Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Låt inte SD diktera den politiska debatten

Storkoalitionen i migrationsfrågan har inte varit lyckad. Det är absurt att lämna hela mittfältet fritt med ett främlingsfientligt parti på frammarsch.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det finns något djupt paradoxalt över den senaste veckans dramatik. Det politiska tonläget har gått upp i falsett. Som väljare är det lätt att tro att de politiska skillnaderna har blivit avgrundsdjupa.

I verkligheten förhåller det sig tvärtom. Den polariserade debatten skymmer det faktum att skillnaderna i sakpolitiken är förhållandevis modesta. Det är också förklaringen till att marknaden har reagerat så lugnt på det politiska kaoset i veckan.

 

I stället har vi fått bittra pseudodebatter om vem som sträckte ut en hand eller bjöd med armbågen och vem som borde ha bett om ursäkt och inte. Alliansen försöker måla upp bilden av ett Sverige som står och faller med en svindyr motorvägstunnel förbi Stockholm medan Socialdemokraterna låtsas som att alliansen har kört finanserna i botten.

Det är lätt att bli politiskt deprimerad av denna tillställning. Debatten rör sig i allt längre bort från de verkliga ödesfrågor som Sverige står inför. Och med ett nyval i antågande offras de små frön till nytänkande som trots allt har planterats.

Fyra områden framstår som i mest akut behov av reformer: skolan, försvaret, bostadspolitiken och migration/integration. På alla dessa områden har Sverige stora problem, som också påtalas av omvärlden.

 

Senast i veckan slog OECD fast att den växande ojämlikheten i svensk skola är chockerande och att lärarnas status snabbt måste lyftas. Men bland partierna råder i stället konsensus om att mindre klasser och fler lärare är viktigast för att häva krisen.

Inte heller i försvarsfrågan tas några djärva kliv. Trots att det är uppenbart att Sverige har blivit ett säkerhetsvakuum i Östersjöområdet ligger industripolitiken och alliansfriheten fast. Ingen vågar rucka på status quo.

Samma sak med bostadspolitiken. Omvärlden larmar om hushållens skenande skuldsättning och bostadsbristen har blivit ett av landets mest pressande problem. Men bland partierna är detta snarast en icke-fråga. Få vågar ens närma sig de känsliga frågorna om hyresregleringen och ränteavdragen.

 

Allra mest låst är läget i migrationsfrågan. Som en reaktion på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har de övriga riksdagspartierna steg för steg surrat fast sig i en storkoalition med Miljöpartiet som vägvisare.

Syftet har varit att isolera och försvaga SD samt att slå vakt om Sverige som ett öppet land. Tanken var god, men som strategi har den misslyckats.

Politikens mittpunkt har förskjutits och alternativen försvunnit. Vi har nu ett flyktingmottagande som håller på att haverera, utan att de etablerade partierna har några svar att ge oroliga väljare. Strategin har blivit kontraproduktiv: i stället för att försvaga SD blåser man upp partiet med konstgjord andning.

Många pekar på integrationspolitiken som nyckeln till denna låsning. Men vilka förslag är det som alliansen har struntat i att lägga under åtta år som nu ska ställa allt till rätta? Att komma dragandes med ändringar i LAS när bostäderna är slut, trångboddheten breder ut sig, kommunerna slår bakut och Arbetsförmedlingen går på knäna är faktiskt ett hån.

Sanningen är ju att samma personer som bedyrar att integrationspolitiken är trollspöet som ska lyfta utanförskapsområdena inte ens vågar ta ordet lägstalöner i sin mun.

 

Denna svarslöshet är farlig. De etablerade partierna lämnar väljarna i sticket och lämnar det politiska mittfältet tomt i en central politisk fråga. Som PJ Anders Linder påpekade i Dagens Industri i fredags ställs väljarna i princip inför två alternativ: en migrationspolitik dikterad av Miljöpartiet eller av Sverigedemokraterna. Västvärldens mest porösa gränser eller gränsbom och noll integrationspolitik.

I vilken annan fråga skulle vi acceptera en sådan alternativlöshet? Västvärldens högsta skatter eller Estlands nivå? Islands försvar eller USA:s?

Migrationspolitiken är givetvis speciell eftersom det handlar om människor och människor i nöd. Men även på detta område finns det utrymme för en tredje väg. Partier som Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet skulle kunna forma en migrationspolitik som förmår förena idealism och realism. En politik som står upp för värden som mångfald och öppenhet samtidigt som de erkänner vissa begränsningar när det gäller antalet asylsökande som Sverige kan ta emot om vi ska kunna lyckas med integrationen.

Det handlar inte om att skicka tillbaka krigsflyktingar, vilket några försöker ge sken av i debatten. Det handlar inte heller om att i förväg fastställa ett tak för antalet asylsökande, något som givetvis inte låter sig göras.

Syftet skulle i stället vara att prioritera tydligare och att via signaler - såsom tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta - få till stånd en jämnare fördelning av asylströmmarna inom Europa.

 

Moderaterna har nu slagit igen dörren för en sådan diskussion. Det är synd. Ofta inpräntas vikten av att SD inte ges inflytande över migrationspolitiken och över hur debatten förs. Det är helt rätt tänkt.

Men att forma en tvärtompolitik är också en form av anpassning. Om man menar allvar med att vägra låta SD diktera villkoren borde man i stället välja att tänka självständigt, som om partiet inte fanns.

En välkommen bonus skulle bli att SD:s attraktionskraft minskar på köpet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!