Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Löfven låter som en klimatförnekare

Socialdemokraterna uppträder som klimatförnekare i synen på jobben. Forskarnas rön viftas bort som fria spekulationer. Det är inte värdigt ett regeringsparti.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är kris för socialdemokratin. Det gäller inte bara i Sverige, utan mönstret är tydligt över hela Europa. Hoppet om att socialdemokratin var på väg att repa sig släcktes effektivt i det brittiska valet härom veckan då Labour förlorade under förnedrande former.

Det är egentligen inte så konstigt. Socialdemokratin är ur takt med tidens stora trender, såsom globaliseringen, automatiseringen och växande migrationsflöden. Dess traditionella väljarbas har slagits sönder samtidigt som rörelsen står svarslös inför den nya tidens utmaningar.

Medan högern bejakar det nya omvandlingstrycket på Europa, och populister till höger och vänster reser ragg, står socialdemokratin kvar vilset i mitten. Man levererar varken ekonomin, som högerpartierna, eller drömmar om att världen kan stängas ute och klockan vridas tillbaka, som extremisterna och populisterna.

 

Så vilket problem löser socialdemokratin i dag? Den frågan ställer sig alltfler väljare både i Sverige och runt om i Europa.

Inför valet lovade Stefan Löfven att Socialdemokraterna hade formeln för att dramatiskt sänka arbetslösheten. Men redan efter ett drygt halvår vid makten är det uppenbart att det bara var fromma förhoppningar.

Jobbmålet om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 har sablats ner av en enig expertis vid det här laget. I veckan konstaterade Finanspolitiska rådet att regeringen "får mycket svårt att nå målet". Och vid ett SNS-seminarium dömde professor Lars Calmfors ut jobbpolitiken som "ett analytiskt sammelsurium".

Visst har regeringen ett och annat förslag som kan påverka positivt på marginalen, men den föreslår samtidigt sådant som kommer att höja arbetslösheten, exempelvis höjd a-kassa och höjda arbetsgivaravgifter för unga.

 

Bara den höjda a-kassan väntas öka arbetslösheten med 27 000 personer, enligt Finanspolitiska rådet. Huvudskälet är att en mer generös arbetslöshetsförsäkring påverkar hur människor söker jobb. Man blir enkelt uttryckt inte lika ivrig att hitta ett nytt jobb och mer tveksam till att gå ner i lön.

Calmfors har kallat detta samband för ett av det starkaste som samhällsvetenskapen kan visa upp. Ändå viftar Stefan Löfven bort denna forskning som om det handlade om en osäker väderprognos: "Det fungerar inte så", slog statsministern fast när han svarade på Finanspolitiska rådets kritik.

Vänta lite nu. Här har vi alltså en statsminister som avfärdar forskningsrön och upphöjer sina egna spaningar till allmän visdom. Det är inget enstaka olycksfall i arbetet, utan något som Socialdemokraterna har satt i system.

 

Eftersom det rådande forskningsläget inte passar in i arbetarrörelsens ideologiska mall reducerar man forskningen till löst tyckande.

På vilket annat område skulle det anses vara rimligt? När klimatskeptiker är ute i debatten och ifrågasätter sambandet mellan koldioxidutsläpp och höjd temperatur tystas de effektivt och med rätta. Men när socialdemokrater låtsas som att äpplen faller uppåt i jobbpolitiken, då är det bara ett påstående bland andra.

Det är talande att finansdepartementet har slutat att redovisa beräkningar på sina egna jobbförslag. Då skulle ju saken ställas på sin spets. Regeringen skulle tvingas medge att den höjda a-kassan kommer att höja arbetslösheten något. De hemmasnickrade teorierna skulle inte platsa i en budget.

För att hålla liv i den forskningsfientliga retoriken måste finansdepartementet därför mörka.

 

Man kan givetvis invända att nationalekonomi inte är någon exakt vetenskap. Det är riktigt. Men vissa samband är faktiskt så väl belagda att de torgförs av all internationell och nationell expertis på området. Det är ingen slump att OECD, EU-kommissionen, statliga Konjunkturinstitutet med flera ser samma problem på svensk arbetsmarknad, däribland de höga lägstalönerna som stänger ute människor med låg utbildning.

Forskningen ger inget svar på vilken politik som är rätt, men den visar hur målkonflikterna ser ut. Vill man till varje pris pressa ner arbetslösheten bör Sverige följa Tysklands exempel och släppa fram låglönejobb i stor skala och absolut inte höja a-kassan. Om regeringen däremot anser att små löneskillnader och inkomsttrygghet är viktigare då måste den vara beredd att acceptera en högre arbetslöshet.

Från LO-håll låtsas man nu att man kan spränga dessa samband genom att låta Sverige dra på sig stora budgetunderskott. Men den sortens pengarullning ger bara tillfällig lindring och riskerar Sveriges ekonomiska trovärdighet.

 

Det skulle inte ens vara särskilt träffsäkert. Den stora utmaningen på svensk arbetsmarknad är att vi har en växande grupp utrikes födda med mycket kort utbildning. De skulle inte få jobb bara för att Sverige plöjer ner extra miljarder i mer motorväg och höghastighetsbanor.

Socialdemokraterna har ett val, som de borde begrunda inför nästa helgs kongress: Antingen kan de fortsätta låtsas att de är på väg mot EU:s lägsta arbetslöshet och att forskarkåren har fått allt om bakfoten. Eller så kan de ta sig samman och erkänna att de inte har politiken för att uppnå målet.

Raset i opinionen visar att väljarna redan har insett att också Sveriges socialdemokrati står svarslös.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!