdomarna hit med våra generösa villkor.
Nu är det i stället den grova kriminaliteten som tydligen har drabbat landet likt en naturkatastrof. Utvecklingen är exceptionell i västvärden; för att hitta paralleller till den kraftiga ökningen av sprängdåd måste man söka sig till krigszoner, såsom Afghanistan.
Knarket flödar även på andra håll - utan ständiga sprängdåd
Ändå är det inte på vår egen bakgård som man letar efter möjliga förklaringar till utvecklingen. I stället lyfts narkotikan fram som en huvudförklaring. Andra talar om den stora mängden vapen från Balkan eller om barnfattigdomen.
Men som Dagens Nyheters Tysklandskorrespondent Lina Lund förtjänstfullt har påtalat flödar knarket i Berlin och barnfattigdomen är mycket mer utbredd än i Sverige. Ändå är dödsskjutningar och sprängdåd sällsynta i Tyskland.
Precis som under flyktingkrisen måste sökarljuset i stället riktas mot svenska förhållanden. Vad är det som skiljer ut oss mot resten av Europa? Det första som är slående är den extremt låga uppklaringsprocenten.
Vi har en kraftigt underbemannad poliskår som inte förmår hålla jämna steg med den organiserade brottsligheten. Risken för upptäckt är liten och konsekvenserna små för kriminella i Sverige. Samtidigt har de ställts inför ett smörgåsbord av möjligheter i form av välfärdsbrott, ID-fusk och oseriösa bolagsupplägg.
Det andra som skiljer ut Sverige är den omfattande invandringen av lågkvalificerade personer till utanförskapsområden. Mycket av den grova brottslighet som vi ser i dag har kopplingar till så kallade utsatta områden.
Här finns rimligen förklaringen till det exceptionella läget i Sverige - en kombination av mycket omfattande invandring till segregerade områden och ett rättsväsende som inte har förmått matcha den framväxande kriminaliteten.
Regeringen har släpat fötterna efter sig i fråga efter fråga
Inget av detta är naturkrafter. Det är följderna av politiska beslut - av aktiva val. Precis som med den ekonomiska krisen i början av 90-talet och migrationskrisen 2015 är det svenska politiker som har lagt grunden till dagens situation.
Skulden faller alls inte bara på den rödgröna regeringen, långt därifrån. Men den har nu haft mer än fem år på sig att komma till rätta med problemen. De åren har inte förvaltats på ett ansvarsfullt sätt. Tvärtom har viktig tid gått förlorad i fråga efter fråga.
Låt oss ta några exempel. Först i januari i år fick polisen möjlighet att sätta upp övervakningskameror utan att först söka tillstånd hos Länsstyrelsen - en ofta extremt tidskrävande process. Det är flera år senare än vad som hade behövt vara fallet om regeringen skulle ha prioriterat frågan.
Samma sak med datalagringen. Där stod polisen och Säpo under lång tid utan ett helt avgörande hjälpmedel i brottsbekämpningen. Hemlig dataavläsning utlovades första gången hösten 2015. Först i april i år blir det till sist verklighet. Samtidigt har terrorlagstiftningen släpat efter så mycket att det i praktiken råder närmast straffrihet.
Ygeman låtsas som att bråket med Säpo bygger på ett missförstånd
Och det slutar inte där. I veckan riktade Säpo hård kritik mot regeringen för att den inte vill låta brottsbekämpande myndigheter få tillgång till information från meddelandetjänster i appar och sociala medier som Facebook och Whatsapp - trots att det numera finns ett EU-direktiv som möjliggör en sådan lagringsskyldighet.
Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) ryckte genast ut och försökte ta udden av kritiken. Allt var ett missförstånd, lät han påskina, och lovade att sätta sig ner med Säpo. Det var ett lika skickligt som skamlöst försök att rädda ansiktet.
För så här ligger det till: Det aktuella EU-direktivet tillkom redan i slutet av 2018. Därefter tog regeringen gott om tid på sig att ta fram en promemoria som blev klar i september förra året. Men i den fanns märkligt nog inget förslag om att införa den lagringsskyldighet som Säpo, polisen och Åklagarmyndigheten efterlyser.
Den 2 december skickade Säpo in ett osedvanligt skarpt formulerat remissvar. Myndigheten skrev att det är ”en mycket stor brist” att frågan om lagringsskyldigheten inte övervägs och krävde att ”frågan omedelbart utreds”. Ändå hände ingenting. Först när Säpochefen gick ut på DN Debatt i veckan, efter att bombdåden avlöst varandra, vaknade Ygeman ur dvalan.
Hur är det möjligt? Hur kan rikets säkerhet ha så låg prioritet att chefen för säkerhetspolisen måste ut och skrika sig hes i medierna för att regeringen ska lyssna? Med tanke på det exceptionella läge som råder - när det gäller våldskapitalet hos den organiserade brottsligheten, men även extremistmiljöernas tillväxt och hotet från fientligt sinnade länders underrättelsetjänster - borde frågan redan vara under utredning.
Löfven ägnar sig åt signalpolitik i stället för att regera
Det är uppenbart att den sittande regeringen är dysfunktionell. Den klarar inte av att göra de prioriteringar som krävs. I stället för att agera proaktivt ägnar sig statsminister Stefan Löfven åt signalpolitik i medierna.
Med jämna mellanrum gör han exempelvis utspel om att antalet asylsökande måste ner. Sverige ska bara ta emot så många som vi klarar av att integrera, heter det. Bara timmar senare blir han uppläxad av koalitionspartnern Miljöpartiet varefter Socialdemokraterna intygar att det inte är statsminister Löfven som uttalar sig, utan partiordföranden Löfven.
Det är ovärdigt. Väljarna har rätt att förvänta sig en regering som gör allt i sin makt för att komma till rätta med situationen. I det ingår en radikal omläggning av migrationspolitiken.
Rättsväsendet måste få de resurser och befogenheter som krävs och brottsbekämpningen måste ges högsta prioritet på alla departement och myndigheter. Det är talande att i regeringens nya regleringsbrev till Migrationsverket finns inte något mål om att beivra fusk och felaktigheter. Däremot ska Migrationsverket återrapportera hur det går med jämställdhetsintegreringen.
Frågan är varför regeringen är oförmögen att inse allvaret i den rådande situationen. Är det Miljöpartiet som bromsar i varje fråga av vikt? Är det Stefan Löfven som inte klarar av att leda regeringsarbetet?
Landet behöver en nystart. Om det kräver att MP och Löfven lämnar Rosenbad bör de göra det i en gemensam sorti.