Anna Dahlberg
De politiska partierna trodde att de kände väljarna. Både Socialdemokraterna och Moderaterna har byggt hela sin valstrategi på föreställningen att väljarna inte vill ha några stora förändringar. De är i grunden rätt nöjda som det är.
Kanske gnölar väljarna lite över lycksökarna i välfärden och skattesänkningarna, men när det kommer till kritan vill de behålla sina extra slantar och sin valfrihet. Och även om jämställdhet är en bra sak i teorin vill de för allt i världen inte dela upp föräldraledigheten.
Sedan kom EU-valet och ställde dessa sanningar på huvudet. Väljarna signalerar plötsligt att de visst vill ha förändring. En del vill stänga gränserna, andra öppna dem. En del vill rusa in i en progressiv och genuscertifierad framtid, andra vill backa bandet.
Kvar i mitten står Socialdemokraterna och Moderaterna och undrar vad det är som händer. Sällan har väljarna varit så svårtolkade som detta valår.
Särskilt kvinnorna lockas av de rödgröna drömmarna. Miljöpartiet får exempelvis 16,4 procent av de kvinnliga väljarsympatierna i den senaste Sifomätningen. Om man räknar in Feministiskt initiativ - som var fjärde kvinna kan tänka sig att rösta på - samlar de rödgröna partierna 59,3 procent av kvinnorna mot 34 procent för alliansen.
Om kvinnorna ensamma avgjorde valet skulle alliansen inte bara vara rökt, utan död.
Vad är det då för kvinnovänliga idéer som Fi, V och MP lockar med? Låt oss börja med arbetstidsförkortningen. Lagstadgad sextimmarsdag låter som en dröm för många stressade småbarnsmammor ända tills man tittar på prislappen.
Vad händer med servicen inom vård, skola och omsorg när 15-20 procent av arbetstiden försvinner? En del av bortfallet kommer kommuner och landsting att försöka kompensera för genom att nyanställa personal med höjda skatter som följd. Annat kommer man att tvingas rationalisera bort.
I bristyrken såsom sjuksköterskor, läkare, lärare och förskolelärare blir det sannolikt omöjligt att täcka upp för bortfallet. Följden blir en urholkad välfärd.
Många tror att det enkelt går att fylla igen hålen med arbetslösa. Men då glömmer de att två tredjedelar av de arbetslösa numera tillhör så kallade utsatta grupper. Det går inte att ersätta en gymnasielärare med en person som inte ens har gått ut grundskolan. Det rör sig om helt olika grupper.
Till det ska läggas krisen i den privata sektorn när lönsamheten och konkurrenskraften faller. Den slutliga notan betalas av oss alla i form av skattehöjningar, urholkad välfärd och försämrad tillväxt.
Det är inte för inte som såväl Vänsterpartiets som Miljöpartiets toppar själva har varnat för "plakatpolitik" och internt försökt tona ner frågan.
I samma familj av idéer återfinns den gröna tanken att vi ska sträva efter en ekonomi utan tillväxt. Men det är tillväxten som gör att skatteintäkterna växer och att vi kan höja våra välfärdsambitioner.
Hur ska vi klara den ökande försörjningsbördan utan tillväxt? Genom att låta bromsen urholka pensionerna och döttrarna ta hand om de gamla?
Den som verkligen värnar om vård, skola och omsorg bör lägga sig vinn om två saker – att vi håller sysselsättningsgraden och tillväxten uppe samt att vi inte slösar bort resurserna på annat.
Ju längre partiernas önskelistor är desto mer skeptiska har kvinnor anledning att vara. Politik handlar om prioriteringar, och de partier som väljer allt väljer i själva verket inget.
Det gäller i synnerhet som det inte finns några pengar att sätta sprätt på under nästa mandatperiod. Tvärtom flaggar Konjunkturinstitutet för att det kommer att krävas skattehöjningar eller motsvarande besparingar på 120 miljarder kronor. Även om vi struntar i överskottsmålet och att höja bidrag stundar år av gnetande.
I det ljuset framstår de rödgröna drömmarna som än mer verklighetsfrämmande. Gratis kollektivtrafik! kräver Feministiskt initiativ. Jaha, för vilka pengar då? Ska landstingen dra ner i sjukvårdsbudgeten för att ge plats för gratisåkarna?
Andra populära tankar på vänsterkanten är att åter börja använda skattepengar för att subventionera byggandet liksom att återställa sjukförsäkringen och a-kassan.
Det här är det verkliga hotet mot välfärdens kärna framöver. Visst bör man vara misstänksam mot borgerlighetens förkärlek för ständigt nya skattesänkningar. Men de rödgröna partiernas ovilja att prioritera är en potentiellt mycket större fara.
Den svenska jämställdheten vilar på två ben. Kvinnor har säkrat ett ekonomiskt oberoende genom en egen lön och ett socialt oberoende genom en utbyggd välfärdsstat.
Ingenstans i EU arbetar kvinnor i lika hög grad som i Sverige. Det är den framgångsmodellen som vi ska bygga vidare på – hårt arbete i kombination med en fungerande vård, skola och omsorg.
Vänsterutopier är det sista kvinnor behöver.