Anna Dahlberg

Låt de rödgröna rasa – vi måste tänka nytt i Orten

Liberalerna föreslog förskoleplikt i veckan för barn som inte klarar BVC:s språkscreening vid 2,5-årskontrollen.
Foto: CSABA BENE PERLENBERG / GT/KVP
Johan Pehrson (L) har anklagats för att ”ondhetssignalera” med förslaget om förskoleplikt.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Om vi ska stoppa nyrekryteringen av barn till gängen måste samhället gripa in mycket tidigare och på nya sätt. Låt inte de rödgrönas ramaskri tysta debatten.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ibland kan man invaggas i tron att det svenska samtalsklimatet har blivit normalt igen. Att de galna åren med brunstämplingar av allt från språktester och hedersdebatt till ”volymfrågan” är historia. Den senaste veckans debatt påminner om att så inte är fallet.

De rödgröna har gjort sitt yttersta för att fultolka Liberalernas förslag om förskoleplikt för språksvaga barn. Det har haglat anklagelser om rasism och 1930-tal. 

Vänsterns Ali Esbati tvekar inte att slå fast att det handlar om en medveten ”ondhetssignalering”: ”Själva syftet är att kittla den rasistiska nerven hos delar av majoritetsbefolkningen: erbjudande är känslan av att ”vi” KAN ta deras barn för att de är mindre värda”, skriver han på Twitter väl medveten om vilka stämningar han kan piska upp.

Man blir så matt. Visst kan man ha synpunkter på enskildheter i förslaget och hur det har kommunicerats, men problemet som Liberalerna pekar på är akut.

På Järvafältet i Stockholm läser en majoritet av eleverna svenska som andraspråk, trots att många av dem är födda i Sverige. På vissa skolor kommer så många som 90 procent av sexåringarna till skolstarten med otillräcklig svenska.

En undersökning från norra Biskopsgården i Göteborg visade att 75 procent av barnen mellan fyra och fem år inte har det ordförråd som de borde ha för sin ålder. I Rosengård i Malmö klarar bara hälften av alla fyraåringar språktestet på BVC.

Vi talar om ett gigantiskt problem, som gör uppgiften nästan omöjlig för skolorna i utanförskapsområdena.

I somras lunchade jag med Linnéa Lindquist, som är rektor vid Hammarkullsskolan i Göteborg och en flitig skoldebattör. Hon skulle gärna se en obligatorisk förskola från två eller tre års ålder. I dag är det uppskattningsvis 25 procent av eleverna i Hammarkullen som aldrig har satt sin fot på en förskola, och det är inte bara språket som skolan måste kompensera för:

– Vi måste ägna hösten åt att lära ut det mest grundläggande, som att klä på sig, äta med kniv och gaffel, stå på led och vänta på sin tur. Vårt kompensatoriska uppdrag är så omfattande. Vi behöver lära barnen allt.

För att eleverna ska ha en chans att komma ikapp med svenskan fattade hon ett radikalt beslut: Hon plockade bort alla förskolelärartjänster och låter numera barnen gå ettan två gånger. Det har gjort att de flesta trots allt lyckas knäcka läskoden i tid.

I debatten är det som att vidden av den språkliga och sociala problematiken inte har sjunkit in. I de utsatta områdena går många barn hungriga till skolan, eftersom de inte har fått någon frukost att tala om hemma. 

En del sover på madrasser på golvet och är så trångbodda att deras ”hjärnor går på högvarv hela tiden” med rektor Linnéas ord. 

Små barn kan springa runt utan tillsyn medan äldre flickor ofta kontrolleras hårt och måste gå direkt hem till hushållssysslor efter skolan. Det tillämpas inte sällan ett slags omvänd barnuppfostran jämfört med den västerländska normen – små barn släpps relativt fritt medan kontrollen ökar när barnen kommer upp i mellanstadiet och högstadiet.

Rektor Linnéa berättar att hennes elever gråter på skolavslutningen. De älskar sin skola och vill inte gå hem.

– De behöver inget lov. Vi ska drilla barnen hårt med lovskola redan i lågstadiet i stället. Det är bara i skolan som de pratar svenska, säger Linnéa Lindquist.

Hon skulle dessutom vilja kunna erbjuda gratis fritids vid behov. Alltför många av hennes lågstadieelever går till torget och hänger när skoldagen är slut klockan 13. Där riskerar de att skapa relationer till de äldre killarna som ägnar sig åt kriminalitet. Barnen plockar upp förortsslangen och vill verka äldre än de är.

Mycket av detta är känsligt, eftersom det innebär att samhället både bokstavligt och bildligt talat knackar på dörren till familjers hem. Det finns dessutom redan en utbredd misstro i utanförskapsområdena mot myndigheter och socialtjänst.

Det offentliga skulle med andra ord behöva axla en mer omhändertagande och kompenserande roll än i dag. Barnen i de utsatta områdena borde tillbringa betydligt mer tid i förskola, skola och fritids.

Det är rimligt att barn som inte klarar BVC:s språkscreening på 2,5-årskontrollen omfattas av en förskoleplikt motsvarande 15 timmars allmän förskola från tre års ålder. Från fem år skulle förskolan kunna vara obligatorisk för alla, som regeringens utredning föreslog för några år sedan. 

Forskningen är förbluffande tydlig med de positiva effekterna: Barn som har gått i förskola får högre resultat i Pisa som 15-åringar, utvecklar bättre språkliga och matematiska färdigheter, har bättre psykisk hälsa, färre beteendestörningar och färre kontakter med sjukvården för att bara nämna några slutsatser i den kunskapsöversikt som ges i nämnda utredning.

Särskilt viktig anses förskolan vara för elever med utländsk och svag socioekonomisk bakgrund. Så här summerar utredningen: ”De barn som kommer efter sina kamrater i utveckling och lärande de första levnadsåren tenderar därför att få svårt att komma ifatt under skoltiden och senare i livet.”

Det går förstås att sätta frågetecken för kvaliteten i många av dagens förskolor i de utsatta områdena. Men om man på allvar vill göra något åt att barn far illa, halkar efter i skolan och riskerar att rekryteras till kriminalitet måste insatserna sättas in betydligt tidigare än i dag. 

Jag har skrivit flera gånger om behovet av familjeplanering i utanförskapsområdena. En annan reform som skulle behöva komma på plats är att BVC regelmässigt gör hembesök under de första åren, enligt den så kallade Rinkebymodellen. Föräldrar måste ges betydligt mer stöttning i sin roll som vårdnadshavare. 

Till det bör läggas en förskoleplikt, lovskola under lågstadiet, gratis fritids vid behov och en socialtjänst som görs om i grunden. Socialsekreterare ska inte sitta begravda i utredningar bakom sina skrivbord, utan jobba mer ute i verksamheterna – skolor, polisstationer, familjehus med mera – och erbjuda hjälp i en första linje. Men när det krävs måste socialtjänsten även ges rätt att besluta om insatser mot föräldrarnas vilja. 

Mycket av detta är känsligt, eftersom det innebär att samhället både bokstavligt och bildligt talat knackar på dörren till familjers hem. Det finns dessutom redan en utbredd misstro i utanförskapsområdena mot myndigheter och socialtjänst.

Därför vore det önskvärt att i möjligaste mån bygga insatserna på frivillighet, förtroende och allianser med föräldrarna. Inte minst mammorna spelar en central roll för att få en förändring till stånd, och de allra flesta vill förstås sina barns bästa.

Men även ekonomiska incitament kan spela en viktig roll. En satsning på familjeplanering har exempelvis större utsikter att lyckas om flerbarnstillägget tas bort och framtida barnbidrag trappas av. 

Kanske skulle en förskoleplikt kunna bakas in i det aktivitetskrav som flera partier vill införa i försörjningsstödet?

Frågan om HUR-et är viktig, men VAD-et är faktiskt ännu viktigare. Därför vore det katastrofalt om de rödgröna skulle lyckas fördröja också denna viktiga debatt med sina rasismanklagelser.

Vänstern kan fortsätta att drömma om det klasslösa samhället, om oändliga resurser som lyfter skolorna i utanförskapsområdena mot oanade höjder och att alla i Sverige ska leva i blandade områden. Men så ser inte verkligheten ut. 

Det offerperspektivet kommer inte att hjälpa barnen som kan för lite svenska för att klara skolan här och nu. 

Om vi ska få till stånd riktig förändring krävs att samhället ställer sig på barnens sida. De behöver språkkunskap, omvårdnad, gränssättning och frihet att forma sina liv. Alltför ofta tillgodoses inte de grundläggande behoven i de utsatta områdena.

Gör vi inget åt den saken kommer dagens problem att framstå som små i framtiden.