Anna Dahlberg
Gör tankeexperimentet att centrala samhällsfunktioner skulle slås ut i Sverige. En akut drivmedelsbrist gör att inga livsmedel kan köras ut i butikerna. Även elen har upphört att fungera så hela betalningssystemet ligger nere.
I ett första skede kan man tänka sig att goda krafter mobiliserar för att vi kollektivt ska lösa krisen. Men vad händer om krisen blir långvarig och inget talar för att staten ska kunna återupprätta ordningen igen? Jag gissar att de flesta skulle låta överlevnadsinstinkten ta över.
Först skulle man försöka säkra den egna familjen. I nästa steg slår man sig troligen ihop med släkt, vänner och grannar för att bilda en större grupp. Ganska snabbt skulle tabun överskridas. Plundra den närmaste matbutiken innan alla andra har tömt den? Ja, troligen, om det krävs för att barnen inte ska svälta. Muta en läkare för att få tillgång till akut vård? Alldeles säkert. Skaffa vapen om beväpnade gäng drar fram på gatorna? Troligen.
Att Sverige skulle hamna i en sådan kris är givetvis fullständigt osannolikt. Poängen med tankeexperimentet är en annan – att visa hur skör civilisationens hinna är och hur logiken i en sönderfallande stat ser ut. Även vi skulle så småningom upprätta ett slags klansamhälle om staten inte längre var garanten för säkerhet och försörjning.
Vi är inte bättre än andra människor på jorden. Vi råkar bara leva i ett oändligt mycket bättre samhälle.
"Om staten försvagas uppstår ett maktvakuum som kommer att fyllas av andra grupper", konstaterade juridikprofessorn Mark Weiner i en intervju av Paulina Neuding i Svenska Dagbladet nyligen (SvD 25/3). Han beskrev den liberala staten som en "mycket senkommen, ganska märklig, väldigt viktig och ytterst skör skapelse" och påpekade att utan en stark stat är individuell frihet omöjlig.
Det är en central iakttagelse, som såväl nyliberaler och konservativa som vänsterdebattörer har ignorerat i olika grad. Konservativa för att de romantiserar traditionella gemenskaper. Nyliberaler och vänsteraktivister för att de hyser misstro mot nationalstaten och våldsmonopolet.
Men det går inte att blunda för att demokratin har vuxit fram i symbios med nationalstaten, så även välfärdsstaten. Nationalstaten är det kärl som det goda samhället frodas i. Den gemenskapen är inte fast och bygger inte på blodsband, men avgränsningen är central för att det solidariska kontraktet ska kunna upprätthållas.
På samma sätt är lag och ordning en förutsättning för att liberala värden som jämställdhet och tolerans ska respekteras. Kvinnor kan vara hur fria som helst på papperet, men om risken för att råka ut för sexuella övergrepp upplevs som överhängande kommer vi självmant att begränsa våra rörelser i det offentliga rummet.
Eller ta religionsfriheten, yttrandefriheten och rätten att älska vem man vill oavsett kön. Sveriges löfte om att vara en fristad för förföljda förlorar sin mening om utsatta minoriteter, såsom kristna och hbtq-personer, inte kan känna sig trygga på asylboenden.
Ytterst är hela mångfalden beroende av det finns en tillit till att staten klarar av sina kärnuppgifter. Om det råder tvivel kring den saken kommer misstron att sippra fram mellan människor. Den rädslan är ett farligt gift som riskerar att spä på främlingsfientlighet, segregation och diskriminering.
Därför måste man vara mycket vaksam när det finns tecken på att staten vacklar i det avseendet. Höstens migrationskris var ett sådant exempel. Staten tappade kontrollen över sina gränser och hamnade under akut stress. Det var en ohållbar situation vars följdverkningar kommer att vara kännbara under lång tid framöver.
Polisens och försvarets sviktande hälsa är andra kristecken som måste tas på största allvar. Ytterligare en larmsignal är situationen i våra mest utsatta utanförskapsområden. Den tysta majoriteten känner sig alltmer otrygg och övergiven. Kvinnor pressas av självutnämnda moralpoliser och minoriteter vittnar om trakasserier. I tomrummet växer i stället kriminella och konservativa krafter sig starkare.
Det är knappast liberalismen som går segrande när staten retirerar.
Därför är den klassiska konflikten mellan frihet och säkerhet på många sätt konstlad. Det finns ingen frihet utan säkerhet. Och liberalismen är inte möjlig utan nationalstaten.
Det är denna övertygelse som ligger bakom många av de viktigaste ställningstagandena på denna ledarsida. Det är därför som vi kräver en hållbar migrationspolitik, en upprustad polis, ett försvar värt namnet, fler övervakningskameror, en mer effektiv terrorbekämpning och så vidare.
Inget av detta är mål i sig. De är medel för att säkerställa ett liberalt samhälle präglat av värden som individuell frihet, tillit, öppenhet och solidaritet. Verklig tolerans förutsätter trygga människor.
Därför är Anders Ygeman (S) en långt mer effektiv ambassadör för mångfald än Åsa Romson (MP). Han har insett att allting börjar med att staten måste visa att den har läget under kontroll och förmår skapa ordning och reda. Annars blir de vackra orden bara varmluft.
"Sverige upplever just nu en auktoritär vändning inom politik, media och samhällsdebatt", skrev Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida nyligen (AB 25/3). Det är att läsa samtiden fel. Det som nu sker är en nödvändig korrigering från det låt gå-samhälle som alliansen och de rödgröna gemensamt hade lagt grunden till.
Om det är något som skulle hota sammanhållningen i samhället så är det om den undfallenheten hade fått fortgå – lagliga jihadresor, tiotusentals pass på vift, ockupation av privat mark, öppna gränser och så vidare. Då hade Sverigedemokraterna varit landets största parti i dagsläget.
Det är inte Säpo, FRA eller gränspolisen som utgör det stora hotet mot friheten. Det vi bör frukta är tecken på att staten tappar greppet och den misstro som det föder.
Läs också: Skratta inte bort hoten mot säkerheten
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.