Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Krisländerna kan inte skylla på någon annan

Illustration: LEIF SÖDERMAN

Debatten om eurokrisen har fått en märklig slagsida.

Krisländerna friskrivs från allt ansvar medan Tyskland utmålas som alla problems moder.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

|EUROKRISEN|

 

Det finns i grunden två berättelser om eurokrisen. Den ena handlar om länder i periferin som har misskött sig och dragit på sig kostnadskriser och fastighetsbubblor trots att de var fullt medvetna om riskerna med den låga ränta som euromedlemskapet bjöd på. När festen sedan är över riktar man ilskan mot Tyskland och kräver ständigt mer pengar.

Den andra berättelsen riktar i stället sitt anklagande finger mot Tyskland.

Krisländerna hade inte med bästa vilja i världen kunnat förhindra sina kollapser. De skötte sina finanser föredömligt (i alla fall Spanien och Irland) och blev dopade med låga räntor och krediter med tyskt ursprung.

När kraschen sedan kom smiter Tyskland från sitt ansvar och kramar ur krisländerna det ena åtstramningspaketet efter det andra.

Den tyska snålheten hotar nu att underminera hela den europeiska fredstanken.

Den svenska debatten har alltmer kantrat åt det senare hållet. På såväl Aftonbladets ledarsida som Dagens Nyheters dito trummas budskapet om den tyska skulden in. Ansvaret för att häva eurokrisen ligger i Berlin, inte i krisländerna.

De som hävdar motsatsen, exempelvis Reinfeldt och Borg, avfärdas som verklighetsfrånvända moralister.

 

Det är en besynnerlig vändning av debatten. Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och författare till den nyutkomna boken "Den europeiska skuldkrisen" (SNS Förlag), suckar uppgivet när vi pratar om saken:

- Krisländerna kan inte skylla på någon annan. Krisen är deras eget ansvar. De hade alla möjligheter att kyla ner överhettningen i sina ekonomier, men de valde att inte göra det. Tyskarna ska vara rädda om sina överskott. Ett tu tre så smäller det där och då behöver Tyskland sina pengar, säger Persson, som tycker att det bästa vore att sätta stopp för allt vad stödpaket heter.

 

Historieskrivningen är viktig för att förstå hur eurozonen ska kunna ta sig ut ur krisen. I rapporteringen ligger nästan allt fokus på skenande räntor och vacklande banker, men det grundläggande problemet i eurozonen är skillnaden i konkurrenskraft.

Eurokrisen består av tre parallella kriser - skuldkris, finanskris och konkurrenskraftskris - och det är den sistnämnda som är den långsiktigt farligaste.

Under de senaste tio åren har Medelhavsländerna låtit lönerna sticka i väg med ungefär 30 procent mer än Tyskland. Det har skapat kraftiga obalanser inom eurozonen. Sydeuropa har drabbats av en kostnadskris och tappat konkurrenskraft medan den tyska exporten har gått som tåget.

När länder drabbas av en sådan kris finns det två vägar ut. Antingen återställer man sin konkurrenskraft genom att devalvera sin valuta eller så genomför man en så kallad "intern devalvering" där man kraftigt sänker lönekostnaderna.

Island valde den första vägen, Lettland den andra. Båda har nu lämnat krisåren bakom sig. Lettland har rentav den snabbaste tillväxten i hela EU med 6,8 procent under första kvartalet i år.

 

Problemet med krisländerna är att de inte har velat välja väg. Irland är ett undantag, som resolut har sänkt sitt kostnadsläge och belönats med lägre räntor av marknaden.

De övriga krisländerna har i stället låtit tiden gå med följd att krisen har ätit sig allt djupare in i samhället och arbetslösheten stigit. Man vill varken lämna euron eller genomgå den baltiska kuren.

Visserligen visar siffror från den tyska handelskammaren DIHK i veckan att krisländerna har bättrat på sin konkurrenskraft på senare tid (Grekland sänkte exempelvis sina minimilöner i våras efter påtryckningar utifrån). Det är glädjande, men det grundläggande vägvalet kvarstår för krisländerna att göra.

Om de ska stanna i euron måste de bli mer som tyskarna - lika produktiva och lika måttfulla i sina löneanspråk.

Annars kommer Sydeuropa att förvandlas till ett permanent krisområde präglat av avindustrialisering, massarbetslöshet och utvandring.

 

Det handlar inte om Luther mot Påven. För bara tio år sedan kallades Tyskland för "Europas sjuke man" och Sverige hade en förödande kostnadskris i början av 90-talet. Men såväl Tyskland som Sverige valde att vända den utvecklingen. Det är bara Medelhavsländerna själva som kan bestämma om de vill gå samma väg eller inte.

Övriga eurozonen kan så klart hjälpa till. Europeiska centralbanken, ECB, skulle kunna sänka räntan till noll och skulder kan skrivas ner i de hårdast belastade länderna. Det måste också finnas en beredskap att rädda systemviktiga banker från att gå i konkurs.

Men i övrigt måste krisländerna axla ansvaret för krisen själva. Den väg som eurozonen nu har valt - att på olika sätt skydda krisländerna (och bankerna) från marknadens dom genom att subventionera deras lån - är en farlig väg. Den skapar enorma spänningar mellan Nordeuropa och Sydeuropa och förlänger troligen krisen.

Det är inte mer av konstgjord andning eurozonen behöver, utan modiga beslut.

Vi ska vara tacksamma för att nationalekonomer som Mats Persson och Lars Calmfors har skingrat dimridåerna för oss och hyfsat den svenska debatten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!