Anna Dahlberg
Ulf Kristersson fick sin revansch. In i det sista var han uträknad. Det talades om den moderata ”dubbelsmällen”, där M-ledaren inte bara skulle förlora slaget om regeringsmakten ännu en gång, utan också sluta som en stackars Bo Lundgren-figur.
Så blev det inte. Visserligen tog SD över positionen som landets andra största parti med knapp marginal. Men givet att M lånade ut stödröster till L – och givet den extremt negativa kampanj som riktades mot partiet under valrörelsen – är valresultatet ändå ett styrkebesked.
Nu gäller det att leverera på vallöftena. Det kommer att bli tufft. Sverige är ett djupt polariserat land, där det har piskats upp panikkänslor hos delar av befolkningen.
Sverige är dessutom på väg in i ett ekonomiskt stormväder. Bara sedan valdagen har de dåliga nyheterna duggat tätt. Inflationen har stigit till hisnande nio procent. Samtidigt står det klart att reaktorstoppet på Ringhals 4 förlängs till nästa år, vilket ökar risken för att hushåll kommer att kopplas bort från elnätet i vinter.
Det är inte utan att man kommer att tänka på den gamle finansminister Kjell-Olof Feldts (S) syrliga fråga: Varför ska man rösta på en regering som jämt tycks ha otur? Detta sagt apropå det faktum att borgerligheten alltid lyckas tajma sitt regeringsinnehav med en ekonomisk kollaps.
Ulf Kristersson har därför en monumental uppgift framför sig: Han ska leda en bräcklig minoritetsregering genom en ekonomisk kris lutad mot ett högerpopulistiskt duschdraperi, som aldrig har axlat politiskt ansvar tidigare. Samtidigt ska han förvandla Sverige till ett nytt Danmark på kriminal- och migrationspolitikens område och bygga ett nytt Barsebäck.
Det lär bli värre innan det kan bli bättre igen.
En första slutsats är att Liberalerna bör ingå i regeringen. Det skulle sända betryggande signaler om det nya högerprojektets karaktär.
Om partiet skulle hamna utanför finns dessutom en uppenbar risk för att hela eller delar av den liberala riksdagsgruppen röstar ner mängder av lagförslag inom migrations- och kriminalpolitiken.
Förmodligen har även SD kommit till insikt om den saken vid det här laget. För att citera den förra presidenten Lyndon B Johnson: ”Det är bättre att ha en motståndare inne i tältet som pissar ut, än att ha någon utanför tältet som pissar in”.
SD kan för all del få med en storsatsning på Skansen, men L bör gå vinnande ur striden om public service och kulturens frihet.
En andra slutsats är att partierna på högersidan måste avstå från att blockera varandra politiskt. Om det ska stötas och blötas fram grå kompromisser i alla avgörande frågor kommer det att sluta med att alla upplever sig som förlorare. Regeringen kommer dessutom att tappa styrfart.
Då är det bättre att välja sina strider och ge upp vissa slag. L och KD måste exempelvis inse att enprocentsmålet inom biståndet kommer att slopas. M och SD är så mycket större, och har drivit den frågan med goda argument under lång tid. Om Johan Pehrson och Ebba Busch är smarta spelar de in ett ökat bistånd till Ukraina som en övergångslösning.
Liberalerna behöver också ge vika i migrations- och kriminalpolitiken. SD är det största partiet på den vinnande högersidan och ingen fråga är viktigare för Åkesson & Co än att stoppa den höga invandringen till Sverige. Partiet fick dessutom högst förtroendesiffror av väljarna inom området ”lag och ordning”.
Det måste L visa förståelse för. Ett fyraprocentsparti – som klättrade över spärren med hjälp av stödröster – kan inte agera ”spoiler” mot det politiska projekt som vann valet. Liberalerna får lov att acceptera allt från anonyma vittnen och tiggeriförbud till en migrationspolitik på EU-rättens miniminivå.
Det är heller ingen avgörande liberal strid. Att Sverige har tagit emot flest asylsökande per capita i västvärlden gör oss inte automatiskt till det mest liberala landet. Snarare har liberala värden kommit att utmanas av parallellsamhällenas framväxt.
I utbyte mot att L släpper sitt motstånd på dessa politikområden bör partiet kräva direkt inflytande över andra, mer centrala liberala hjärtefrågor. Liberalerna skulle exempelvis kunna göra anspråk på en kombinerad post som kultur- och jämställdhetsminister.
SD kan för all del få med en storsatsning på Skansen, men L måste gå vinnande ur striden om public service och kulturens frihet. Den liberala jämställdhetsministern kan dessutom inleda en kompromisslös offensiv mot hedersförtrycket.
Andra lämpliga ministerposter för Liberalerna skulle kunna vara skolminister, högskole- och forskningsminister, EU-minister och klimatminister. Eller så återlanserar regeringen en renodlad integrationsministerpost, där Liberalerna får förverkliga sitt förortslyft och rulla ut en matta av förebyggande åtgärder.
Precis som L skulle behöva leva med danska hårda tag måste SD tolerera Liberalernas syn på bildningen, kulturen, klimatkrisen och Europa.
Ulf Kristersson har en gropig väg framför sig. Men han har till skillnad från den rödgröna sidan ett politiskt projekt.
Målet bör vara att göra alla partier till vinnare på samarbetet. Då är det bättre att byta hjärtefrågor med varandra än att kompromissa sönder sig om allt.
Kristdemokraterna skulle kunna få ministerposter inom sina profilområden såsom socialminister/vice statsminister, landsbygds- och jordbruksminister och biståndsminister.
Moderaterna i sin tur bör få bära ledartröjan i kampen mot gängbrottsligheten, den historiska utbyggnaden av kärnkraften och hanteringen av den ekonomiska krisen.
Lätt kommer det inte att bli. SD har gått till val på vidlyftiga löften om kraftigt sänkta bränslepriser, en stor tandvårdsreform, generös A-kassa och sjukförsäkring med mera.
Dessa dyra vallöften hotas inte bara av Moderaternas arbetslinje, utan av den lågkonjunktur som av allt att döma väntar.
SD har aldrig behövt ta ansvar för några svåra beslut hittills. Nu kommer partiet dessutom att utmanas av en socialdemokrati i opposition, som lär ta varje chans att försöka vinna tillbaka de manliga arbetarväljarna.
Här kommer det att krävas kreativitet. Någon skarp högersväng i den ekonomiska politiken kommer inte att vara möjlig. SD behöver få vinna den symboliskt laddade striden om nivån i A-kassan under de första 100 dagarna Men Moderaterna bör se till att ha kontroll över sjuktalen och utforma en ny arbetslinje med bidragstak och kvalificeringsregler till vissa välfärdsförmåner.
Ulf Kristersson har en gropig väg framför sig. Men han har till skillnad från den rödgröna sidan ett politiskt projekt.
Nu gäller det – för att citera ett av den blivande statsministerns favorituttryck – att gå från ord till handling.