Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Dahlberg

Låt inte S vara solen som allt snurrar kring

Magdalena Andersson (S) och Stefan Löfven (S) har dominerat stort i medierna under hösten.
Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN

Socialdemokraterna dominerar medierna fullständigt och är skickliga på politiskt spinn. De borde möta större motstånd.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Politik, det är att vilja, slog Olof Palme fast i ett berömt tal. Men frågan är om inte politik nuförtiden snarare handlar om att vinna kampen om verklighetsbeskrivningen. Och eftersom denna i hög grad filtreras genom medierna gäller det att sätta agendan där och styra bilden av den egna insatsen.

Socialdemokraterna är duktiga på den saken. Enligt Mediemätaren, som Kantar Sifo gör för Ekots räkning, har Socialdemokraterna dominerat medierna starkt under hösten. Och då gjordes ändå mätningen under augusti och september, det vill säga långt före S-kongressen och partiledarbytet.

Intresset för Stefan Löfven och Magdalena Andersson har varit omättligt. Löfven stod exempelvis för närmare 50 procent av medieutrymmet bland partiledarna att jämföra med 7 procent för oppositionsledaren Ulf Kristersson (M). 

Så om du under hösten har haft känslan av att S är tillbaka på Tage Erlander-nivåer och att oppositionen har gått under jorden är du inte helt fel ute. I alla fall inte i den mediala verkligheten.

Hur lyckas då S dominera medierna så totalt? En förklaring är den enorma mängden presskonferenser. Ta höstens budget, exempelvis. Om jag har räknat rätt höll regeringen sammanlagt 16 pressträffar om innehållet i budgeten innan själva slutprodukten presenterades den 20 september. 

Det började redan den 1 september då nya skattesänkningar presenterades – eller ”mer pengar i plånboken”, som det heter numera. Socialdemokraterna har närmast gjort det till en sport att paketera om motståndarnas förslag till sina egna. Därefter följde alltså nästan tre veckor av en budgetodyssé där även ledande LO-företrädare gavs plats på podiet för att applådera regeringens förslag.

Och det är ändå en västanfläkt jämfört med de oräkneliga presskonferenser som har hållits om coronahanteringen. Dag efter dag har ministrarna radat upp sig framför de svenska fanorna – gärna med statsministern närvarande – för att informera om minsta lilla justering och komma med förmaningar till allmänheten.

Det skulle möjligen ha varit begripligt om regeringen hade velat hålla i taktpinnen i pandemibekämpningen. Men när det gäller ansvarsfrågan har man i stället pekat mot Folkhälsomyndigheten och regionerna. Syns gör däremot regeringen gärna – i synnerhet socialminister Lena Hallengren – för att berätta om allt som FHM, regionerna och kommunerna har ansvar för.

Även på kriminalpolitikens område kallas det ofta till presskonferenser – inte sällan för att berätta om sådant som redan har presenterats tidigare. I januari i år bjöd justitieminister Morgan Johansson (S) in till en pressträff för att berätta att regeringen inom kort ska tillsätta en utredning om lagen om sluten ungdomsvård (LSU). Arbetet med att ta fram utredningsdirektiven sades vara i slutskedet.

Under S-kongressen förra helgen mötte så Morgan Johansson medierna igen och lyckades få spinn på samma nyhet: ”Regeringen vill se längre ungdomsvård”, rapporterades det brett i pressen. Visserligen hade man nu utsett en utredare, men den verkliga nyheten var väl snarare att regeringen har tagit nästan ett år på sig att komma till skott.

Ett annat exempel är den slopade straffrabatten för 18-20-åringar vid allvarlig brottslighet. Frågan har idisslats i flera år vid det här laget och bara under de senaste månaderna har Morgan Johansson hållit två presskonferenser om den kommande lagändringen. 

Om medierna ständigt matas med innehåll som regeringen är avsändare till blir det mindre utrymme över till andra verklighetsbilder.

Det verkar funka. Genom att hela tiden kalla till presskonferenser skapas intrycket av att regeringen är proaktiv och handlingskraftig. Inom marknadsföring brukar man tala om att skapa hög observation kring det egna varumärket för att bli ”top of mind” hos kunderna.

Kanske är avsikten också att störa ut annan, potentiellt mer skadlig, rapportering. Om medierna ständigt matas med innehåll som regeringen är avsändare till blir det mindre utrymme över till andra verklighetsbilder.

För ett drygt år sedan skrev jag en kritisk text om hur Stefan Löfven har duckat för ansvarsutkrävande intervjuer – en kritik som många nyhetsredaktioner delade visade det sig. Presstaben runt Löfven har i stället föredragit trivsamma intervjuer hos en utvald reporter på Dagens Nyheter. 

Men i grunden är det inte konstigt att en regering försöker skapa så gynnsam mediebevakning som möjligt åt sig själv. Det är i stället motkrafterna som är för svaga. Det gäller både medierna och oppositionen.

I fråga efter fråga har den kritiska granskningen av makten varit bristfällig. Vi talar trots allt om en regering som har agerat senfärdigt i varenda kris som har hemsökt landet från flyktingvågen och framåt.

Många blev nog förvånade över Coronakommissionens svidande kritik av pandemihanteringen, där till och med ordet ”haveri” användes. Den som bara har följt medierapporteringen har troligen fått en helt annan bild av regeringens och Folkhälsomyndighetens insatser. Med viktiga undantag som Agendas utfrågning om coronapandemin i januari verkar medierna snarare ha sett som sin uppgift att informera än att granska.

Eller ta aktuella frågor som cementkrisen och det ansträngda läget för elförsörjningen i södra Sverige. Jag har inte sett något granskande reportage om hur regeringens energipolitik har bidragit till dagens situation. Energiminister Anders Ygeman (S) har enkelt kunnat dansa undan de tafatta frågor som har ställts. 

I regeringsfrågan har det framför allt varit oppositionen som har ställts mot väggen. Ulf Kristersson får knappt en minut i medierna utan att pressas kring hur han ska samarbeta med SD. Att det verkliga kaoset utspelar sig på den rödgröna sidan – i regeringsställning – har på något sätt nästan normaliserats. Löfven är ju överlevnadskonstnären som rider ut alla kriser.

Ett annat intressant exempel är Förintelsekonferensen i Malmö, som blev en besvikelse för regeringen eftersom så få stats- och regeringschefer dök upp. Men i stället för att gräva i vad som låg bakom det stora manfallet (mest troligt att Israel dröjde in i det sista med att svara på inbjudan och sedan enbart lät presidenten delta via videolänk) dominerade bilden av en lyckad internationell konferens.

Apropå det: Har någon följt upp regeringens andra initiativ på den internationella arenan, såsom The Global Deal? Svenska medier satsar enorma resurser på utrikesbevakning från jordens alla hörn, men nästan inga på att bevaka svensk utrikespolitik.

Men är inte detta bara ännu ett exempel på det vanliga högergnället om vänstervridna medier? Tja, det är förstås upp till läsaren att avgöra. Men det kan faktiskt inte vara ledarsidornas ansvar att se till att regeringsmakten blir tillräckligt nagelfaren.

Inom public service finns det nio miljarder skäl till varför man borde ha resurser nog för att granska maktutövningen och hålla sig med sakkunniga reportrar. Och nej, det räcker inte att sträcka fram en mikrofon och ställa ”tuffa frågor”. Man måste göra jobbet från grunden – vara påläst i frågan, tala med experter, läsa rapporter, jämföra med andra länder och så vidare.

Problemet är dessutom större än Socialdemokraterna. Även Fredrik Reinfeldt och Anders Borg blev med åren skickliga på att hantera medierna i takt med att pondusen växte. Men den socialdemokratiska självbilden av att vara störst och vackrast är av gammalt datum. Det gör det lättare att hålla uppe illusionen av den socialdemokratiska exceptionalismen.

Med Magdalena Andersson som partiledare kommer S att blåsa upp sin myndiga auktoritet ytterligare. Både medierna och oppositionen behöver gaska upp sig och sluta dansa med.