Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Längtan efter den smärtfria politiken

Att sätta upp mål har blivit det nya sättet att dölja att man inte har en susning om hur problemen ska lösas.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Almedalsveckan lämnar en känsla av antiklimax efter sig. Med undantag för "Sverigebygget" uteblev de stora utspelen; det blev ingen knockout eller game changer som kastar om den politiska spelplanen.

Politiken befinner sig i ett slags kramptillstånd. Förväntningarna på politisk handling är oändligt mycket större än förmågan att leverera lösningar. Skälen till det är flera. Till att börja med är kassakistan tom. Det finns inte längre några stora pengar att sätta sprätt på. Därför blir förslagen alltmer modesta - några miljoner hit och några miljoner dit.

Men inte heller reformer som är gratis vågar man sig på, av rädsla för att reta upp olika väljargrupper. Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna följer numera det minsta motståndets lag. Det innebär att man väjer för alla smärtpunkter i politiken, och de är många.

Politik kan beskrivas som en serie målkonflikter. Vill man ha reglerade hyror exempelvis så leder det till bostadsbrist. Det är inte konstigare än att det var årslånga köer på Trabant-bilarna i Östtyskland. Man kan ändå tycka att hyrorna måste hållas nere och att långa köer är ett pris värt att betala. Men man kan inte trolla bort målkonflikten.

Så ser det ut i fråga efter fråga. Höjd a-kassa leder till högre arbetslöshet, visar forskningen med övertygande bevisning. Det ger inget svar på hur man ska välja, men det ger vägledning om hur valet ser ut.

Ett stort flyktingmottagande kombinerat med höga ingångslöner och reglerade hyror resulterar i utanförskap. Det spelar ingen roll, kan man säga. Segregation, arbetslöshet och barnfattigdom är bagateller jämfört med de trauman som människor flyr från. Eller så drar man andra slutsatser - att arbets- och bostadsmarknaderna måste göras om i grunden eller att nivån på mottagandet måste sänkas. Men man måste välja.

Likadant är det på skolans område. Världens mest marknadsanpassade skolsystem leder till stora skillnader mellan skolor. Det gör inget, kan anhängarna hävda. Mångfald och valfrihet är mycket viktigare värden är likvärdighet. Eller så drar man rakt motsatt slutsats: likvärdighet är skolans viktigaste mål och det förutsätter att mångfalden stryps.

Min poäng är inte att återlansera den enda vägens politik. Det finns inget som på förhand avgör var man landar i olika vägval. Men måste faktiskt göra ett val och acceptera att det är kopplat till en prislapp.

Problemet med dagens debatt är att man inte ens vill erkänna målkonflikterna. När svaret inte blir det önskade suddar man ut frågan och börjar prata om annat. Politiken ska till varje pris vara smärtfri, i alla fall synbarligen så. Tydliga, öppna vägval kostar för mycket.

Följden har blivit ett slags skådespel inför väljarna. Partierna låtsas som att de kan lösa svåra samhällsutmaningar med små symboliska åtgärder eller bara genom att sätta upp ett mål om att det ska gå.

Socialdemokraterna lovar exempelvis att återskapa den jämlika skolan genom att slopa läx-Rut bland annat. Det är som att försöka släcka en skogsbrand med vattenkanna. I samma anda låtsas alliansen att det går att lösa den akuta bostadsbristen och överhettningen med nybyggen som ligger många år fram i tiden.

Och när varken regeringen eller Socialdemokraterna har en susning om hur de ska kunna uppnå full sysselsättning drar de i stället till med varsitt jobbmål. Europas lägsta arbetslöshet år 2020, lovar S. Över fem miljoner jobb år 2020, kontrar alliansen.

Så ser logiken i valrörelsen 2014 ut. I stället för djärv politik har vi fått fluffiga mål. Inget får göra ont, ingen får ta illa upp. Listan över frågor som man helst undviker är lång: fastighetsskatten, ränteavdragen, hyresregleringen, skolpengsystemet, ingånglönerna, delad föräldraförsäkring, Nato och så vidare.

För tänk om villaägarna skulle bli förbannade, bostadsrättsinnehavarna och hyresgästerna. Tänk om föräldrarna till friskolebarn skulle gå i taket och LO-kollektivet se rött, för att inte tala om anti-rasisterna, integritetshögern och den stridslystna Twitter-sfären.

Bäst att ligga lågt. Bäst att sätta upp ett mål i stället: Om tio år blir allt bra.