Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Låt oss prata om moralen, liberalismen och migrationen

Principtänkande står mot konsekvenstänkande i migrationsfrågan. I politikens värld passar den senare moralsynen bättre, skriver Anna Dahlberg. Foto: NAKE BATEV / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det görs många tvärsäkra påståenden om vilket som är det moraliskt rätta och liberala svaret i migrationspolitiken. Men frågan är mycket mer komplex än vad de flesta vill erkänna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

För några veckor sedan demonstrerade tusentals tyskar mot antisemitismen, iklädda judisk kippa. Marschen var en reaktion på en uppmärksammad händelse i Berlin, där en syrisk asylsökande hade gått till attack med ett skärp och glåpord mot en person som bar just kippa.

Ironiskt nog var brottsoffret en student med arabiskt ursprung, som bar kippan som ett experiment i solidaritet med sina judiska vänner. Slutsatsen blev dock densamma. Precis som företrädare för judiska organisationer i Tyskland har varnat för kan det numera vara farligt att bära den judiska huvudbonaden i tyska storstäder.

Den tyska antisemitismen har gamla anor och kan absolut inte reduceras till ett importerat problem. Men enligt statistik från det tyska inrikesdepartementet är det personer med muslimskt ursprung som ligger bakom de flesta antisemitiska angreppen, såväl fysiska som verbala.

Diskussionen känns igen från Sverige efter attentaten med brandbomber mot synagogan i Göteborg och det judiska kapellet i Malmö förra året. Judiskt liv måste numera ske bakom skyddsglas, som Naomi Abramowicz beskrev det efter ett besök i Malmö.

Migrationen påverkar judiskt liv i Europa

Det är viktigt att inte förlora nyanserna här. I länder som Polen och Ungern grasserar judefientligheten utan någon närvaro av minoriteter från Mellanöstern, sida vid sida med islamofobin. Det går heller inte att dra alla människor från en viss region över en kam.

Men det råder ingen tvekan om att ett stort mottagande av migranter från länder med utbredd antisemitism påverkar judiskt liv i Europa, vilket har blivit tydligt i både Sverige och Tyskland på senare år. 

På liknande sätt kan man se samband till ökad brottslighet. En tysk studie från i vintras visar på en kraftig ökning av antalet våldsbrott i delstaten Niedersachsen. Mer än 90 procent av ökningen har kunnat hänföras till unga manliga invandrare som anlänt under åren 2014-2015. 

I Sverige visar Nationella trygghetsundersökningen (NTU) på en rekordökning av antalet brott mot person. Bland annat har kvinnors självrapporterade utsatthet för sexualbrott tredubblats sedan år 2012. 

Hur sambandet ser ut till de senaste årens stora flyktingmottagande kan man bara spekulera om. Men givet den redan kända överrepresentationen i brott och överskottet av män i brottsaktiv ålder är det rimligt att utgå från att det finns en koppling också i Sverige, även om det givetvis kan finnas fler förklaringsfaktorer, såsom poliskrisen.

Liberalens dilemma: principer eller konsekvenser?

Ökad antisemitism och ökad brottslighet är därför två konsekvenser som man rimligen bör räkna med som en konsekvens av en generös asylpolitik. Andra effekter är press på välfärdssystemen och framväxten av parallellsamhällen där sådant som hedersförtryck, homofobi och klantänkande slår rot. 

Mycket talar dessutom för att alternativhögern har fått ett bestående uppsving efter flyktingkrisen hösten 2015. Ökad migration tycks driva på polariseringen i västerländska samhällen och orsaka en nationalistisk rekyl. 

Få skulle kalla detta för liberala landvinningar. Ändå hävdas det ofta i debatten att det bara finns en möjlig liberal hållning i migrationsfrågan. I själva verket ställs liberalismen här inför ett dilemma.  

I ena vågskålen ligger värderingar om öppenhet, individers frihet och mänskliga rättigheter. I den andra vågskålen finns insikten om att det liberala samhället är en skör planta som bara kan realiseras inom ramen för en fungerande nationalstat. I synnerhet gäller det den nordiska samhällsmodellen med små befolkningar, utbyggd välfärd, hög tillit och exotiska värderingar kring sådant som jämställdhet och individens frihet.

Migrationen måste därför anpassas efter landets förmåga att integrera de nyanlända. Överskrids den kapaciteten riskerar de liberala värdena att trängas tillbaka.

Kants pliktetik står mot Webers ansvarsetik

Moraldiskussionen följer egentligen samma mall. Inom Socialdemokraterna jäser nu missnöjet med vad man uppfattar som en migrationspolitik tömd på humanism. För kritikerna är det självklart att det enda moraliskt försvarbara är att gå tillbaka till den gamla politiken med permanenta uppehållstillstånd och rätt till familjeåterförening även för så kallat alternativt skyddsbehövande.

Återigen är det principtänkande som står mot konsekvenstänkande. På filosofispråk skulle man kunna tala om Kants pliktetik respektive Webers ansvarsetik. För många liberaler och S-kritiker i debatten verkar det vara självklart att moral är liktydigt med att följa humanistiska principer.

Enligt detta sätt att resonera saknar det betydelse vilka följderna blir, eftersom vi är förpliktigade av den goda handlingen. Permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening är rätt i sig; det spelar ingen roll att Sverige skulle riskera att på nytt hamna i samma akuta läge som hösten 2015.

På liknande sätt resonerar ofta samma grupperingar när det gäller tiggeriet. Att be om hjälp kan aldrig vara förbjudet, heter det. Man utgår från principen snarare än tiggeriets konsekvenser med människohandel, illegala bosättningar och skeva incitament i hemlandet.

Svårt med religiöst färgade moralsyner inom politiken

Det går inte att säga att den ena typen av etik är rätt och den andra fel. Båda sätt att resonera är utslag av moraliska överväganden, eller för den delen liberala överväganden. 

De behöver heller inte vara ömsesidigt uteslutande; även för många anhängare av absoluta principer fanns det en gräns hösten 2015. På samma sätt finns det givetvis principer som anhängare av konsekvenstänkande inte är beredda att tumma på.

Men inom politikens värld underlättar det onekligen om man förhåller sig till ansvarsetiken snarare än till ett mer religiöst färgat synsätt på moral. Statsvetarprofessor Johannes Lindvall argumenterade väl för detta förhållningssätt för några år sedan: "... att se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting" (Sydsvenskan 10/12 -16).

Det synsättet medger ingen moralisk springnota i migrationspolitiken. Alla konsekvenser måste beaktas, även hur en stram linje påverkar alla de människor på flykt som inte får en framtid i Sverige. 

Ingen tjänar på att Sverige går in i väggen igen

Min slutsats har blivit att Sverige kan göra mest gott genom att värna det egna landets funktionalitet, förbli en världsledande givarnation till UNHCR och vara ett uthålligt mottagarland för främst konventionsflyktingar som riskerar personlig förföljelse i sitt hemland.

Ett Sverige som kör slut på sin mottagarkapacitet inom loppet av några år, och därefter behöver rikta energin inåt, kommer att åstadkomma betydligt mindre gott för världens mest utsatta. 

Liberalismens aktier lär inte heller stå högt i kurs.

 

Läs också: Judiskt liv i Malmö sker bakom skyddsglas 

 

"Ju hårdare risk att åka dit desto färre brott blir det"