Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Kriget om Sverigebilden gör oss alla dummare

Se det senaste avsnittet av Expressens program Ledarsnack.
Är Sverige ett av världens mest framgångsrika länder eller ett land i förfall? Båda lägren kan faktiskt ha rätt samtidigt.Foto: WIKIMEDIA
Alltsedan Donald Trumps ”Last night in Sweden”-utspel har debatten om Sverigebilden böljat fram och tillbaka.Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det pågår ett ställningskrig om Sverigebilden sedan flera år tillbaka. De flesta debatter utgår numera från dessa skyttegravar eller hamnar där förr eller senare.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Har medierna blivit osunt fixerade vid brott? Eller ägnar de sig tvärtom åt en farlig normalisering genom att förpassa sprängningar till notisspalterna? Är svensk ekonomi stark eller på dekis med en skvalpvaluta som internationella placerare ratar? Har vi en sjukvård i världsklass eller är veckans operationsstopp till följd av brist på handsprit mm bara det senaste exemplet på ett eskalerande vårdkaos?

I det ena lägret ser man, något förenklat, ett tryggt och välmående land som toppar de flesta internationella rankningar. Problemet är att väljarna inte längre förmår se klart på grund av svartmålningen av Sverige. Den negativa Sverigebilden har blivit ett verktyg i en global högerextrem kampanj mot invandring i syfte att manipulera opinionen, menar man.

På motsatta sidan tecknas i stället bilden av ett land i förfall. Ekonomin är en uppblåst ballong som redan har börjat pysa, välfärden krackelerar och gängkriminaliteten har fått en sådan omfattning att statens våldsmonopol är hotat. Problemet är att det finns starka krafter som vill sminka över denna allvarliga utveckling och misstänkliggöra budbärarna.

Så förvandlades NTU från fakta till ”fake news”

I veckan publicerades Nationella trygghetsundersökningen (NTU) för 2018. Det borde ha varit ett tillfälle att enas om eldupphör. Äntligen presenteras nya fakta om brottsutvecklingen i stället för fria spekulationer. Men icke.

Även NTU tycks nu ha fallit offer för skyttegravskriget. Den brukade vara högt respekterad bland kriminologer. År 2016 skrev exempelvis Jerzy Sarnecki så här: ”Brottslighetens omfattning är förhållandevis svår att studera. Kriminologer är dock överens om att nationella trygghetsundersökningar (NTU) är den bästa källan...” (DN 26/8).

När samma undersökning ett år senare visade på en rekordstor utsatthet för brott mot person var det många som intog en avvaktande hållning. Med årets mätning - som visar att ökningen fortsätter - verkar pendeln ha slagit över helt: TV4 anklagas på Twitter för att sprida ”fake news” när kanalen apropå NTU rapporterar att utsattheten för brott har ökat.

Vad är det då som har hänt? Jo, Brottsförebyggande rådet bytte av olika skäl mätmetod i och med NTU 2016. Genom att skicka ut brev i stället för att intervjua över telefon kan man exempelvis nå 200 000 personer i stället för 20 000, och därmed bryta ner resultaten på lokal nivå. Nackdelen är att svarsfrekvensen samtidigt föll från redan låga nivåer.

Manne Gerell: utan NTU har vi inget att gå på längre

Enligt Malmökriminologen Manne Gerell innebär detta utan tvekan en försämring och att man ska vara försiktig med att tolka absoluta siffror över antalet brott. Däremot kan NTU fortfarande användas för att analysera brottstutvecklingen över tid, eftersom inget talar för att de systematiska felen skulle ändras från ett år till ett annat, exempelvis ungdomars ovilja att svara på enkäter.

- Om det inte ens anses säga något om brottsutvecklingen när över 70 000 av 200 000 människor svarar har vi ingenting att gå på längre, säger Manne Gerell när vi talas vid över telefon.

Det ligger med andra ord nära till hands att misstänka att synen på NTU på vissa håll har förändrats i takt med resultaten. Olika aktörer har investerat så mycket trovärdighet och prestige i sin version av hur samhället utvecklas att det kostar för mycket att ändra ståndpunkt. Fakta som talar för den egna tolkningen ges maximal uppmärksamhet och samlas på hög. Fakta som talar för motståndarens tolkning ifrågasätts eller ignoreras.

Vid extrema händelser - som terrordådet på Drottninggatan och den skjutna mamman i Malmö - tar konflikten ofta en paus. Alla enas tillfälligt om att läget är väldigt allvarligt för att sedan retirera tillbaka till de gamla skyttegravarna igen.

På sätt och vis har båda läger rätt - man mäter olika saker

Men frågan är om debatten skulle behöva vara så polariserad. För ofta pratar man faktiskt om olika saker. Enkelt uttryckt kan man säga att ”Sverige mår bra”-lägret har rätt i att det svenska utgångsläget är gott; ”alarmisterna” å andra sidan har rätt i att trenderna på centrala områden är oroväckande.

Det stämmer att det dödliga våldet var mer utbrett på 1990-talet än nu, och att vi i ett globalt perspektiv uppvisar låga mordnivåer. Men det är också sant att det dödliga våldet har ökat sedan år 2014 och att Sverige är ett av de länder i EU där flest dör av skjutvapenvåld. Sverige sticker dessutom ut när det gäller användningen av handgranater i fredstid.

Det är en remarkabel händelse att en S-ledd dansk regering beslutar att införa gränskontroller mot Sverige på grund av våra omfattande problem med grov organiserad brottslighet. Det säger något om lägets allvar.

Sverige har inte funnit sin nya jämvikt än

Det finns starka skäl att fokusera mer på trenderna än på utgångsläget. Det mest uppenbara är att Sverige genomgår stora förändringar efter år av rekordsnabb befolkningstillväxt. Ingen vet med säkerhet var vi kommer att landa. Det är denna osäkerhet som är själva bränslet i den infekterade debatten om Sverigebilden. Utvecklingen hittills måste sägas ha överraskat på nedåtsidan. 

De flesta samhällen finner en slags jämvikt. Ett land som USA har exempelvis inte bara mycket högre mordtal än Sverige, utan också många fler poliser. Problemet i Sverige är att vi inte har hittat vår nya jämvikt än. Den alarmerande låga uppklaringsprocenten vid skjutningar är ett tydligt exempel på det. Det råder brist på poliser, lärare, sjuksköterskor, bostäder och annat som är kritiskt för att upprätthålla samhällskontraktet.

Politik är dessutom till sin natur framåtlutad. Väljarna har rätt att förvänta sig svar på de problem som finns snarare än att bli matade med topplistor över världens bästa länder att bo i. 

Vikten av en balanserad verklighetsbild i en tid av desinformation

Samtidigt är det viktigt att inte överdriva problembilden i tider av desinformation och påverkanskampanjer mot Sverige. Själv försöker jag hitta rätt balans genom att följa tre principer: 1) Bygg så långt det bara är möjligt verklighetsbilden på förstahandsuppgifter såsom statistik, rapporter och intervjuer med tjänstemän som möter problemen 2) Behåll en öppenhet för att utvecklingen kan gå i båda riktningarna och 3) Var lösningsorienterad.

Vem som får mest rätt om Sverigebilden kan ingen veta. Men risken med en alltmer polariserad och prestigestyrd debatt är att vi kommer allt längre bort från verkligheten.