Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Löfven borde skrota arbetslöshetsmålet

"Budgetförlusten i december har gett regeringen lite respit, men det är redan uppenbart att de rödgröna inte har en susning om hur de ska ta sig an jobbfrågan", skriver Anna Dahlberg. Foto: Sven Lindwall

Hokus pokus - filiokus! Så skulle man kunna sammanfatta de rödgrönas jobbpolitik. Målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 är lika verklighetsfrämmande som farligt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Budgetförlusten i december har gett regeringen lite respit, men det är redan uppenbart att de rödgröna inte har en susning om hur de ska ta sig an jobbfrågan. Svaret har hittills varit att avskaffa arbetslösheten med ett penndrag.

Ungdomar ska inte vara arbetslösa i mer än 90 dagar. De nyanlända ska vara i jobb inom två år. Och alla 35 000 långtidsarbetslösa inom Fas 3 (som visserligen räknas som sysselsatta) ska ges riktiga jobb. Simsalabim! Så trollar man bort arbetslösheten.

Verkligheten är dock mer bångstyrig. Idén om traineejobben har stött på allehanda problem och den utlovade avvecklingen av Fas 3 kommer enligt mina källor att prioriteras ner, även om den troligen påbörjas i vårbudgeten.

Det var betydligt lättare att hetsa mot Fas 3 i opposition än att komma på en vettig ersättare. Den forskningsbaserade tanken bakom system av detta slag är att det ska bli otrevligare med tiden att stå utan jobb. Med de rödgrönas förslag skulle det bli tvärtom. Bara du håller ut tillräckligt länge kommer du att belönas med en riktig lön på slutet.

Dessutom blir det svårt att få ut 35 000 långtidsarbetslösa på den ordinarie arbetsmarknaden utan en tvingande lag eller höga bidrag. Löfvens vaga idéer under valrörelsen om att Fas 3-are ska börja jobba inom skolan och på byggen visar hur ofärdig planen har varit.

Lika luftigt är löftet att alla nyanlända flyktingar ska vara i jobb inom två år. Dagens Nyheter granskade i veckan hur det har gått för den grupp flyktingar som fick uppehållstillstånd i Sverige år 2004. Det visade sig att inte ens hälften hade en inkomst på över 13000 kronor i månaden tio år senare (DN 4/3).

Arbetsförmedlingen kör redan på fälgarna i sitt etableringsuppdrag. Reformen är designad för att en arbetsförmedlare ska ta hand om 30 nyanlända. I dag är man uppe i 60 inskrivna per handläggare och på väg mot 90-100.

Samtidigt som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) pratar om vikten av att alla nyanlända ska bemötas som individer, där var och ens kompetens och intressen tas till vara, är verkligheten på väg åt ett helt annat håll. Handläggarna kopierar handlingsplaner och fördubblar och tredubblar antalet deltagare i olika aktiviteter.

För att bryta denna onda cirkel har Arbetsförmedlingen begärt 10 miljarder kronor extra i årliga anslag från och med år 2018 i sitt budgetunderlag till regeringen. Även om pengarna skulle komma i morgon tar det åratal att rekrytera och dimensionera upp verksamheten så mycket som krävs.

Vi talar alltså om en kostnadsökning från dagens sju miljarder kronor till 17 miljarder bara inom etableringsuppdraget. Ingen har så vitt jag har sett uppmärksammat detta.

Det visar hur pressad verkligheten är bakom alla högtidstal om full sysselsättning. Nästa år beräknas 75 procent av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen tillhöra så kallade utsatta grupper, det vill säga utomeuropeiskt födda, lågutbildade, funktionshindrade och 55 plus.

Samtidigt som arbetsmarknaden skriker efter sjuksköterskor, lärare och civilingenjörer växer hela tiden gruppen som står långt bort från arbetsmarknaden bland de arbetslösa. Inflödet kommer främst från två håll - avhoppare i gymnasieskolan och utrikes födda. Även om många syrier har god utbildning är det fortfarande hälften av alla nyanlända flyktingar som har en utbildningsnivå motsvarande högst grundskola.

Det finns inget politiskt parti som har något svar på hur denna utmaning ska tacklas. De borgerliga partierna vill vräka ännu fler miljarder över näringslivet och rea ut arbetskraften. De rödgröna verkar hoppas att Arbetsförmedlingen och offentlig sektor på något sätt ska axla ansvaret.

Men i realiteten famlar alla. Sverige har lägst andel enkla jobb inom hela EU - 5 procent – vilket hänger ihop med våra höga lägstalöner. Länder som har lyckats med integrationen har tillåtit mycket större inkomstskillnader än Sverige. Facken har heller ingen dominerande ställning, utan minimilönen sätts av staten.

Den vägen är som bekant stängd för de rödgröna. Så hur ser strategin ut för att nå målet om Europas lägsta arbetslöshet? Lite hårdraget återstår att på olika sätt rea ut arbetskraften, administrera bort arbetslösheten och manipulera statistiken.

Däri ligger den stora faran med regeringens jobbmål. När desperationen tilltar kommer metoderna att bli alltmer ogenomtänkta. Arbetslösa kommer att tryckas ut i åtgärder och utbildning utan någon som helst kvalitetssäkring. Risken är överhängande att även Försäkringskassan får bidra med att gömma undan arbetslösheten.

Det bästa vore därför om regeringen skrotade jobbmålet och slutade låtsas som att den har en magisk trollstav att svinga med.