Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Anna Dahlberg: Låtsas inte som att ni räddar förorten

EFTER SKJUTNINGARNA. Ett stort pressuppbåd mötte statsminister Stefan Löfven när han besökte Vårväderstorget i Göteborg i fredags. Foto: HENRIK JANSSONFoto: Henrik Jansson

Det är skrämmande hur lite politiskt och medialt intresse som ägnas åt den negativa spiralen i utanförskapsområdena.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Mars är redan en svart månad i gängkriminalitetens Sverige. Nyligen sprängdes två personer till döds i en lägenhet i Nyköping. Bara dagar senare mördades tre unga människor i Uddevalla. Till det fogas nu veckans fasansfulla dåd i Göteborg där minst två attentatsmän riktade automateld in i en restaurang med två döda som följd.

Skjutningar och annan gängrelaterad brottslighet har blivit vardag i många utsatta förorter. Vi talar om över 200 skjutningar om året bara i storstadsområdena Malmö, Göteborg och Stockholm. Och detta trots kraftfulla polissatsningar som Projekt Olivia i Malmö och Trygg i Göteborg.

Ingen kan vara överraskad över utvecklingen. I höstas kom Rikspolisstyrelsen med en rapport där man konstaterade att det numera finns 55 geografiska områden i 22 av landets städer där kriminella nätverk har stort inflytande över lokalsamhället.

Vanliga brott är öppen narkotikaförsäljning, våldsamma uppgörelser på allmän plats, inbrott, utpressning och hot. Även restauranger, krogar och närlivsbutiker hamnar ofta i skottgluggen. Näringsidkare pressas på pengar, utsätts för beskyddarverksamhet eller tvingas att sälja smuggelvaror.

Samtidigt har polisen svårt att agera i områdena eftersom många är rädda för att vittna mot gängen. Dessutom angrips polisen ofta rent fysiskt och får sina fordon förstörda.

Det kusliga är hur lagbunden denna utveckling tycks vara. Det rör sig nästan uteslutande om socioekonomiskt utsatta områden som präglas av låg sysselsättningsgrad, högt bidragsberoende och fallande skolresultat. Till och med ohälsan följer samma dystra mönster.

Vi har fått ett samhälle som dras isär med närmast matematisk precision. Vi ser det hända framför våra ögon, men vi gör ingenting åt saken.

Grundproblemet är att Sverige har öppnat sina yttre gränser, men inte sina inre. Det är lätt att få uppehållstillstånd, men svårt att få in en fot på arbets- och bostadsmarknaderna. Utanförskapsområdena har blivit slussen mellan vi och dem. Och denna sluss fylls nu på i snabb takt.

När vi talar om att svenskarna öppnar sina hjärtan är det i realiteten dessa områden vi talar om. Visst slås det upp anläggningsboenden överallt i glesbygds-Sverige, men den breda strömmen går mot städernas miljonprogramsområden - först via EBO (rätten för asylsökande att ordna eget boende), sedan via självbosättningen som ingen har kontroll över. Det är i hög grad invandrar-Sverige som står för flyktingmottagandet.

Följden är att trångboddheten breder ut sig när flera familjer ska trängas under samma tak. En del lägenheter görs om till transitlägenheter fyllda av madrasser som hyrs ut till personer som är skrivna någon annanstans.

Det är också hit en stor andel av de nyanlända barnen kommer för att börja skolan. Redan problemtyngda skolor får bära bördan av att introducera ständigt nya barn i verksamheten.

I spåren av denna samhällsomvandling uppstår dessutom en svart ekonomi. Det finns snabba pengar att tjäna på sådant som att sälja sitt pass, hyra ut transitlägenheter, sälja falska adresser och hjälpa hit asylsökande.

Enligt gränspolisen i Malmö finns det starka kopplingar mellan dessa smugglarnätverk och gängkriminaliteten. Pengarna slussas över till inköp av vapen, statusprylar, kiosker och andra vita fasader eller förs ut ur landet.

Det är när man lägger ihop alla dessa trender som man ser det oroande mönstret. Vi får en alltmer socialt pressad situation i de utsatta förorterna. Skolan hamnar lätt i en negativ spiral när de ambitiösa eleverna flyr och nivån hela tiden måste anpassas efter de senast anlända. I flera av förortsskolorna i Göteborg, exempelvis, går inte ens hälften ut grundskolan med gymnasiebehörighet.

Ungdomar pressas ut på gator och torg om kvällarna när lägenheterna blir överfulla. Samtidigt som trösklarna höjs in till det omgivande samhället sänks trösklarna till den kriminella världen. De enda som står med en öppen famn framför 18-åriga killar utan betyg är de kriminella gängen och IS.

Det är lönlöst att försöka göra partipolitik av detta. Alliansen lovade krafttag mot utanförskapet, men i själva verket ökade antalet utsatta områden under de borgerligas tid vid makten. Lika poänglöst är det att skylla på högerns skattesänkningar, som inrikesminister Ygeman (S) försökte sig på i Aktuellt häromkvällen. Såväl Göteborg som Malmö är socialdemokratiska skyltfönster.

Än så länge har ingen sida avvikit från den rådande modellen - nämligen att utanförskapsområdena ska fortsätta att bära flyktingmottagandet och att trösklarna in till resten av samhället ska vara fortsatt höga.

Det finns inga radikala idéer på bordet om att vare sig slopa EBO, tvinga kommuner att ta emot flyktingar, skrota hyresregleringen, satsa på social housing i stor skala, upphäva det fria skolvalet, bussa elever till de bästa skolorna, införa en låg statlig minimilön eller - för den delen - att minska flyktingmottagandet.

Så vad är egentligen planen för de utsatta förorterna? Under de kommande fem åren räknar Migrationsverket med att Sverige ska ta emot nästan 350 000 asylsökande. En stor andel av dessa kommer att hamna i dagens utanförskapsområden. Det finns varken lediga bostäder eller tillräcklig vilja att ta emot på andra håll.

Låt oss fundera ett slag över vad det kommer att betyda för dessa områden. Hur ska skolresultaten kunna vändas? Hur ska människor bo? Vad kommer att hända med gängkriminaliteten och framtidstron?

Vi kommer att höra många löften framöver om hur integrationen ska förbättras och hur Biskopsgården och andra förorter ska lyftas. Men sanningen är att vi får vara tacksamma om det inte blir betydligt värre.

 

Läs också:

Trångboddhet gynnar de kriminella gängen

Ge läkare i fattiga förorter högre lön

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.