Anna Dahlberg
Det var när jobbfrågan kom upp i onsdagens partiledarduell i Aktuellt som Stefan Löfven gled iväg i förskönande omskrivningar. Visserligen finns det "några med väldigt låg utbildning" bland de nyanlända, medgav Löfven. Men han ville hellre tala om alla läkare, ingenjörer, sjuksköterskor och svetsare som nu har kommit till Sverige.
Låt oss granska dessa påståenden. Förra månaden var 70 273 nyanlända inskrivna inom Arbetsförmedlingens så kallade etableringsuppdrag. Av dessa uppgav 477 personer att de är läkare och 279 att de har arbetat som sjuksköterskor i hemlandet. Det rör sig alltså om en procent av alla inskrivna.
Under 2016 deltog sammanlagt 2 804 nyanlända i något av de 14 snabbspår som har startats för att i rekordfart få ut högutbildade och yrkeskunniga personer till bristyrken i arbetslivet. Det motsvarar fyra procent av alla inskrivna.
Svenska Dagbladet granskade i höstas de stora problem som satsningen dras med. Till exempel hade man inte lyckats få ut en enda slaktare/styckare på någon arbetsplats. För lärarna går det lite bättre. Strax före jul hade de första 20 lärarna avslutat sitt snabbspår.
Men som Arbetsförmedlingens chef Mikael Sjöberg konstaterade: snabbspåren kommer "aldrig att bli någon volymaktivitet" (SvD 16/9).
Hur stor är då den grupp som Löfven refererar till som "några med väldigt låg utbildning"? Svaret är att det är den enskilt största gruppen. 31 procent av de nyanlända hos Arbetsförmedlingen har inte ens gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning motsvarande svensk grundskola (9-10 år). Löfvens "några" utgör alltså ungefär hälften av alla nyanlända.
Det är denna grupp som Sverige saknar politik för i dagsläget. Och det börjar bli bråttom att göra något åt den saken.
Inget annat västland har någonsin tagit emot så många asylsökande i relation till sin befolkning som Sverige gjorde under åren 2014-15 (OECD). Det säger något om den unika utmaning som vi står inför.
Önsketänkande och förvrängda fakta kommer inte att underlätta den uppgiften. En som länge har påtalat detta är nationalekonomen Tino Sanandaji, som i veckan utkommer med den läsvärda boken "Massutmaning - ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende" (Kuhzad Media AB).
I boken bemöter han några av de vanligaste påståendena kring flyktinginvandringen, såsom att den skulle vara en ekonomisk vinstaffär. Det är visserligen riktigt att utrikes födda har en mer gynnsam ålderssammansättning än inrikes födda. Men eftersom sysselsättningen och inkomsterna är så mycket lägre inom denna grupp blir invandringen ändå en nettokostnad för samhället. Så har det varit ända sedan 1980-talet då invandringen till Sverige skiftade karaktär från arbetskraftsinvandring till asylinvandring.
Det går alltså inte att hävda, som Fredrik Reinfeldt nyligen gjorde i Studio Ett, att vi behöver ett stort mottagande för att klara framtidens pensioner.
Sanandaji synar också argumentet att invandringen kommer att löna sig på lång sikt. Det gör han genom att specialstudera de kommuner som har axlat en stor del av det svenska flyktingmottagandet. Av de tio kommuner som har högst andel utomvästliga invandrare är det bara en - Solna - som har utvecklats bättre än genomsnittet.
I resten av kommunerna - såsom Malmö, Södertälje och Botkyrka - har skattekraften tvärtom dykt sedan år 1995. Dessa tre kommuner får nu sammanlagt 7,5 miljarder kronor i kommunal utjämning för att klara ekonomin. Det är inte långt ifrån vad 54 Norrlandskommuner får tillsammans (11 miljarder).
Andra problem i kommunerna är dåliga skolresultat, barnfattigdom och stor inkomstojämlikhet. Malmö är i dag en av Sveriges mest ojämlika kommuner. Det förklarar varför kommunalråden i Malmö och Södertälje i årtionden har vädjat om att slopa nyanländas rätt att själva välja sitt boende. För integrationen löser sig inte av sig självt på "lång sikt".
Det går givetvis att invända att det är futtigt att diskutera ekonomi och andra världsliga ting när det handlar om människor på flykt. Flyktingmottagande är en fråga om solidaritet, och den måste få kosta. Det är en viktig poäng, men då borde det å andra sidan vara enkelt att enas om att verkligheten ska beskrivas så korrekt som möjligt.
Även den moraliska diskussionen skulle behöva fördjupas. Sanandaji ställer några tänkvärda storheter mot varandra: UNHCR lyckades under förra året skrapa ihop 30 miljarder kronor i donationer från världens länder. Det kan jämföras med de svenska kostnaderna för migration, etablering och kompensation till kommunerna som uppgick till runt 75 miljarder kronor samma år. FN hade alltså inte ens hälften av den svenska budgeten för sin uppgift att hjälpa världens 65 miljoner människor på flykt. Det väcker onekligen intressanta moraliska funderingar.
Det har hänt mycket i den svenska debatten under det senaste året. Numera är utspel om mångmiljardvinster och kompetensregn sällsynta. Den utvecklingen borde alla välkomna, eftersom en förutsättning för att lyckas bättre med integrationen är att man har en riktig verklighetsbild.
Även Löfven borde inse att bruket av alternativa fakta - oavsett om syftet är att skönmåla eller svartmåla läget - bara skadar saken.
Läs också: Vem ska betala om Sverige blir som Malmö?
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.