Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Låt LO sura och Sjöstedt bråka hela vägen till Hanoi

LO har sagt nej till ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden. Men det är uppenbart att det finns olika viljor inom fackförbundet.Foto: ROBIN HALDERT / TT / TT NYHETSBYRÅN
Uppgörelsen mellan Svensk Näringsliv och PTK möttes nästan med en axelryckning.Foto: ANDERS WIKLUND / TT / TT NYHETSBYRÅN

Nejsägarna har ingen vetorätt över arbetsrätten. Säg ja till parternas uppgörelse.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Lek med tanken att det var LO som gjorde upp med Svenskt Näringsliv (SN) förra fredagen – inte PTK. Vilken bomb det hade varit. Medierna hade rapporterat om ett historiskt genombrott och Stefan Löfven hade fått kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Men nu var det ”bara” PTK och SN som enades om en uppgörelse. Så beskedet mottogs nästan med en axelryckning medan den stora nyheten var att LO sade nej. 

Självfallet skulle det ha varit en enorm skillnad om det var LO som hade skakat hand med näringslivet för det hade i praktiken banat väg för ett historiskt huvudavtal – ett nytt Saltsjöbadsavtal om man så vill. Det är ju LO som har varit svårast att övertyga.

Men det säger också något om makten över tanken. PTK representerar 25 fackförbund med runt 900 000 medlemmar inom privat sektor och över två miljoner tjänstemän omfattas av deras kollektivavtal. I LO ingår som jämförelse 14 förbund med totalt cirka 1,4 miljoner medlemmar. 

Ändå orienterar vi oss efter en gammal karta där LO är alltings epicentrum. 

Bollen är nu tillbaka hos Januaripartierna som måste bestämma sig hur frågan om arbetsrätten ska hanteras. På måndag ska alla remissvar på las-utredningen ha inkommit. Efter det finns det egentligen tre vägar framåt. 

Antingen kan utredningen läggas till grund för en ny lag eller parternas uppgörelse. C och L har nu öppnat för båda dessa alternativ. En tredje möjlighet skulle kunna vara att duka upp en buffé med de olika delförslagen och hitta en lösning utifrån det.

Utredningen tar i första hand sikte på att radikalt förbättra situationen för små företag med upp till 15 anställda. Partsuppgörelse vill även förenkla för medelstora och stora företag när det gäller exempelvis undantag från turordningsreglerna, men går i andra avseenden inte lika långt.

Båda förslagen skulle göra det lättare att säga upp anställda som missköter sig grovt, exempelvis arbetsvägrar, kommer för sent till jobbet ständigt och jämt eller mobbar kolleger. Lösningarna skiljer sig åt, men arbetsgivaren skulle inte längre behöva betala lön och förmåner för den uppsagde ända fram tills att tvisten är avgjord i Arbetsdomstolen, vilket kan ta ett och ett halvt år. För en småföretagare kan den ekonomiska smällen i värsta fall göra det omöjligt att driva verksamheten vidare. 

Vad betyder ens rätten till ”skälig kompetensutveckling”? Det är en ytterst vag formulering, som skulle skapa stor osäkerhet hos många arbetsgivare och spä på dokumentationshysterin ytterligare.

På en avgörande punkt är dock partsuppgörelsen överlägsen utredningen – när det gäller kompetensutvecklingen. 

Parterna vill klokt nog bygga vidare på det system för omställning som redan finns – Trygghetsrådet (TRR) och Trygghetsfonden (TSL) – och komplettera det med ett statligt studiestöd. Resultaten när det gäller att få ut arbetslösa i jobb igen är enastående.

Utredningen däremot vill införa ett krav på kompetensutveckling i las. 

I den senaste partiledardebatten i Agenda drog Centerledaren Annie Lööf fram kompetensutvecklingen som ett ess ur rockärmen i duellen mot Jonas Sjöstedt (V). Om las-utredningen blir verklighet kommer minsann alla anställda att få laglig rätt till kompetensutveckling! näpste Lööf.

I själva verket är detta lagkrav det enskilt mest problematiska inslaget i utredningen. För vad betyder ens rätten till ”skälig kompetensutveckling”? Det är en ytterst vag formulering, som skulle skapa stor osäkerhet hos många arbetsgivare och spä på dokumentationshysterin ytterligare. 

Vilken kompetensutveckling ska alla landets städare och diskare erbjudas, exempelvis? Lagkravet är inte ens begränsat till de arbetsuppgifter som man är anställd för. 

HR-avdelningarna skulle få nya befogenheter när de ska skicka i väg personalen på diverse kurser för att säkerställa att lagens krav är uppfyllda för alla medarbetare. Åtminstone på papperet. Alla som har tvingats gå digitala GDPR-kurser de senaste åren vet hur meningslöst det kan vara.

Kravet skulle skapa rättsosäkerhet och vara starkt tvistedrivande. En anställd som blir uppsagd på grund av arbetsbrist kan alltid gå till domstol och hävda att hen inte fick tillräcklig kompetensutveckling av arbetsgivaren. Skadeståndet lär komma som ett brev på posten.

Man kan undra varifrån denna ogenomtänkta idé kom till att börja med. Gissningsvis var det något som Socialdemokraterna kastade in i sista minuten för att upprätthålla den berömda balansen. 

Det talar hur som helst starkt för att göra partsuppgörelsen till ny standard på svensk arbetsmarknad. Den skulle dessutom ha ett brett stöd både politiskt och av tunga parter på arbetsmarknaden.

LO skulle så klart gå i taket – åtminstone de argaste sju förbunden. Och Vänsterpartiet skulle sannolikt försöka göra verklighet av sitt hot om ett misstroendevotum. Men det är svårt att tro att den borgerliga oppositionen skulle haka på det i skarpt läge om det blir partsuppgörelsen som läggs fram för omröstning i riksdagen.

M och KD får helt enkelt välja en bättre strid.