Anna Dahlberg
Lek med tanken att Nato aldrig hade utvidgats österut, utan ignorerat önskemålen från Baltikum och Östeuropa om säkerhetsgarantier. Eller gör tankeexperimentet att Nato hade upplösts samtidigt som Warszawapakten 1991.
Skulle vår del av världen ha varit en säkrare plats då?
Det är själva kärnfrågan i Natodebatten. För om man på allvar menar att det är Natos expansion som ligger bakom Rysslands anfallskrig under 2000-talet måste slutsatsen bli att Europa skulle ha varit fredligare om Putin hade fått fria händer i sin traditionella intressesfär.
Det är inte bara inom vänstern som den ryska inringningsteorin har många tillskyndare. Även den amerikanska statsvetaren John Mearsheimer, som är den mest kända företrädaren för den realistiska skolan, skyller Putins krig på USA och väst.
Det är ett absurt felslut. Utan Nato hade ju stora delar av Europa i realiteten levt i skräck för rysk aggression och utpressning. I Baltikum skulle finlandiseringen troligen redan vara ett faktum med självcensur och vingklippt suveränitet. Om inte länderna redan hade angripits.
Slutsatsen måste därför bli den rakt motsatta: Natos expansion har gjort Europa säkrare och flyttat gränsen för den ryska imperialismen längre österut. En rad länder har äntligen hamnat utom Moskvas kontroll och blivit en självklar del av den fria världen.
Putins Ryssland är ingen historisk avvikelse, utan tvärtom en fortsättning på över 500 år av rysk expansionism. Det konstaterar Rysslandskännaren Stephen Kotkin i en mycket läsvärd intervju i New Yorker.
Ingenting är nytt under solen: det auktoritära ledarskapet, militarismen, misstron mot väst och de omättliga stormaktsambitionerna fanns där långt innan någon hade hört talas om Nato. Under hundratals år, från Ivan den förskräckliges dagar, lade Ryssland under sig nya landområden tills imperiet täckte en sjättedel av jordens landyta.
Det är denna långa historia av rysk imperialism som Putin skriver in sig i när han hävdar att Ukraina inte existerar som en egen nation. Ukraina ska utplånas från kartan och Rysslands ära återupprättas efter ”1900-talets största geopolitiska katastrof”, det vill säga Sovjetunionens fall.
Om vi i omvärlden hade intresserat oss lite mer för vilka historiska erfarenheter som länderna i Rysslands absoluta närhet har skulle vi nog förstå varför de inte har lust att vara geografiskt fria ytor.
Frågan är varför så många i väst har blundat den ryska imperialismen. Den är ju den mest uppenbara förklaringsmodellen till de fasansfulla krigsbrott som nu äger i Ukraina.
Inte ens den ryska propagandan fokuserar längre på Nato, utan på behovet av att ”avnazifiera” Ukraina, det vill säga att i praktiken utplåna den ukrainska identiteten.
Sällan har imperialismen och fascismen framträtt i så naken dager. Ändå har många i västvärlden svårt att ta orden i sin mun. Decennier av anti-amerikanism har kortslutit analysen av händelseutvecklingen i vårt eget närområde.
Arvet från 68-vänstern sätter även sin prägel på den svenska Nato-debatten. Nato och Ryssland beskrivs som två block som helst inte ska hamna i direktkontakt. Som alliansfritt land bidrar Sverige till avspänning, heter det.
Stefan Löfven har flera gånger varit inne på behovet av ”geografiskt fria ytor” Senast på Åland för en vecka sedan lade han ut texten om att han inte tror på att lägga Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa. Med tanke på att fem Natoländer i vår närhet redan har en landgräns mot Ryssland är det ett minst sagt uppseendeväckande uttalande.
Allt talar dessutom för att Finland – som har en 130 mil lång gräns till Ryssland – inom kort kommer att lämna in en Nato-ansökan. Man får anta att Löfven anser att vårt grannland aktivt undergräver säkerheten i vår del av Europa.
Eller kanske går den gamla argumentationen på grund någonstans utanför Helsingfors.
Om vi i omvärlden hade intresserat oss lite mer för vilka historiska erfarenheter som länderna i Rysslands absoluta närhet har skulle vi nog förstå varför de inte har lust att vara geografiskt fria ytor. De har inte upplevt avspänning och säkerhet, utan dess raka motsats.
Finland, exempelvis, har egna smärtsamma erfarenheter av den ryska imperialismen. Landet har inte bara invaderats av Moskva, utan även haft en sovjetisk tumme i ögat under hela kalla kriget. Den långa landgränsen mot Ryssland utgör ett latent, existentiellt hot.
De klassiskt röda vänsterargumenten om att stå upp mot imperialismen kan utan problem draperas i den blå Natoflaggan.
Socialdemokraterna står nu inför ett historiskt vägval. Att gå med i Nato eller att stå utanför är båda aktiva val. Om Sverige skulle hålla fast vid alliansfriheten blir vi det enda landet som står utanför Nato i vår del av Europa. Hela försvarsplaneringen tillsammans med Finland faller då i bitar.
Sverige skulle hamna i ett utsatt läge och i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland.
Även om timmen är sen bör S-ledningen nu göra sitt yttersta för att sätta rätt ord på det som sker i vårt närområde:
• Problemet i vår del av världen är rysk imperialism, inte att Nato har välkomnat länder som genom historien har fallit offer för den.
• Den ryska imperialismen utgör ett akut hot mot folkrätten, som är särskilt viktig att värna för små stater som Sverige.
• Genom att gå med i Nato bidrar Finland och Sverige till ökad stabilitet i vårt närområde, inte minskad. Ett svenskt utanförskap däremot riskerar att skapa ett säkerhetspolitiskt vakuum i Östersjön.
• Sverige är en del av den fria värld som möter allt hårdare motstånd från stormakter som Ryssland och Kina. Att skicka vapen till försvaret av Ukraina och att dela försvarsgarantier med andra demokratier är att visa internationell solidaritet.
• Avskräckning är vårt bästa skydd mot ett revanschistiskt Ryssland under Putin. Avspänning däremot är en farlig illusion.
Det är hög tid för Socialdemokraterna att byta manus. De klassiskt röda vänsterargumenten om att stå upp mot imperialismen kan utan problem draperas i den blå Natoflaggan.
Det vilar ett tungt ansvar på statsminister Magdalena Anderssons axlar. Måtte hon inse vad som står på spel.