Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Låt inte vänstern slarva bort vårt ekonomiska arv

LO krävde i veckan att förändringarna i a-kassan ska bli permanenta.Foto: ROBIN HALDERT / TT / TT NYHETSBYRÅN
Vänsterledaren Jonas Sjöstedt är nöjd med att flera av de krav som partiet längre har drivit nu har blivit verklighet - om än temporärt.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

När vänsterledaren Jonas Sjöstedt är nöjd finns det skäl att dra öronen åt sig. Så fort den akuta krisen är över måste arbetslinjen återinföras. Annars hotas decennier av ekonomiskt ansvarstagande.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kriser brukar beskrivas som möjligheternas moder. Är det måhända vänsterns revansch i samhällsdebatten som vi bevittnar nu? 

Det finns en del som talar för det. Januariavtalet har redan spolats bort av utvecklingen. I stället är det krishantering som har blivit den stora uppgiften för januaripartierna. På kort tid har både karensdagen slopats och a-kassan blivit mycket mer generös. 

Näringslivet är nere på knä och vädjar om statlig hjälp. Samtidigt höjs krav på att socialisera all privatvård under coronakrisen alltmedan marknadslösningar har hamnat i vanrykte när medicinlagren gapar tomma.

Hur denna historiska kris kommer att stöpa om Sverige vet vi först i efterhand. Men det är en definierande kris och därför gäller det att redan nu se upp för några av de mest uppenbara riskerna. 

Det är decennier av ansvarstagande som har lagt grunden till vår starka ekonomi med robusta statsfinanser, hög sysselsättningsgrad och ett konkurrenskraftigt näringsliv. Det vore förödande om denna bedrift skulle förslösas i sviterna av coronasmittan.

Så vad behöver göras? Här är ledstjärnorna som bör vägleda regeringens krishantering:

1) Rädda näringslivet. Regeringens insatser hittills räcker inte. Finansminister Magdalena Andersson (S) verkar rygga för att satsa på massiva direktstöd till företagen. Hon sprider hellre ut skattemiljarderna över tid och till olika ändamål. Det går att ana både ideologiska reflexer bakom det vägvalet och en finansministers klassiska instinkt att ha kvar marginaler inför ännu värre dagar.

Men den här krisen liknar ingen annan i modern tid. Det är ingen strukturkris där vi måste låta olönsamma företag slås ut för att ge plats för nya, mer konkurrenskraftiga. Tvärtom riskerar vi nu en historisk våg av konkurser av livskraftiga tjänsteföretag på grund av ett virus.

Det är heller ingen efterfrågekris. De flesta har gott om pengar att lägga på konsumtion, men saknar möjligheten att spendera dem, eftersom de tillbringar den mesta tiden i hemmet. Att släppa ut ”helikopterpengar” för att stimulera efterfrågan vore därför en ineffektiv åtgärd i nuläget.

I stället måste pengarna satsas på att låta så många företag som möjligt övervintra krisen. Det skulle inte bara förhindra att restauranger och butiker går i putten; det skulle också dämpa krisens fortplantning i ekonomin.

2) Återinför arbetslinjen så snart som möjligt. Det är rätt att tillfälligt slopa karensavdraget för att bromsa smittspridningen liksom att lätta på villkoren i a-kassan. Men det måste vara just tillfälliga åtgärder. Att både V och LO pressar på för att förändringarna i a-kassan ska permanentas är illavarslande.

Redan märks hur sjukfrånvaron rusar i många sektorer. I huvudsak är det en effekt av att människor agerar som önskat och stannar hemma vid minsta förkylningssymptom. Men det ger samtidigt en fingervisning om hur det skulle kunna se ut på många arbetsplatser om karensavdraget slopades permanent.

Vi har varit där förut. 1987 togs karensdagen bort och ersättningsnivån motsvarade 100 procent av inkomsten. Sjuktalen rakade i höjden, vilket tvingade fram en rad åtstramningar, däribland en återinförd karensdag (1993) och införandet av ett sjuklöneansvar för arbetsgivarna under de första två veckorna (1992). I decennier har sjuktalen åkt jojo mellan toppar och dalar, eftersom politikerna inte har orkat vara uthålliga. 

Att återställa villkoren i sjukförsäkringen som planerat den 31 maj lär ändå vara enkelt politiskt jämfört med att återgå till en stramare a-kassa den 3 januari nästa år. Men även där behöver arbetslinjen återupprättas.

Som professor Oskar Nordströms-Skans påpekar i ett inlägg på sajten Ekonomistas bör målet i nuläget vara att bredda a-kassan, men på ett sätt som gör det lätt att snabbt skala tillbaka utvidgningarna. På så vis skulle man säkerställa att arbetslösa fortsatt har starka drivkrafter att söka de jobb som uppstår.

Att upprätta arbetslinjen var en mödosam och politiskt kostsam process för alliansregeringen efter valsegern 2006. Att riva ner den skulle vara den enklaste saken i världen - och sannolikt belönas av väljarna.

3) Värna starka statsfinanser. Regeringen bör som sagt inte tveka att satsa enorma belopp i krisens akuta skede. Men det understryker bara vikten av att ha starka statsfinanser i grunden. Om vänstern hade fått bestämma skulle vi inte ha haft dagens reserver att ösa ur.

När krisen väl är över måste vi tillbaka till det utgångsläget. Det kommer att bli en utmaning givet de stora behov som finns inom vård, skola och omsorg framöver liksom inom rättsväsendet och försvaret.

Därför är det så avgörande att hålla i arbetslinjen och den höga sysselsättningen. Lika viktigt är det att stå emot orealistiska förväntningar på exempelvis kraftigt höjda pensioner. Dessvärre har regeringen redan fått klartecken för att införa ett så kallat pensionstillägg på runt 600 kronor i månaden. 

Denna märkliga förmån ska finansieras över statsbudgeten och saknar varje koppling till principerna bakom dagens inkomstrelaterade pensionssystem. Det är principlösheten upphöjd till princip. Varje framtida valrörelse riskerar att bli en tävlan om vem som lanserar det mest generösa pensionstillägget i version 2, 3 och 4.

Som om inte det var nog har Socialdemokraterna utlovat 70 procent av slutlönen i allmän pension. Det är en fullständigt verklighetsfrämmande idé med tanke på att dagens kompensationsgrad ligger på runt 55 procent. Varifrån ska dessa runt 90 miljarder kronor tas? S riskerar att utlösa ett kaos i ett av världens mest förnuftiga pensionssystem.

De politiska partierna måste orka stå pall

På en viktig punkt har vänstern rätt. Coronakrisen har ännu en gång blottat högerns övertro på att marknaden av sig självt ska lösa i grunden politiska uppgifter, såsom att se till att landet har tillräckliga beredskapslager.

Men i övrigt finns det ingen anledning att lyssna på vänsterkraven på en återställarpolitik. Tvärtom är det viktigare än någonsin att vårda arvet efter decennier av ansvarsfull ekonomisk politik. 

De politiska partierna måste orka försvara de landvinningarna och stå emot vänsterpopulismens locktoner. Låt inte valrörelsen 2022 förvandlas till en mardröm.