Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Låt er inte förblindas av sossehatet, moderater

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL /IBL IBL BILDBYRÅ
Foto: ANDERS YLANDER / ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN
Moderaterna bör inte låta slentrianmässigt sossehat stå i vägen för en storkoalition av tysk modell.

Populismens framgångar runt om i Europa ställer traditionella högerpartier inför ett svårt dilemma. Moderaterna bör inte låta gammalt sossehat stå i vägen för en S-M-regering.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det borde ha varit ett ögonblick av triumf när Ulf Kristersson (M) i veckan fick talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. I själva verket såg moderatledaren mest plågad ut.

Avgörandets stund närmar sig och insatserna är höga. Ska Kristersson försöka forma ett nytt socialkonservativt block i svensk politik med stöd av SD? Eller ska han i stället öppna för möjligheten att bilda en storkoalition med S? 

Det har kallats för högerns 1968. Runt om i västvärlden utmanas de traditionella liberalkonservativa partierna av högerpopulisternas framgångar. Strategierna har varierat - från isolering till anpassning. Ibland har likriktningen gått så långt att det har blivit svårt att urskilja en tydlig gräns mellan de politiska strömningarna.

De brittiska konservativa är numera helt uppslukade av Brexitfrågan, medan andra politikområden ligger för fäfot. Förr var Tories näringslivets röst i politiken. Nu gormar utmanaren Boris Johnson "Fuck business!" och strider för en så hård Brexit som möjligt. Tories har blivit ett parti för den engelska nationalismen, konstaterar Philip Stephens dystert i Financial Times.

Republikanerna i USA går knappt heller att känna igen. Först radikaliserades partiet av Tepartyrörelsen, sedan gav man plats åt Donald Trumps högerpopulistiska presidentskap. 

Dansk folkeparti suger upp allt politiskt syre

Från svensk horisont är utvecklingen i Danmark av särskilt intresse. Där leder Moderaternas motsvarighet Venstre en liberalkonservativ minoritetsregering med stöd av det högerpopulistiska Dansk folkeparti. Det är alltså den väg som många förordar även för den svenska borgerligheten.

Så hur ser priset ut för den sortens samarbete? I mångt och mycket har den danska borgerligheten gett upp om genomgripande strukturella reformer för att i stället hänge sig åt kulturkampen. 

Dansk folkeparti suger numera upp allt politiskt syre och såväl Venstre som de danska socialdemokraterna betygar sin stora värdegemenskap med partiet. Samtidigt varnar analytiker för att DF har tvingat fram en alltför expansiv finanspolitik inför valet nästa år.

Det finns ett pris att betala för beroende av populister

Susanna Birgersson, fristående kolumnist på ledarsidan, beskriver det som att Dansk folkeparti håller både Venstre och S i ett skruvstäd: "Det faktum att Dansk folkeparti sedan förra valet är större än Venstre tror jag har en psykologisk, förlamande effekt på Venstre. I stället för att ta initiativ, förhandla och regera lägger de orimligt mycket energi på att försäkra väljarna om att de är nästan lika hårda som DF när det gäller migration och integration - i syfte att på sikt ta tillbaka väljare från DF. Men det leder bara till att DF får igenom sin politik utan att någonsin behöva kompromissa om något annat, och förstås utan att Venstre tjänar på det opinionsmässigt."

Danmark är en välmående demokrati och långt ifrån något nordiskt Ungern. Men det är uppenbart att den danska lösningen inte har lyckats kväsa högerpopulismen - vare sig opinionsmässigt eller i sak. Snarare tvärtom.

Det finns ett pris att betala för beroendet av populister. Det blir svårare att bedriva en ekonomiskt ansvarstagande politik och dagordningen övertas lätt av laddade symbolfrågor och provinsialism.

I Tyskland har storkoalitionen stora problem

Alternativet för Moderaterna är att blicka mot Tyskland. Där leder Angela Merkel ännu en storkoalition mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD. Merkel har varit förbundskansler i 13 år, varav nio i koalition med socialdemokraterna. Kriserna avlöser varandra, och nyligen kom en opinionsmätning som visade att det främlingsfientliga AfD har gått om SPD, och därmed övertagit positionen som Tysklands näst största parti.

Se där, hur det skulle sluta om S och M gick in i en storkoalition i Sverige, varnar kritiker. Ytterkanterna skulle växa okontrollerat och Sverigedemokraterna skulle överta rollen som det ledande högerpartiet.

Den risken kan förstås inte uteslutas. Men det tyska exemplet måste sättas in i sin kontext. Där handlar det om en högst motvillig storkoalition som har suttit vid makten sedan år 2013. Den ideologiska spännvidden inom koalitionen är större än den mellan S och M i Sverige och regeringsprogrammet som togs fram är vagt och riktningslöst. Samtidigt är Merkels stjärna i dalande efter den fatala missbedömningen i samband med flyktingkrisen hösten 2015.

En storkoalition skulle kunna dränera stödet för SD

En svensk storkoalition skulle vara den första i sitt slag och kunna samlas kring reformer på eftersatta områden som migration och lag och ordning. Ett handlingskraftigt program bör i själva verket vara ett villkor för att bilda en sådan regering. Båda partier måste kunna visa inför sina väljare att de vinner på samarbetet. Det gäller inte minst för Moderaterna som skulle riskera mest genom att gå in i ett sådant samarbete.

I den bästa av världar skulle en sådan S-M-regering kunna dränera stödet för SD. Högerpopulismens framgångar i Europa kan i mångt och mycket ses som en reaktion mot en okontrollerad migration, växande klyftor mellan stad och land och en överstatlighet inom EU som drivs på utan folklig förankring.

I alla dessa avseenden finns anledning till självkritik och lyhördhet från de etablerade partiernas sida. Att svara på högerpopulismens framgångar genom att bedriva "tvärtom-politik" vore ansvarslöst och är för svenskt vidkommande redan beprövat med känt resultat.

En S-M-regering skulle ha en majoritet bakom sig

En S-M-regering är på många sätt det mest realistiska regeringsalternativet som står till buds. Både C och L har uttryckt stöd för idén, vilket innebär att en sådan regering skulle klara statsministeromröstningen. Dessutom skulle den utan problem få igenom sin budget och det mesta annat som den lägger på riksdagens bord. 

Något annat alternativ som kan säkra motsvarande majoriteter finns inte i nuläget. Så vad står egentligen i vägen? 

Min gissning är att det största motståndet återfinns hos Moderaterna och att det består till lika delar av rädsla och aversion mot S. 

Rädslan är begriplig. Av det skräniga tonläget i debatten att döma tycker många att högerns vägval är enkelt. Det är det långt ifrån.

Men även högern borde kunna se att bakom de inövade angreppen mellan S och M finns numera ett brett samförstånd i viktiga frågor. Svekdebatten skulle mildras i samma stund som Moderaterna kan visa att de får igenom mycket av sin politik. 

Det vore direkt dumdristigt om Moderaterna låter bristande fantasi och slentrianmässigt sossehat stå i vägen för en storkoalition. Ulf Kristersson måste våga ta matchen med den arga högerfalangen inom det egna partiet.

 

Läs också: Alliansen måste undvika danska borgares misstag 

Danmark har inte blivit som Ungern, jag lovar 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!